Hoppa till huvudinnehåll

Frank Sjöman: Oi to the world!

Avslutningsceremoni, sommar-OS Sydney 2000.
Sydney fascinerade Frank Sjöman. Avslutningsceremoni, sommar-OS Sydney 2000. Bild: All Over Press Sydney,Operahuset i Sydney,olympiska spelen

Visst var ramsan jingoistisk och visst kunde den (i synnerhet när den missbrukades av överförfriskade journalistkollegor) bli litet tröttsam. Frank Sjöman skriver om ett entusiastiskt, glatt och varmt Sydney i OS-gästkolumnen.

Ett av de mest omtalade inslagen i det rikhaltiga kulturella utbud som Sydney, i likhet med alla sentida olympiska värdstäder, omgav sommarspelen 2000 med var en kritikerrosad uppsättning av Shakespeares pjäs ”Troilus och Cressida”.

Den konstnärliga eller åtminstone mest spektakulära höjdpunkten var när hjältinnan majestätiskt lät sin mantel falla och stod där, täckt endast av smakfull belysning. Det var synnerligen dramatiskt och man kunde höra publiken dra andan.

Då slog det mig plötsligt, hjärntvättad som jag var av två veckors vistelse på olika OS-arenor, att det fattades något. Den beundrande tystnaden borde ha spräckts av ett entusiastiskt ”oi”! Ett ”Aussie, aussie, aussie – oi, oi, oi”!

En australiensisk topprestation utan detta omedelbara läktargensvar, det bara fanns ju inte!

När som helst, var som helst

Prestation förresten, det gulgröna stridsropet var lika gångbart överallt, i korvkön, på pendeltåget, på beachen och – förmodar jag – på allmänna toaletter (tänk vilket eko!). När som helst och var som helst någon kände för att ropa ett glatt ”aussie” så kunde han eller hon räkna med att kören stämde in.

Visst var ramsan jingoistisk och visst kunde den (i synnerhet när den missbrukades av överförfriskade journalistkollegor) bli litet tröttsam. En krönikör i ”The Morning Herald” skrev att för honom var den som ljudet av naglar mot svarta tavlan.

Mig kommer den nog alltid få att dra på smilbanden, därför att jag påminns om den stämning av genuin godmodighet och okonstlad glädje som präglade de här spelen.

”Sydney was fair dinkum (äkta)” och förtjänsten var helt och hållet australiensarnas. Visst var de patrioter och visst ville de, inte minst runt simbassängen, se de sina vinna, men det bestående intrycket av hemmapubliken var att den gick på idrott för att ha roligt. Vare sig det rörde sig om kända sporter som tennis eller fullkomligt obekanta som handboll (”Ni måste se det, det är som skolgårdsmobbning med boll”, skrev en tidning), så var trivseln på tribunerna lika stor.

Det var ljusår från den stamfejdsmentalitet som vi européer i idrottssammanhang kallar för fosterländskhet och det var lika avlägset från den sentimentalsmetiga USA-nationalismen.

Det var idrottsbesök inte som terapi för allehanda personliga och kollektiva komplex. Det var idrottsbesök inte som stimulantia för alltför svaga eller starka egon. Det var idrottsbesök inte som hyllningar till levande reklampelare.

Det var idrottsbesök rätt och slätt som folknöje och det är i dessa tider, förbanne mig, lika sällsynt som beundransvärt!

Himmelskt vackert

Den fantastiska stämningen och den varma vänligheten kring dessa spel skulle inte ett ögonblick ha förvånat den franske 1700-talsfilosofen de Montesquieu. I sin ”klimatlära” hävdade han nämligen att vi danas efter de klimatförhållanden i vilka vi bor, vilket gör oss nordbor starka och känslokalla medan folk i varmare länder blir timida och känsliga.

Jag kan bara tala för mig själv i egenskap av inbiten höst-, mörker-, vinter-, is-, snö- och kylahatare. I ett klimat som Sydneys är jag på konstant gott humör. Tänk er själva: sol i genomsnitt 340 dagar om året, då och då kanske ett sommaroväder (”The Southernly Buster”) men aldrig vinter!

Det är ju också logiskt att ett land som fått sitt namn från latinets ”söder” (australis) ska bestå invånare och besökare med angenäma temperaturer.

Vid tiden för OS var det vår i Australien, kalendermässigt motsvarande Nordens mars. Vi tillbringade exakt fyra veckor där och det regnade en enda gång! Resten av tiden strålade solen från en klar himmel. I början var nätterna litet kyliga men på dagarna var det t-shirt, shorts och inte en frusen stund.

Och dessutom är Sydney så himmelskt vackert. I guidebok efter guidebok talas det om stadens skönhet och redan Mark Twain skrev om ”Darling Sydney”. Ändå kan ingen text göra full rättvisa åt den upplevelse som det innebar att på ort och ställe få bese denna pärla.

Frank Sjöman refererar VM-final i Tyskland.
Frank Sjöman refererar VM-finalen i Tyskland 2006. Frank Sjöman refererar VM-final i Tyskland. Bild: Yle kommentatorn

PS Mitt första OS-minne är fotbollsfinalen 1952 på Olympiastadion i Helsingfors. Ungerns ”Aranycsapat” (det gyllene laget), obesegrade de fyra åren 1950-54, vann 2-0 mot Jugoslavien. Tyvärr minns jag bara två saker, att Beara räddade en straff från Puskás och att samme Puskás fick byxorna söderdragna och därför i flera minuter spelade vidare i kalsongerna.

PPS Mitt mest tillfredsställande OS-minne rör ett icke OS-år, nämligen 1999 då korruptionen och mutorna inom IOK äntligen kom i dagen och närmare en femtedel av delagaterna med skam tvingades avgå. Det första steget mot upprensning bland skurkarna i ett internationellt förbunds ledarskikt.

Frank Sjöman
Skribenten jobbade på FST-Sporten från året 1984 till 2006.