Hoppa till huvudinnehåll

Mikaela Ingberg: Från vardagsrumsvrål till enorm besvikelse

Mikaela Ingberg, 2016.
Mikaela Ingberg är dagens gästkolumnist. Mikaela Ingberg, 2016. Bild: All Over Press Mikaela Ingberg

Den otroliga besvikelsen en 14-åring kan känna. Jag sprang upp till mitt rum och rev ner planschen, tryckte in den i brasan och tände på, jäkla fuskare! Mikaela Ingberg minns tillbaka i OS-gästkolumnen.

Mina första riktigt starka OS-minnen är när vi i lågstadiet fick kolla på vinter-OS i Calgary 1988, men framför allt minns jag sommar-OS i Seoul, då jag satt fastklistrad vid TV-rutan nästan dygnet runt. Vi hade just köpt en video, och min och brorsans största hobby den sommaren var att banda olika grenar på VHS.

OS-låten ”One moment in time” med Whitney Houston blev en favorit som följde med mig under åren, och jag laddade faktiskt upp med den till junior-EM-finalen sommaren 1993.

Sommaren 1988 var två av planscherna jag hade på väggen i mitt rum Tapio Korjus och Ben Johnson. Min stora favorit Tapio hade varit min tränare på spjutkarnevalen i Pihtipudas tidigare den sommaren och jag hade fått hans autograf på bilden. Johnsons plansch hade jag kommit åt via Valios ”Milk energy”-kampanj.

Tapio Korjus, OS 1988.
Tapio Korjus fungerade även som Mikaela Ingbergs tränare. Tapio Korjus, OS 1988. Bild: All Over Press Tapio Korjus

Jag fick lov att sitta uppe och kolla TV med pappa natten som spjutfinalen kastades. Vi låg på varsin soffa i vardagsrummet och följde med den dramatiska tävlingen där Korjus först skadar sig, men i sista kastet lyckas knipa ett OS-guld.

Vilket vrål som hördes i vardagsrummet i det ögonblicket. Jag minns att min mamma vaknade och rusade nerför trapporna från övre våningen och oroligt undrade vad som hade hänt. OS-guld i sista kastet var vad som hade hänt och sedan stod vi alla stolta upp och lyssnade på Björneborgarnas marsch.

Jag minns också Ben Johnsons positiva dopningstest väldigt tydligt. Den otroliga besvikelsen en 14-åring kan känna. Jag sprang upp till mitt rum och rev ner planschen, tryckte in den i brasan och tände på, jäkla fuskare!

96 på spelskjortan

När jag nu tänker tillbaka på de här minnena så kommer också starka känslor fram, det är otroligt vilken skala av känslor som idrotten kan väcka, både positiva och negativa.

Man kan väl också så här i efterhand säga att de här upplevelserna och minnena starkt har följt med mig under min egen idrottskarriär. Jag bestämde redan som 14-åring att jag aldrig kommer att bli en fuskare, men till OS skulle det vara häftigt att komma med. Tänk om man nån dag kunde bli så bra och få representera Finland på OS!

Mikaela Ingberg med spjutet i högsta hugg.
Det blev totalt fyra OS för Mikaela Ingberg. Mikaela Ingberg med spjutet i högsta hugg. Bild: / All Over Press Mikaela Ingberg

Under högstadietiden spelade jag bland annat basket och valde 96 som nummer på spelskjortan. Jag hade väl en dröm om att få komma med och kasta spjut i OS 1996. Åren gick och min satsning på idrotten och spjutkastningen blev mer och mer seriös och jag nådde också framgång.

När sommaren 1996 kom blev det klart att jag efter en superlyckad säsong 1995 hade alla chanser att kvalificera mig för Atlanta. Jag hade en del skadeproblem den sommaren, men tack vare min massör Yngve Backman och landslagets duktiga fysio Jarmo Ahonen kunde jag kasta i Atlanta och tog en sjunde plats i finalen, där Heli Rantanen vann guld.

Jag hoppas att OS också den här gången väcker nya drömmar till liv. Och en sak är säker, jag kommer också den här gången att vaka natten 20–21.8 när spjutfinalen drar igång klockan 2.55. Jag tror också det lär bli många långa dagar och nätter före det med allt från simning, bågskytte, brottning, golf, mer mera.

Vem vet, kanske vi i bästa fall får höra Björneborgarnas marsch igen.

Mikaela Ingberg
Skribenten är tidigare spjutkastare och den enda finländska kvinnliga friidrottaren som deltagit i fyra OS (1996–2008).

Läs också