Hoppa till huvudinnehåll

Ida Henrikson: Ångest är ingen diagnos

Ida Henrikson
Kulturredaktör Ida Henrikson undrar varför vi är så rädda för stora känslor. Ida Henrikson Bild: Yle ida henriksson

De flesta mänskor upplever ibland någon slags ångest, en del till och med rätt allvarlig sådan. Många av oss har ätit piller mot sin ångest, eftersom det brukar vara den snabbaste hjälpen att få. Idag är det inte heller ovanligt att gå i terapi. I diskussionen om mental hälsa och ohälsa måste vi ändå komma ihåg att ångest i sej inte är en diagnos.

Ångesten kan förstås bli en diagnos, låt mej vara mycket noggrann med att understryka det, om man till exempel helt tappar handlingsförmågan, får panikattacker eller hamnar i psykos.

Men varför det finns en sån press på att diagnostisera (och medicinera!) all psykisk obalans är en fråga värd att ställa.

Delvis kan det hänga ihop med att vi så långt förstår oss själva och omvärlden via vetenskapliga begrepp.

Den medicinska utvecklingen har gjort att det idag faktiskt är möjligt att behandla även psykiska sjukdomar. Öppenheten kring dessa frågor är extremt viktig, en psykisk sjukdom ska inte behöva vara ett desto mer laddat ämne än till exempel en lunginflammation. Det är såklart av största vikt att alla som lider av psykiska sjukdomar får den rätta diagnosen och förhoppningsvis också den rätta vården.

Men en mänska är inte sjuk bara för att hen känner starka känslor. Tvärtom.

Det vi borde vara mer oroliga för är att de starka känslorna göms undan, då vi förväntas vara så himla sakliga hela tiden.

Mycket handlar om inlärda beteendemönster. Idag är det lätt hänt att vi kör över både barns och vuxnas emotioner, då vi så långt uppfostras till att hålla oss till realiteter. Vi lär oss inte att utveckla de känslomässiga aspekterna av oss själva, vårt sinne, på samma sätt som vi lär oss hur våra kroppar fungerar rent fysiologiskt.

När något stort sen händer, vare sej det är en blixtförälskelse, en näras död, en uppsägning eller vad som helst som skakar om tillvaron, kan vi inte handskas med det eftersom vi inte förstår våra egna reaktioner, som avviker från det förväntade beteendet. Vi skrikgråter, får panik, gör förhastade beslut, sårar någon eller blir i värsta fall våldsamma. Sedan äter vi psykofarmaka för att lugna ner oss. Alternativt betalar vi (både som privatpersoner och samhälle) dyra pengar för att gå i terapi där vi får att lära oss identifiera våra känslor.

För sådant kräver övning.

Det kräver också övning att förstå att en mänska inte är sina känslor och att man inte behöver följa varje impuls man känner. Att existera parallellt med temporära känslosvall.

Förstås hänger diagnostiseringsivern också ihop med att vi i dagens individualistiska värld överlag uppmuntras till att leta efter brister, orsaker och lösningar i oss själva, istället för att granska vilka strukturer och förväntningar runtomkring oss som får oss att må dåligt. (Det är ingen slump att det blivit så populärt med till exempel nyandlighet, meditation och mindfulness.)

Här kommer också konsten in som en viktig motpol och/eller komplement till den vetenskapliga diskurs som dominerar frågor om mental hälsa och ohälsa. För konsten kan erbjuda en frihet från strukturer.

Kanske är det därför konst och galenskap så ofta får gå hand i hand, åtminstone på ett polemiskt plan.

Tanken om den lidande konstnären är en av kulturvärldens mest seglivade myter som vi dock genast måste slå hål på. Överlag måste vi sluta romantisera psykiska problem. Visst, det är inte så långsökt att ångest och depression eller till och med psykos kan skapa en viss slags grogrund för kreativitet. Smärtan kanske kan ta fram de finaste kvaliteterna i hantverket (eller?).

Men allvarligt talat. I en tid där alla har ångest, känns det inte lite passé att knyta ihop den med inspiration? I ett tillstånd av konstant kris kan det vara svårt att bara så mycket som plocka upp posten - eller sej själv - från tambursmattan. Det finns inget sexigt med att må dåligt och det är betydligt lättare att jobba när man mår bra.

Det är ändå intressant att fundera kring den konstnärliga processens och terapiprocessens likheter och skillnader. Konst är inte samma som terapi, även om det kan vara terapeutiskt att skapa och uppleva konst. Konstterapi resulterar inte heller alltid i konstnärligt högklassiga verk. Men de flesta har ett behov att bearbeta sina egna svårigheter, på ett eller annat sätt.

Det konsten kan göra, både för konstnären och publiken, är att ge möjligheter och utrymme att förstå vår ångest. Lära känna våra egna och andras känslor. Små stora lätta svåra, kanske till och med sådana vi inte visste fanns.

Sånt som annars så lätt skuffas undan.

Sånt som gör det så svårt, och så värt, att vara mänska.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje