Hoppa till huvudinnehåll

Sandströmpodden: Ingen mus i fällan idag

En råttfälla av plast.
Musfälla i Port Arthur, Åbo. En råttfälla av plast. Bild: Yle/Peter Sandström musfälla,Råttfälla,möss

Huset där min syster och jag växte upp hyste en massa liv. Där fanns människor och katter, där fanns råttor och möss. En gång såg jag en mink som smet ut från vinden. Incidenten med minken utspelade sig i början på sjuttiotalet då vi råkade ha fina gäster på söndagslunch. På den här tiden hade min syster en fästman från Vasa, och det var hans familj som av någon anledning hade kommit för att se hur vi bodde i Nykarleby.

Solen sken, och det var vinter. Mor hade stekt en broiler i ugnen, det var sånt man åt då, på sjuttiotalet, desserten var säkert hallongelé med vispgrädde. Efter kaffet var alla på väg ut i det vackra vädret; folk stod på verandan och trampade när minken kom, och det var jag som såg den först. Jag hörde ett pipande vid taket och när jag tittade uppåt såg jag en råtta som klämde sig ut från vinden genom en springa i brädfodringen.

Pinsamt med en råtta nu när vi har gäster och allt, hann jag tänka, och då såg ag ett djur till där bakom. Det var förstås minken. Här var det livat idag, tänkte jag, och så kom båda djuren ned längs väggen och landade bland oss som stod på verandan. Det blev alldeles tyst. Råttan tittade på minken, och minken tittade på råttan. Vasagästerna tittade på varandra, och jag tittade på min far, som rodnade. Sedan skrek någon till och råttan sprang iväg med minken efter sig.

Jaha, där springer tvåhundra mark sin kos, sa en av Vasagästerna, och jag förstod att han syftade på minken, och inte på råttan. Farsan småskrattade och mumlade något om att det kanske skulle vara dags att flytta, men det var nog inte så allvarligt menat. Han skulle komma att bo kvar i det där huset med råttor och möss och vem vet vilka varelser i nästan fyrtio år till. Sedan gick han bort.

Någon mink har jag inte sett till i mitt gamla hem i Nykarleby sedan den där dagen. Men huset är 200 år gammalt, och gnagarna består. Det händer att man kan höra ett stilla rasslande och gnagande under plankorna i det sneda golvet eller från hörnen av svala skrubbar och stängda skåp. Det är varken obehagligt eller pinsamt. Det är bara så det är. Fällor placeras strategiskt, och deras betydelse är viktigare nu, när mor inte har katt längre. Jag kollar läget varje gång mor och jag pratar i telefon.

-Ha du fåått na mös? frågar jag.

-Nix, säger hon för det mesta.

I vintras hörde jag det där rasslandet och gnagandet igen. Det var här i Åbo där jag bor med hustru och barn i en trähuslägenhet i Port Arthur. Det här huset är inte så gammalt, bara lite på 100 år, men mössen hittar också hit. Någon katt har vi inte, men jag förstod att något måste göras. Jag köpte två fällor och gillrade dem i vedkällaren, alldeles intill väggen, bakom bildäck och cyklar och hoprullade randiga mattor. Fällorna är moderna, de är av plast och har integrerat, kemiskt bete. Det är annat än de gamla järnfällorna som skulle gillras med ostbitar och brödkanter.

Någon invasion blev det inte här i Åbo; på hela vintern gick två små möss i fällan. Sedan dess har det varit lugnt i källaren. Men jag kollar läget dagligen. Det är en bra dag när ingen mus har gått i fällan.

Lyssna på förra delen av Sandström:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje