Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Julieta - lågmäld Almodóvar i högform

Adriana Ugarte poserar med ett barn i famnen och Susi Sánchez titar rakt in i kameran.
Mellan mödrar och döttrar. Adriana Ugarte spelar den unga Julieta och Susi Sánchez hennes mor i Pedro Almodóvars film om en mor som tvingas skärskåda relationen till sin dotter. Adriana Ugarte poserar med ett barn i famnen och Susi Sánchez titar rakt in i kameran. Bild: Future film julieta, adriana ugarte, susi sánchez

Starka känslor lyser som blodröda utropstecken i spansk stjärnregissörs skildring av en mors längtan efter sin dotter.

När vi möter Julieta (Emma Suárez) står hon i beråd att packa ihop sina viktigaste ägodelar inför en förestående flytt. Hon skall lämna Madrid för att tillsammans med kärleken Lorenzo (Darío Grandinetti) skapa ett gemensamt liv någonstans i Portugal.

Julieta verkar lugn, samlad och förväntansfull. En medelåders kvinna på väg mot nya mål. En mogen människa mitt i livet.

Men det visar sig snart att varken lugn eller mognad kan hindra henne från att tappa den emotionella balansen när hon stöter på en bekant i stadsvimlet. En bekant som påminner henne om det liv hon redan levt, om den dotter som försvann för tiotals år sedan.

Och sedan finns det ingen återvändo. Istället för att lämna det förflutna bakom sig tar hon ett steg in i det - vänder beslutsamt tillbaka mot smärtan och ångesten och frågan som aldrig slutat eka i hennes inre:

Varför?

Vackert vemod

Julieta är baserad på tre noveller av nobelprisvinnaren Alice Munroe och möjligen är det hennes tonfall som gör att Pedro Almodóvar denna gång är ovanligt lågmäld.

Visst känner man igen hans estetik, förkärleken för starka personporträtt i allmänhet och av kvinnor i synnerhet, berättarglädjen - men samtidigt finns här en anstrykning av något nytt. En emotionell enhetlighet som inte bryts av den typ av excentrisk hetsighet som man lätt förknippar med honom.

Här handlar det om känslor som matas av minnet av det som gått förlorat. Det handlar om saknad, sorg, smärta, längtan, vemod. Känslor som inte flammar upp på samma sätt som åtrå eller hat och som därmed inte heller har några förutsättningar att brinna ut - de pyr ständigt under ytan.

Modern sover på soffan medan dottern sitter och tittar på tv med en modetidning i handen.
Mor och dotter - så nära och ändå så långt ifrån varandra Modern sover på soffan medan dottern sitter och tittar på tv med en modetidning i handen. Bild: Future Film Pedro Almodóvar,julieta, adriana ugarte, susi sánchez

Snyggt berättat

Det må vara skådespelarna (med Emma Suárez i täten) som bär upp helheten, men helt klart är att helheten ifråga inte varit hälften så suggestiv om inte formen och det visuella greppet varit så säkert.

När det gäller strukturen pendlar Almodóvar elegant mellan nutid och dåtid och väver genremässigt in drag av allt från thriller till drama - med en anstrykning av melodrama.

Och i visuellt hänseende har han gjort en djupdykning ner i den blodröda färgburken för att därefter vällustigt låta färgen stänka över bilderna. En röd morgonrock, en röd vägg, en röd bil, röda naglar, läppar, tröjor.

En accentfärg som skapar en känsla av pulserande liv.

När det mesta bör lämnas osagt

Utmaningen med att recensera en film som Julieta är att det gäller att inte trassla in sig i dess intrigtrådar, att inte avslöja för mycket. Varje beskrivning av det som sker i det förflutna skulle omedelbart förtära en del av spänningen och intensiteten.

Man får nöja sig med att antyda att det handlar om banden mellan mödrar och döttrar, om livets oförutsägbarhet, om det omöjliga i att springa undan sig själv.

Därefter är det upp till läsaren att bänka sig i salongen och låta regissören bläddra fram mot svaret på frågan om varför det blev som det blev.

Och samtidigt säga något om huruvida det finns en väg ut ur det förflutna.

Emma Suárez står på en gata och tittar mot vänster.
Emma Suárez gör en stark insats som den äldre Julieta. Emma Suárez står på en gata och tittar mot vänster. Bild: Future Film julieta, emma suárez