Hoppa till huvudinnehåll

Poesin blötlägger oss i verkligheten

Matilda Södergran.
För Matilda Södergran hänger läsande och skrivande ihop, som ett sätt att närma sig världen utan pansar. Matilda Södergran. Bild: Celine Orman Matilda Södergran,författare

I juli lyftes finlandssvenska Matilda Södergran fram på Svenska Dagbladets lista över Sveriges 20 viktigaste unga poeter. Sedan sin debut har hon gett ut fyra diktsamlingar och fascineras av poesins förmåga att få oss att se världen utan vardagens pansar.

Finlandssvensk poesi står på anrika ben, men att som finlandssvensk poet i dag bli läst i Sverige är ingen självklarhet. Matilda Södergran ser därför omnämnandet i Svenska Dagbladet som något väldigt fint.

- Eftersom jag skriver på svenska känns det viktigt för mig att bli läst inte bara i Svenskfinland utan också i Sverige, där jag ju dessutom bor. Förhoppningsvis börjar den här uppdelningen luckras upp så att vi i högre grad börjar läsa varandra inom det svenska språkområdet och också mer dansk och norsk litteratur på originalspråk, säger Södergran.

Matilda Södergrans böcker.
Matilda Södergrans böcker. Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,ellips

Matilda Södergran (f. 1987) är uppväxt i Korsnäs i Österbotten, men bosatt i Malmö sedan flera år tillbaka. Hon debuterade som 20-åring 2008 med den kritikerrosade diktsamlingen Hon drar ådrorna ur, och var senast aktuell med boken Lotusfötter (2014).

Att lära sig skriva, att lära sig läsa

Södergran skrev mycket redan under gymnasietiden, och skickade till och med in ett diktmanus till ett förlag.

Den gången refuserades hon, men uppmuntrad av ordkonst-läraren och författaren Carita Nyström skickade Södergran in dikter till Arvid Mörne-tävlingen, där hon belönades med första pris 2006.

- Det blev ett stort uppvaknande för mig. Jag hade aldrig trott att det jag skrev skulle vara intressant för någon annan, och jag förstod att jag behövde ta reda på varför det var så viktigt för mig att skriva.

Direkt efter gymnasiet bar det därför av till Öland, där Södergran gick en skrivarutbildning på en folkhögskola.

- Jag fick lära mig att släppa kontrollen, att ha arbetsdisciplin och vara ihärdig då texter skulle lämnas in, läsas och diskuteras en gång i veckan. Hela den tiden var så otroligt lustfylld och i efterhand känns det som en ganska galen tid, frikopplad från vardag och ansvar, säger Södergran.

Matilda Södergrans bok "Hon drar ådrorna ur".
Matilda Södergrans bok "Hon drar ådrorna ur". Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,hon drar ådrorna ur,Poesi

Det var under den här tiden hon skrev diktmanuset till det som sedan blev debutboken Hon drar ådrorna ur. Det var också nu hon verkligen började läsa.

- Jag kommer från en bakgrund där litteratur inte tog särskilt stor plats, men under den här tiden var det som om jag lärde mig att läsa på nytt. Jag är på många sätt glad över att den här tiden kom så sent i mitt liv.

Ivern och nyfikenheten för det hon läste gjorde att Södergrans första diktsamling präglas mycket av influenser och experiment.

- All den poesi jag läste ville leta sig in i det jag själv skrev. Det har mattats av lite med tiden, numera tar inspirationen omvägar in i mina egna texter, men läsandet är fortfarande tätt sammankopplat med skrivandet för mig. Det är rent ut sagt en nödvändighet för att kunna fortsätta vara i skrivandet, säger Södergran.

Matilda Södergrans bok "Hon drar ådrorna ur" uppslagen.
Ur Hon drar ådrorna ur. Klottret härstammar från redaktörens egna ivriga lässtunder i unga år. Matilda Södergrans bok "Hon drar ådrorna ur" uppslagen. Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,hon drar ådrorna ur

På den här tiden var bland annat Åsa Maria Kraft, Fredrik Nyberg, Lars Noréns dikter, Mara Lee, Sarah Kane, Clara Diesen, Marie Norin, Marguerite Duras, David Vikgren och en massa surrealistiska poeter viktiga namn på Södergrans läslista. Flera av dem återkommer hon till än i dag.

Läsandet är inte mindre än en ritual kring skrivandet: både som ett rättfärdigande av att det är okej att lägga dyrbar tid på denna syssla, ett rättfärdigande av litteraturen som en viktig samhällsinstitution, och som ett rum som möjliggör skrivandet.― Matilda Södergran

- Allt jag läser bygger ju min tillit till litteraturen och bygger en stadig grund för det jag själv sen skriver, så att jag slipper skriva i ett gungfly.

Matilda Södergrans bok "Deliranten".
Matilda Södergrans bok "Deliranten". Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,poesi

Södergrans andra bok, Deliranten (2009) föddes också genom en lustdriven skrivpocess, medan de två senaste böckerna Maror (ett sätt åt dig) (2012) och Lotusfötter (2014) har tillkommit långsammare - mer metodiskt och medvetet.

- Jag skulle säga att det var först i Maror (ett sätt åt dig) som jag verkligen hittade fram till en ansats och en ton som jag kan kalla min, säger Södergran.

Matilda Södergrans bok "Maror (ett sätt åt dig".
Matilda Södergrans bok "Maror (ett sätt åt dig". Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,maror (ett sätt åt dig)

Tittar man igenom recensioner av Södergrans böcker återkommer vissa termer och teman tydligt: våld, kroppslighet, skevhet, utsatthet, upprivande, kvinnoperspektiv.

Känner du igen din poesi i de här orden?

- Visst. Det här är teman som utgör någon form av stomme i mitt skrivande, teman som jag hela tiden återkommer till på olika plan. För mig handlar det om att med feministiska och lyriska verktyg försöka problematisera och nyansera femininitet, genus, våld och sexualitet, säger Södergan.

Dikt ur Maror (ett sätt åt dig).
Ur Maror (ett sätt åt dig) Dikt ur Maror (ett sätt åt dig). Bild: Yle/Ylva Perera poesi,Matilda Södergran

Hon tillägger ändå att intresset för vissa teman inte är detsamma som att vilja skriva enligt en formel eller placeras i ett visst fack, även om kritiker ibland har en tendens att läsa henne så.

- Det kan uppstå en förenkling genom de här återkommande orden som leder till att vissa kritiker tänker att en bok inte angår dem, att de inte ingår i målgruppen, och därför nästan demonstrativt skyltar med sitt ointresse. Andra gånger blir jag positivt överraskad när kritiker verkligen har läst förutsättningslöst, och samtidigt lyckas betrakta mitt författarskap som en helhet, säger Södergran.

Professionalitet och rättfärdigande

Trots den relativt täta utgivningstakten sedan debuten har skrivandet inte flutit på utan utmaningar. Speciellt under arbetet med Lotusfötter befann sig Södergran i en period där hon starkt ifrågasatte sin rätt till att skriva, och framförallt till att ha arbetsstipendium för att skriva.

- Det kändes som ett privilegium som jag aldrig skulle kunna göra mig förtjänt av. Fram till dess hade jag jobbat mycket inom vården, där jag kände att jag gjorde konkret nytta. Det blev en krock för mig att plötsligt ha ekonomisk möjlighet att skriva dikter på heltid. Och jag hade svårt att se hur jag skulle kunna göra nytta genom min poesi, säger Södergran.

Matilda Södergrans bok "Lotusfötter".
Matilda Södergrans bok "Lotusfötter". Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,lotusfötter

Samtidigt som hon upplever ett starkt behov av att rättfärdiga sig - vilket i och för sig inte är oförenligt med att arbeta på stipendium som ska redovisas - är Södergran skeptisk till att författare och konstnärer ska sträva efter att arbeta under samma villkor som andra yrkesfält.

- Min erfarenhet är att den jämförelsen kan vara rent skadlig. Poesi skrivs sällan under 40-timmars arbetsveckor. Processen kräver andra, väldigt individuella ramar och upplägg. Jag är övertygad om att poesin också gör nytta, men på andra sätt. Det räcker för mig att läsa en diktsamling för att bekräfta det.

Vad den diktsamlingen gör för mig kanske inte kan likställas med vad en personlig assistent gör för sin brukare, men det ligger heller inte milslångt ifrån.― Matilda Södergran

Arbetsstipendier och professionalism är viktigt för författaryrket, enligt Södergran, men hon tror på att hitta en egen kombination av arbetsuppgifter - speciellt för den som plågas av efterhängsen luthersk arbetsmoral.

- Jag känner att jag precis har börjat hitta fram till ett sätt att kunna skriva och verka, och för mig handlar det först och främst om att förändra min inlärda syn på arbete, men också om att just varva skrivandet med andra projekt och annat arbete, säger Södergran.

Värnar om det förutsättningslösa

Sverige-exilen till trots upplever sig Södergran inte fjärmad från det finlandssvenska litteraturfältet.

- Jag är inte så intresserad av att fysiskt vara på plats och synas, men det finlandssvenska litteraturfältet är litet och inkluderande. De flesta intresserar sig för varandras arbete och stämningen är familjär. Däremot saknas det tillräckligt många sammanhang och rum för litteratur i Svenskfinland. Uppläsningskulturen är till exempel inte lika stark. Om det fanns fler sådana sammanhang kunde säkert gemenskapen bli ännu större, säger Södergran.

I Malmö ordnas det gott om uppläsningar, och Södergran uppskattar deras funktion som ett slags kollektivt rum för poesi - även om hon i själva skrivarprocessen arbetar väldigt ensam fram tills att samtalen med förlagsredaktören tar vid.

Matilda Södergrans bok "Lotusfötter" uppslagen.
Ur Lotusfötter Matilda Södergrans bok "Lotusfötter" uppslagen. Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,poesi

Uppläsningarnas styrka är att det gör det möjligt att ta till sig poesi mer förbehållslöst.

- Det handlar att ta till sig dikt genom att absorbera snarare än att analysera. Det kan vara en väg till att “förstå” poesi på ett sätt som inte har med begriplighet att göra, utan att läsa och lyssna på dikt på lite liknande villkor som den skrivs, säger Södergran.

Jag kan själv till exempel inte skriva det jag verkligen vill skriva om jag samtidigt försöker begripa vad jag håller på med, den biten får komma sen.― Matilda Södergran

Södergran är själv verksam som kritiker och översättare vid sidan av det egna skrivandet och är således också intresserad av att analysera och samtala kring poesi, samtidigt som hon vill värna om läsakten.

- Något förenklat skulle jag vilja säga att det vore bättre om fler läste poesi än pratade om poesi, mindre förenklat vore ju det bästa om fler kunde göra bägge delar, säger Södergran.

Poesin pekar med ett krokigt finger

På uppläsningsscenerna i Malmö upplever Södergran att det är högt till tak, vilket gör det möjligt för en mångsidig poesi att blomstra.

- En person kan läsa upp sina ekelöfskt klingande dikter från prydliga kartotekskort, medan nästa person läser upp en hastigt antecknad dikt från sin mobil. Jag upplever att det finns en större bredd och ett slags ömsesidig respekt mellan skribenter nu än vad som fanns för bara några år sedan, säger Södergran.

Boken "Poesin - en debattbok"
Boken "Poesin - en debattbok" Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,poesi

Bredden och utbytet poeter emellan bäddar också för att göra poesin mer samhällstillvänd, vilket Södergran uppskattar, och också efterlyste i brevboken Poesin - En debattbok, som hon skrev i dialog med Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka år 2014.

Hur kan samhällstillvänd poesi se ut? Pratar vi plakatpoesi eller mer subtila reflektioner?

- Jag är personligen ganska ointresserad av plakatpoesi, även om den typen av poesi fyller en funktion och ofta kan vara väldigt ”läsarvänlig” eller i varje fall på ett tydligt sätt nå ut med budskap. Just de subtila betraktelserna tilltalar mig mer, eftersom vi i vardagen hela tiden matas med plakat, förenklingar och svartvita betraktelser. Jag är mer intresserad av gråzonerna, problematiseringar, det oformulerbara.

Vagheten som uttryck är för mig en mer sanningsenlig skildring av världen än det direkta. Världens yttringar är ju hela tiden vaga och undflyende, och om man försöker skildra dem allt för direkt uppstår en krock, en förljugen skiss av samhället.― Matilda Södergran

- Poesin tillåter en att närma sig just det flyktiga och svårgripbara i samhället, det som är för svårt att peka rakt på. Poesin pekar med ett krokigt finger och ger läsaren andra ingångar till ganska svåra frågor. Den är tillåtande på så vis, säger Södergran.

Dikt ur Maror (ett sätt åt dig).
Ur Maror (ett sätt åt dig) Dikt ur Maror (ett sätt åt dig). Bild: Yle/Ylva Perera Matilda Södergran,maror

Där vardagspratet och vardagsprosan går ut på att göra människor så hårda som möjligt för att kunna stå ut med världen - till exempel genom nyhetsrapportering och kallprat - upplever Södergran att poesin har en inneboende potential att göra oss mjukare, öppna oss inför verkligheten och lära oss att verkligen se den, både som fruktansvärd och fantastisk.

- Man lägger en stenhård ärta i vatten och över natten har den förändrats, den är inte skendöd längre, den vill växa. Så tänker jag att poesin kan verka – den blötlägger oss i verkligheten och låter oss börja om och tänka nytt, istället för att bara nicka och skaka på huvudet.

Poesin kan hjälpa oss att vara goda medborgare, att inte hålla verkligheten ifrån oss.― Matilda Södergran

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje