Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Det immateriella arbetets olidliga lätthet

Foto från Wunderkinder med Teater 90°.
Kreativa underbarn i Wunderkinder. På bilden Markus Riuttu, Iida Kuningas och Edith Holmström. Foto från Wunderkinder med Teater 90°. Bild: Katri Naukkarinen edith holmström,Iida Kuningas,Wunderkinder

Teater 90° deltar i årets Stage-festival med en läckert bitsk satir över dagens arbetsliv. I Wunderkinder framstår drömarbetaren som en förprogrammerad robotgestalt utan egen röst och vilja, allt enligt en smått paradoxal devis som kunde lyda 'Tänk inte - var kreativ!' För texten står Johannes Ekholm och för regin Anni Klein.

-Work hard and be nice to people?
-Nej, absolut inte ’hard’. Vi vill ju att det vi gör ska kännas lätt.
-Och varför bara ’people’ - är det inte passé att vara så antropocentrisk ...?

På ett skinande vitt kontor, inrett med ett fåtal trendiga attribut, pågår brainstorming. Men kring vad? Tja, det har väl ingen riktigt klart för sig. Varken vi som publik eller det fiktiva arbetsteamet framför oss.

Teamets praktikant ( Gogo Idman) gör ett tappert försök att formulera sitt mål med arbetet:
- Vi vill göö å mahdollistaa sakää som tekee maailmaa paremmaks.

Hans karriär på kontoret blir kort. Den utstuderat coola teamledaren ( Edith Holmström) låter honom snart veta att han inte lämpar sig för dagens arbetsmarknad.

-Vi rekommenderar att du tar livet av dig. Det finns en kniv i kopieringsrummet.

Den domen faller flera gånger i Wunderkinder. I kretsen av underbarn är många kallade men få utvalda.

Klassamhälle i miniatyr

I Mobile Horror skildrade Juha Jokela för drygt tio år sedan den överhettade IT-branschen på ett sätt som för många kändes som ett renande bad mitt bland alla floskler. Satiren över den desperata konkurrensen, den förvirrade värdejargongen och den krampaktiga innehållsproduktionen kändes både hejdlös och träffande.

Och på den tiden orkade vi ännu skratta åt de absurda turerna i millennieskiftets arbetsliv. I Wunderkinder är satiren av lite annat slag, lakonisk på gränsen till det hotfulla och svart med snudd på det makabra.

I den trendigt designade kontorsmiljön samsas två världar sida vid sida. Det kreativa teamet representerar en elit som glider fram på guldglänsande hoverboards, mediterar eller pillrar på smartklockor och trendiga bambudatorer samtidigt som det floskelsprängda spånandet kring odefinierbara projekt rullar på i det oändliga.

Någon innehållsproduktion handlar det förstås inte längre om, snarare om att bygga attraktiva identiteter med hjälp av begrepp som urholkats på all substans.

Men någonstans där i marginalen utförs också en rad högst konkreta arbetsuppgifter.

Edith Holmström och Robert Kock i Wunderkinder med Teater 90°.
Elit och paria: Edith Holmström och Robert Kock i Wunderkinder. Edith Holmström och Robert Kock i Wunderkinder med Teater 90°. Bild: Katri Naukkarinen robert kock,Wunderkinder

Kontorets allt-i-allo är en nästintill stum figur ( Robert Kock) som obemärkt fixar allt det praktiska, från hämtluncher till likröjning varje gång någon ratad själ begått harakiri där i kopieringsrummet.

Han ställer alltid upp men det finns ingen som är beredd att ställa upp för honom.

Det är det moderna klassamhället i miniatyr, låt vara att också de till synes privilegierade mest av allt framstår som godtyckliga offer här.

Omsorgsfullt iscensatt helhet

Johannes Ekholm står för uppsättningens text och det han inte vet om den här branschens tankevärld och jargong är inte värt att veta. Den träffsäkra återgivningen är ofta oförskämt rolig men samtidigt tillåts den aldrig bli ett självändamål.

Under ytan bubblar i stället ett uppfordrande stråk av iakttagelser och frågeställningar som regissören Anni Klein lyfter fram med ett stiliserat och stramt formspråk. Ett formspråk som tydliggör utan att skriva oss något på näsan.

Åtminstone inte under det första varvet.

Wunderkinder är nämligen uppbyggd kring en rad snarlika scener och även om det helt klart ligger en idé bakom det repetitiva greppet känns en del av variationerna efterhand lätt överflödiga.

Det som däremot håller publiken fängslad från den första sekunden till den sista är utförandet.

Hjärnorna bakom Wunderkinder är många och resultatet en sällsynt genomarbetad produktion där varje detalj blir betydelsebärande, från valet av spelplats till valet av stilart.

Uppsättningen ges i en före detta banklokal i Berghäll och bara i det ligger en poäng, liksom också i det att gatan och gatulivet utanför rent konkret inlemmas i föreställningen.

Men det starkaste i uppsättningen är nog det disciplinerade och exakta skådespelararbetet.

Robotgestalter utan ansikte och egen röst

Samtliga skådespelare ( Edith Holmström, Gogo Idman, Robert Kock, Iida Kuningas och Markus Riuttu) bär ansiktsmasker som förvandlar dem till anonyma, uttryckslösa gestalter. De rör sig i strikt koreograferade, mekaniska banor och när de talar är det bara läpparna som rör sig. Replikerna hör vi i stället som playback via andra ljudkällor i rummet.

Gestalterna är som förprogrammerade robotar: konforma och utbytbara. Eller åtminstone nästan. För någonstans där under de släta maskfasaderna låter skådespelarna oss också ana någonting mänskligt: små strimmor av tvivel, osäkerhet eller spirande revoltanda.

Känslor som underbarnen själva hanterar handfallet men deras uttolkare desto skickligare.

Iida Kuningas gör till exempel en härlig tolkning av teamets kvotskeptiker som slutligen faktiskt bryter sig ut – låt vara att hennes dans längs Flemingsgatan kanske bara bär iväg mot nästa kapitel i självfiktionen.

Och trots att Robert Kocks till synes nollställda allt-i-allo knappt yttrar ett ord är det ofta hans närvaro och blick som styr hela vår uppmärksamhet.

Kleins regi är stadigt förankrad i vår tids teaterestetik men samtidigt går min tanke ofta till de strikt kodade teaterformerna inom asiatisk teater.

Teaterformer där de sanna virtuoserna känns igen på förmågan att ge sina roller särprägel utan att någonsin bryta mot de stränga rollkonventionerna.

Läs också