Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Coco Chanel i 20-talets glada Paris

Sanna Tahvanainen
Sanna Tahvanainen har skrivit en roman om modeskaparen Coco Chanel. Sanna Tahvanainen Bild: Cata Portin Sanna Tahvanainen

Champagne är det första ordet i Sanna Tahvanainens roman Den lilla svarta. Ett ord som mycket väl sammanfattar det pulserande och bubblande livet i ett efterkrigstida Paris på 1920-talet där modeskaparen Coco Chanel slog omvärlden med häpnad med sina revolutionerande plagg.

Berättelsen om Coco Chanel är som en askungesaga – hennes livshistoria vittnar om att en ung tjej från mycket modesta förhållanden kan ta sig hela vägen till Times lista över 1900-talets 100 mest inflytelserika personer.

I Cocos fall handlar det om att ha en vilja av järn, om mod, om slumpen (det gör det väl sgs alltid) – och lite hjälp på traven av vänner stadda i kassan.

Gabrielle blir Coco

Coco föddes som Gabrielle Bonheur Chanel (år 1883) i den franska staden Saumur. När Gabrielle var 12 år gammal dog hennes mamma i bronkit och hennes pappa lät barnaskaran skingras för vinden.

Sönerna hamnade på fattighuset medan Gabrielle och hennes två systrar fick träda in i klostret och tillika barnhemmet i Aubazine. Därefter försvann fadern från historien.

I klostret fick Gabrielle lära sig sy, en färdighet som kom att ta bli hennes livboj och levebröd – till skillnad från den sångarkarriär som hon också försökte sig på, men som inte ville ta fart.

Det sägs att Gabrielle blev känd som Coco pga de två populära sånger hon brukade framföra på kaféerna, nämligen "Ko Ko Ri Ko" och "Qui qu'a vu Coco".

Pärmbild till Sanna Tahvanainens bok "Den lilla svarta".
Pärmbild till Sanna Tahvanainens bok "Den lilla svarta". Bild: Sets förlag Sanna Tahvanainen,Coco Chanel

Det glada tjugotalet

Sanna Tahvanainens roman Den lilla svarta baserar sig på fakta, men författaren har förbehållit sig rätten att ta sig vissa friheter som hon redovisar för i efterordet.

Bokens handling utspelar sig under 1920-talet – decenniet då Europa kravlade sig upp på fötterna efter Första världskrigets katastrofala och förödande år.

I Paris vill man glömma krigsåren fortare än kvickt och man festar loss som om det inte fanns vare sig någon gårdag eller morgondag.

Årtiondet är centralt i Coco Chanels liv – både privat och professionellt.

Efter Deauville och Biarritz har Coco Chanel öppnat egen butik i centrala Paris, hon ritar scenkläder för den ryska baletten, hon lanserar en egen parfym och hon ritar den lilla svarta knäkorta klänningen.

Coco Chanel har tagit steget in i finsalongerna och hon är en självskriven gäst på alla viktiga sociala tillställningar i staden.

Den glassiga ytan döljer ett trasigt inre

I Sanna Tahvanainens berättelse framstår Coco Chanel som rakryggad, kompromisslös, egensinnig, krävande (för att inte säga kvävande) kvinna – en kvinna som chockade omvärlden med att ta för sig, staka ut och gå sin egen väg.

Men under den strama ytan kan man skönja en sårbarhet som kommer till henne under nattens ensamma timmar på hotellrummet i Ritz.

Chanel hade en privat våning på 31 rue Cambon i samma hus som butiken och ateljén, men hon sov i sin lägenhet i Ritz eftersom hon inte ville vara ensam.

31 rue Cambon där Coco Chanel bodde och hade soin butik och ateljé.
Coco Chanels hus vid 31 rue Cambon i Paris. 31 rue Cambon där Coco Chanel bodde och hade soin butik och ateljé. Bild: Wikimedia Commons/Aloveswiki Coco Chanel,Modehus,mode

På samma sätt som pärlan bär spår av sandkornet som skaver i musslan skaver minnena från besvikelserna i barndomen – i drömmarna är hon tillbaka i den där utsattheten och övergivenheten. Hon klipper sönder sin sidenpyjamas och skär sig blodig över hela kroppen för att lindra smärtan, sorgen och saknaden.

Och när väninnan Misia och dennes man Josep Maria Sert ber henne följa med på parets bröllopsresa till Venedig insisterar hon på att få åka ut till kyrkogårdsön San Michele - gravgårdarna är en plats för trygghet, ett slags hemkomst:

”När hon var barn ordnade hon middagsbjudningar bland stenarna och korsen. De liggande gravstenarna var som gjorda för att duka på. Kransarna var tallrikar, blommor och stenar var mat. Pinnar var bestick och tomma vaser vinglas.

Hon gränslade de rostiga kedjorna som fanns runt de stora gravarna och lekte att de var hästar.”

En roman som ett smycke

Sanna Tahvanainens roman är ett litet smycke, en romanovsk pärla i det unika halsband som Coco fick i gåva av sin älskare, den ryska storfursten Dmitri Pavlovitj Romanov.

Den lilla svarta är en skildring som i hög grad vilar på detaljerna, dofterna, det poetiskt kryddade språket.

Jag tror att jag aldrig har googlat så mycket när jag läst en roman tidigare som den här gången. För jag vill ju veta hur Arthur ”Boy” Chapel såg ut – mannen som stal hennes hjärta, svek henne och dog i en bilolycka. Jag vill veta exakt var på Franska rivieran Chanels fritidshus Villa La Pausa ligger, eller hur de där slaviskt inspirerade dräkterna såg ut som Chanel lät rita och brodera med ryska motiv och mönster. Och hur låter de där sångerna som Coco sjöng på kaféerna i Moulins?

Som läsare lockas man med i den entusiasm som författaren alldeles uppenbart känner för sin huvudperson – man charmas av Cocos frispråkighet, målmedvetenhet och kompromisslöshet samtidigt som man i lika mått kan irriteras över hennes uppenbara självupptagenhet.

Den lilla svarta i olika versioner på Gemeentemuseum Den Haag 2014.
Den lilla svarta i olika utföranden. Den lilla svarta i olika versioner på Gemeentemuseum Den Haag 2014. Bild: Wikimedia Commons/Ilonamay Coco Chanel,mode,klänningar

En Snövit på 31 rue Cambon

”Kvinnor är ju upptagna av alla färger förutom avsaknaden av färg. Men för mig är svart den enda färgen. Skönheten hos svart är absolut.”

Coco Chanel föredrog en enhetlig och avskalad färgskala – färgerna som vi i första hand förknippar med sagans Snövit.

I Tahvanainens roman är Coco ett slags Snövit med hår svart som ebenholts, hy vit som snö och läppar röda som rosor eller blod.

Och på samma sätt som Snövit stod i centrum för de sju dvärgarnas beundran omgav sig Coco med män av olika slag – ofta förmögna och inflytelserika män, men också poeter, konstnärer, musiker och dansare.

Historien om Coco är också en historia om kärlek och passion. Coco hade många förhållanden med förmögna och inflytelserika män samt en och annan ordkonstnär. Förhållandena varade ofta många år och en del män blev också vänner för livet.

Coco Chanel eftersträvade frihet och oberoende. Hon gifte sig aldrig och hon fick inte några barn. I Sanna Tahvanainens berättelse kan man dock skönja en lätt gnagande besvikelse hos Coco över att den efterlängtade friheten också kan medföra ofrivillig ensamhet.

Sanna Tahvanainens roman tar slut när Coco Chanel i början av 1930-talet korsar Atlanten för att rita kläder till filmstjärnorna i Hollywood.

Coco Chanels fortsatta liv fortsatte dock att vara mångskiftande och skandalomsusat – under senare år har man bl.a. hittat arkivmaterial som bekräftat misstankarna om att Chanel under andra världskriget hade starka kopplingar till nazismen och att hon bl.a. hade en kärleksrelation med en Gestapo-officer. Men det är en annan historia.

Kommentarer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje