Hoppa till huvudinnehåll

Litteraturfältet behöver livsglädje

Sara Ehnholm Hielm
Sara Ehnholm Hielm ser pragmatiskt, men optimistiskt, på den finlandssvenska litteraturens fortsatta existens. Sara Ehnholm Hielm Bild: Yle/Ylva Perera dramatiker

Efter år av oro gläds förläggare Sara Ehnholm Hielm - nyss återvänd från ett och ett halvt år i Rom - över en ökad vitalitet inom det finlandssvenska litteraturfältet. Vi pratar redaktörskap, barnlitteratur och balansen mellan eget och andras skrivande.

Sara Ehnholm Hielm är bekant som filmkritiker och kolumnist, och på senare tid också som prisbelönt dramatiker. Hennes huvudsakliga fält är ändå förlagsvärlden, där hon verkat som redaktör i 15 år.

Efter att ha utbildat sig till journalist och varit verksam som kritiker av litteratur och film började Ehnholm Hielm inse att hon hellre skulle vilja ge sina åsikter om böcker redan innan de hunnit tryckas.

- Jag började få en känsla av att jag alltid var för sent ute, säger Ehnholm Hielm.

I samma veva lediganslog Söderströms förlag ett jobb på en avdelning som inte lockade Ehnholm Hielm, men hon tog kontakt och meddelade att om det dyker upp något på den skönlitterära sidan är hon intresserad.

Sara Ehnholm Hielm
Sara Ehnholm Hielm. Sara Ehnholm Hielm Bild: Yle/Ylva Perera förlaget,Dramatiker

Det ledde till att hon under en sommar fick läsa och föra in rättelser i Monika Fagerholms Diva, och efter det blev hon kvar som redaktör: först på Söderströms, sedan på Schildts & Söderströms, och nu på det nygrundade Förlaget.

- Redaktörsjobbet känns fortfarande som världens roligaste jobb. Det är härligt att arbeta med text och med författarna och följa med processen. Layout, tryck och marknadsföring är jag kanske inte lika road av, men det är viktiga ansvarsområden som hör till, säger Ehnholm Hielm.

Dramatik är som vodka

Enda smolket är att det är svårt att syssla med eget skönlitterärt skapande vid sidan av förläggararbetet.

- Jag kan inte skriva något konstnärligt samtidigt som jag jobbar som redaktör, det blir för nära och går in i varandra. Filmkritik och kolumner går bra på grund av det korta formatet. Att få skriva själv är ändå väldigt viktigt för mig, det är som att släppas på grönbete.

Inom ramen för föreningen Labbets pjäsprojekt Reko skrev Ehnholm Hielm under en tjänstledighet för ett år sedan sin första pjäs Vinterkriget - here we go again, som sattes upp av teater Viirus och fick ett strålande mottagande.

Scen ur Vinterkriget - here we go again
Sara Ehnholm Hielms pjäs Vinterkriget sattes upp av teater Viirus. Scen ur Vinterkriget - here we go again Bild: Viirus sara ehnholm hielm

Bland annat premierades den med Boismanska fondens dramatikerpris, och valdes ut till en europeisk dramatikerfestival i Köpenhamn.

Ehnholm Hielm beskriver själv pjäsen som en anakronistisk tankelek.

- Vad skulle ha hänt om Mannerheim hade dött, och vi istället hade fått Nalle Wahlroos som ledare för Finlands armé? För mig handlar pjäsen om dagens arbetsliv, och inte alls om nationalism, men det har varit intressant att se att vissa har läst den så, och att det inte går att stänga några tolkningar.

Att skriva dramatik handlar för Ehnholm Hielm om att destillera fram det som intresserar henne mest:

Samtal, människorelationer, mening, makt och kärlek. Sedan presenterar man det rent som vodka.― Sara Ehnholm Hielm

Både att läsa och skriva dramatik går snabbt för Ehnholm Hielm, och hon tror att det beror på att hon fått jobba med tydliga och strikta ramar.

- För mig är det hemskt att skriva i total frihet, det dödar all kreativitet och jag blir låst av att möjligheterna är oändliga.

Ehnholm Hielm medverkar i nästa upplaga av Reko-projektet också, och har nu för avsikt att försöka sig på ett mer essäistiskt sängkammardrama. Att det ska gå att kombinera med redaktörsjobbet har hon inga garantier för, men det är ambitionen.

Att lära känna en författares värld

Det roligaste med arbetet som förlagsredaktör är enligt Ehnholm Hielm att få följa en författare under längre tid och lära känna hens värld. Arbetsprocesserna ser väldigt olika ut från bok till bok, vissa författare levererar i princip tryckfärdiga manus, medan andra vill diskutera sig igenom processen ända från idéstadiet.

- Det viktiga är att lära sig stöda utan att ta över. I början föreslog jag ofta mer drastiska och specifika åtgärder, nu försöker jag vara mer ödmjuk. Jag försöker vara konkret om jag pekar ut sånt som jag inte tycker fungerar men författaren måste lösa det själv.

Ju längre en författar-redaktör-relation får pågå, desto lättare blir kommunikationen eftersom man nästan utvecklar ett eget språk.

Romaner på rad i en bokhandel.
Romaner på rad i en bokhandel. Bild: Yle/Ylva Perera finlandssvensk litteratur,finlandssvensk skönlitteratur,romaner,Akademiska bokhandeln,Bokhandel

Hur ser du på den makt du ändå har som förläggare i relation till författaren?

- Det är lockande att inte alls se makten, men det är klart att den finns där. Samtidigt tycker jag att författarna är de som utgör förlaget, utan dem har vi inget förlag. På så vis är min makt en chimär, vi är helt beroende av att författarna väljer att stanna hos oss.

Även om förlagsredaktören kan vara väldigt involverad i en boks hela tillblivelseprocess är det i slutändan bara författarens namn som står på pärmen. Enligt Ehnholm Hielm har det flera förklaringar.
- Dels handlar det förstås om den gamla tanken om det ensamma geniet som inte får rubbas, men dels beror det också på att litteraturen är den ensammaste av alla konstarter, och det är författaren som måste göra jobbet. Det är viktigt att förlaget alltid syns, men redaktörens roll varierar så starkt från bok till bok, säger Ehnholm Hielm.

Barnlitteraturens uppsving och utmaningar

När Ehnholm Hielm började arbeta på Söderströms gav förlaget knappt ut barnlitteratur överhuvudtaget - vilket i stort sett gällde hela det finlandssvenska litteraturfältet. Ehnholm Hielm ombads då av sin chef att försöka utreda om saken skulle gå att ändra på.

Jag läste in mig på finlandssvensk barnlitteraturhistoria, och fick veta att det nästan överhuvudtaget inte fanns varken bilderböcker, ungdomsböcker eller poesi för barn i Svenskfinland. Okej, då måste vi försöka skapa det, tänkte jag.― Sara Ehnholm Hielm

Det här var kring år 2000 då det också annars pågick ett brytningsskede inom litteraturvärlden. Det blev billigare att trycka bilderböcker, och barnlitteraturforskningen hade fått ett uppsving.

Genom att uppmuntra författare som annars skrev för vuxna att också skriva för barn, och jobba medvetet på att utveckla manuskripten och hitta duktiga illustratörer var Ehnholm Hielm med och arbetade fram en generation nya barnböcker.

- Har vi ingen finlandssvensk barnlitteratur är det svårt att få folk att läsa finlandssvensk litteratur i vuxen ålder, misstänker jag. Men min grundidé är ändå inte att det här är ett pedagogiskt projekt, utan en barnbok är ett konstverk på precis samma sätt som en vuxenroman eller diktbok. Barn blir vuxna, och vuxna har varit barn. Det är inte så annorlunda som man ibland vill få det till, säger Ehnholm Hielm.

Barnlitteratur
Mångfalden på finlandssvensk barnlitteratur har ökat enormt. Barnlitteratur Bild: Yle/Ylva Perera barnlitteratur,litteratur,finlandssvensk skönlitteratur

Satsningen på barnlitteratur har växt fram i dialog med att barnlitteraturkritiken i Svenskfinland har blivit mer högklassig, men fortfarande upplever Ehnholm Hielm en frustration över att barnlitteraturens status är lägre än vuxenlitteraturens.

- Gällande marknadsföring, stipendier och utrymme i media är resurserna mycket mindre än vuxenlitteraturens. Det här trots att barnlitteraturen säljer bra både hos oss och internationellt, säger Ehnholm Hielm.

Hurudan är en bra barnbok?

- Precis som med annan litteratur ska den tala direkt till dig, beröra dig och få dig att skymta en annans värld. Med barn är det ändå viktigt att det som händer på något sätt ska gå att känna igen, att man utgår från barnets perspektiv också när huvudpersonen - som i flera av våra bilderböcker - är en vuxen.

Ulf Stark och Linda Bondestams bok "Diktatorn".
Diktatorn, av Ulf Stark och Linda Bondestam behandlar längtan efter allsmäktighet, som både vuxna och barn kan känna igen. Ulf Stark och Linda Bondestams bok "Diktatorn". Bild: Söderströms söderströms

Från oro till vitalitet

De senaste ett och ett halvt året har Sara Ehnholm Hielm varit bosatt i Rom med sin familj, då hennes man arbetat för FN:s matorganisation FAO. När hon nu återvänder är det för att jobba för ett annat förlag än det hon lämnade.

Hur känns det nu att arbeta på Förlaget, jämfört med om du hade kommit tillbaka för att fortsätta på Schildts & Söderströms?

- Det är svårt att svara på, men det som känns roligt är att Förlaget har visat för mig att det är möjligt att ändra saker, skapa alternativ. Jag hoppas författarna nu har hamnat mer i centrum hos båda förlagen, istället för pengarna och den ekonomiska oron.

Tidigare hade jag en känsla av att allt krympte, och att det inte gick att göra något åt det. Att det är min generation som kommer att tappa bort den rika finlandssvenska litteraturtraditionen, och det ansvaret var förlamande.― Sara Ehnholm Hielm

Hur tycker du att det finlandssvenska kulturfältet ter sig just nu, men exilen i bagaget?

- Det verkar vitalt. Folk skriver mycket, och de författare jag känner är glada och positiva. Det känns som att det händer saker. Tidigare oroade jag mig för att alla unga begåvade människor antingen flyttade utomlands eller ägnade sig åt annat än litteratur, men nu har jag lättare att se hur många bra människor vi verkligen har fått till litteraturen, som vill berätta om hur det är att leva här och nu i skriven form.

Ehnholm Hielm ser också ett mycket större intresse för finlandssvensk litteratur utomlands än tidigare, vilket är glädjande, eftersom det ger författarna ett större kontaktnät och en möjlighet att influera och influeras globalt.

Det viktigaste är att ge

Tiden i Italien har gett perspektiv och distans. Oron över det ekonomiska läget - som ju präglar hela samhället, inte bara kultursfären - finns också där, men folk hanterar det på ett helt annat sätt.

- Utifrån sett är det som om hela Finland skulle ha drabbats av depression. “Statens skulder är mina”, tänker man, och lägger sig ner och ger upp. Italien har det också kämpigt ekonomiskt, men värnar om den lilla människans rätt att ändå leva sitt liv som man vill: gå ut och äta, umgås med släkt och vänner. Det finns ett motstånd! Där finns också mycket som inte fungerar, men livsglädjen är befriande.

Att vistas bland Italiens anrika kultur, och märka att den trots sin långa historia också fortsätter att förändras hela tiden, har också gett Ehnholm Hielm en mer pragmatisk syn på den finlandssvenska litteraturen.

- Utan litteratur har vi ingen finlandssvenskhet, det tror jag fortfarande, men fokus måste ligga på att ge ut så bra böcker som möjligt, och skapa goda förutsättningar för det. Inte på att hålla liv i institutionerna till varje pris.

Innehållet - det som står i böckerna och artiklarna - är det enda som är viktigt för läsarna. Det gäller både förlag och massmedier. Annars bevarar vi bara ruiner.― Sara Ehnholm Hielm

Ehnholm Hielm drar paralleller till Teaterhögskolan och Svenska teaterns föreställning “Titanic”. I fonden lyste en neonljus med de tre orden “NEVER GIVE UP”. Sedan slockande “NEVER” och det blev “GIVE UP”. Men allra sist lyste bara ordet “GIVE”.

- Det handlar bara om att ge. Man måste helt enkelt göra sin konst eller ge ut sin finlandssvenska litteratur, och sen tar folk emot den eller inte. Läser den, skriver den – eller så inte. Det kanske låter deppigt, men för mig känns det ganska befriande, säger Ehnholm Hielm.

Orden "Never Give Up" i neonskrift i Svenska teaterns uppsättning av "Titanic".
Titanic framfördes våren 2016 på Svenska teatern. Orden "Never Give Up" i neonskrift i Svenska teaterns uppsättning av "Titanic". Bild: Yoshi Omori tom rejström,Svenska Teatern

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje