Hoppa till huvudinnehåll

New Order, Daughter, Massive Attack, och trängsel. Tomas Jansson listar Flowfestivalens plus och minus.

Festivalområdet.
Festivalområdet. Bild: © Samuli Pentti / Flow festival flow festival 2016

Nytt publikrekord. Osannolik tur med vädret. Finlands bästa musikutbud. Charmigt utsmyckat område som på ett elegant sätt gör det bästa av den urbana miljön. Det mesta på Flowfestivalen är rätt - men området är för litet. Att både musiken och människorna krockar med varandra gör det svårt att flanera och låta sig överraskas.

Utsålt varje dag, 25.000 personer. Ännu är det långt till titeln Finlands största rockfestival (Åbofestivalen Ruisrock drog i år 33.000 per dag i snitt), men talar man programutbud är Flow svårslaget. Här bjuds man på en optimal blandning av bekant och nytt, stort och smått och oförutsägbart – och för en (som jag) indierockfreak som också kan falla för hypnotiska rytmer, är Flow det självklara hemmet.

Att arrangera en festival så långt in i augusti är förstås riskfyllt, Ruisrock flyttade från augusti till juli just pga vädrets oförutsägbarhet. Men i år hade Flow osannolik tur när dagarnas regn förbyttes till solsken lämpligt till festivalkvällarna. Och i augusti blir redan sena kvällar på riktigt mörka, något som arrangörerna utnyttjar maximalt. Ljusspelet och konstverken gör den urbana miljön magisk.

Med 25.000 i publiken finns det förstås tusen olika syner på vad som var bäst, men ska jag räkna upp fem artister som jag minns ännu i bussen hem till Åbo är det New Order, Daughter, Massive Attack, Mikko Joensuu och Savages.

Massive Attack på Flow.
Massive Attack och den magiska augustikvällatmosfären. Massive Attack på Flow. Bild: © Samuli Pentti, Flowfestival flow festival 2016

Att fyra av fem uppträdde i tältmiljö är väntat, jag trivs i de mer intima miljöerna. Visst älskade jag Massive Attacks suggestiva triphop, som på ett lyckat sätt kryddades med de unga hiphop-popparna Young Fathers. Men jag hade varken tålamod eller energi att trängas i folkmassan, och stod för långt från scenen för att på allvar kunna försvinna i stämningarna – något som Massive Attacks musik förutsätter för att man ska få det maximala ur den.

Kanske det nya jättetältet hade varit den optimala konsertplatsen?

Nya jättetältet kanonidé

Att Flow i år introducerade det nya tältet med plats för 15.000 pers var ett fantastiskt initiativ, just för att det gjorde det möjligt att hämta också stora namn under tak.

Som New Order, som tog vara på chansen och tidvis förvandlade rummet till en jättelik dansklubb.

Bernard Sumner från New Order.
Bernard Sumner, New Orders frontfigur. Bernard Sumner från New Order. Bild: Sami Heiskanen / Flowfestival. New Order,Bernard Sumner,flow festival 2016

NO har inte besökt Finland sedan 1982 då gruppen ännu var relativt ny, och själv väljer jag att kolla in dem mest av nostalgiskäl. Men spelningen blir mycket mer än det. Den visuella delen med imponerande ljus och färdigt inspelat bildmaterial är snyggt, allt från de inledande Berlin80-talsrevolt&mur-bilderna. Soundet är tungt och tätt, låtarna dras ut och dras ut och malar på och malar på, inget spektakulärt alls, bara väldigt väldigt bra.

När vi redan tror att allt är över blir det oväntat nog extranummer, av New Order-föregångarna Joy Division dessutom. Redan Decades, med Ian Curtis flimrande i fonden, är magisk. Att sedan få uppleva klassikern Love will tear us apart, live, omgiven av en publik som redan är överlycklig...

Kan det bli bättre?

Det 30 år yngre Daughter ville jag mest av, britterna med den vemodiga popmusiken. För en gångs skull är jag på plats i tid för att hitta den optimala platsen, nära nära för att på riktigt kunna studera den på scenen så oerhört tillbakadragna frontfiguren Elena Tonra. Men den platsen visar sig vara en soundmässig katastrof. Trummornas och keyboardens bas krossar både Elenas känsliga sång & laddade lyrik och Igor Haefelis sköna gitarrplock. Nu får jag fylla på med allt jag kan utantill ur minnet, och nöjer mig med att få se Elenas och Igor minspel från närhåll.

Daughter på Flow.
Daughter, med undantag av Elena Tonra. Daughter på Flow. Bild: Konstantin Kondrukhov / Flowfestival Daughter

Att jag efter spelningen träffar bekanta som berättar hur fint soundet hade varit där de stod bredvid mixerbordet, är förstås knäckande. Men det förhållandevis okända bandet fyllde jättetältet så väl under sitt första Finlandsbesök att man rimligtvis kan räkna med en snabb återkomst i klubbmiljö.

Mikko Joensuus konstrock

Mera? Savages tuffa offensiva 80-talsinfluerade newwaverock i det lilla svarta tältet, natten till lördagen, hörde också till det jag måste se, och som inte gjorde mig besviken. Om legenden Iggy Pop spelade upp en tuff bild av sig själv (på ett imponerande sätt, visst), så var Savages´ fyra kvinnor mera här och nu.

Mikko Joensuu på Flowfestival.
Mikko Joensuu och hans väldiga liveband. Mikko Joensuu på Flowfestival. Bild: Tomi Palsa / Flowfestival. mikko joensuu

Mikko Joensuu förstås, den finska konstrockaren, den här gången med ett dussin medmusiker, inklusive en stråksextett. Kompromisslöst och genialt, men soundmässigt svårbemästrat. Jättetältets asfaltgolv ställde till med bekymmer när tältet inte var fullt, vilket MJs sound led av.

Och när jag en gång är inne på temat Problem, måste förstås trängseln nämnas.

För trångt område

Själv har jag inget problem med publikmassor. Skillnaden mellan Flows 25.000 och Ruisrocks 33.000 eller Roskildes 100.000 är att Flows område är så begränsat. På Flow finns det ingen riktig möjlighet att flanera eller för en stund rymma från larmet. Flow är trångt, och när man promenerar omkring slås man av att musiken allt för ofta krockar från två ibland tre olika håll.

Balloon-scenen på Flow.
Flows underbara Balloon360-scen. Balloon-scenen på Flow. Bild: © Samuli Pentti, Flowfestival flow festival 2016

När jag pratar med festivalens Tuomas Kallio är han förstås inte av samma åsikt. ”Vi har tillstånd för en ännu större publiksiffra, men de gånger som alla vill åt samma håll samtidigt är det klart att det blir trångt”.

Under fredagen uppstod hur som helst två kaotiska situationer.

När Paperi T uppträdde på den fantastiska Balloon 360-scenen (som trots att den var ordentligt förstorad sedan i fjol alltid var stockad) fastnade tusentals människor utanför.

- Det var hans önskan att spela där, förklarar Kallio. Men annars handlar det om att planera programmet väldigt noggrant och via det förhindra att alla vill vara på samma ställe samtidigt.

Ännu värre var det när svenska Anna von Hausswolff skulle uppträda på lilla Other Sounds-scenen. Dörrvakten var försvunnen, och när hundratals människor ville in samtidigt som lika många försökte fly trängseln genom en minimal dörröppning, kunde det ha gått riktigt illa.

Men att området är för litet är priset för att man får en festival i en så urban miljö. Att stora scenen dominerar festivalens hela ljudmiljö är bara som det är, men ändå tråkigt. På festivaler som Roskilde eller Ruisrock är området så stort att enskilda scener aldrig tar över hela området.

Att drömma om ett större område är förstås bara dumt, däremot kommer området nästa år igen att se annorlunda ut. Zalando-scenens byggnad ska rivas, några nya gatulinjer kommer också att påverka festivaldesignen.

Festivalvy.
Festivalvy. Bild: © Samuli Pentti / Flow festival flow festival 2016

Men med årets publiksuccé i ryggen finns det inget som talar mot att programutbudet inte skulle hålla lika hög kvalitet också 2017. Redan nu är några namn klara, ”för varje år måste man vara litet tidigare ute” (Tuomas Kallio), också en av huvudartisterna är klar. Men alla namn är, förstås, än så länge superhemliga.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje