Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Turkiet är annat än konflikt, stränder och landet som aldrig kan bli Europa

Reeta Paakkinen
Författaren och journalisten Reeta Paakkinen Reeta Paakkinen Bild: Atenekustannus reeta paakkinen,författare

Statskuppsförsök, tårgas, icke-européer, bomber, flyktingar, dödande hav, turism, Erdogan, censur, islamisering och kurdrebeller. Och IS såklart. Där har vi några frekvent återkommande beskrivningar av Turkiet idag.

Turkiet är det eviga andra, landet som vill bli EU-medlem men som man gång på gång betonar att aldrig kan bli en del av Europa.

Jag rabblade här ovan upp några av de begrepp som under den senaste tiden präglat de nyheter som handlat om Turkiet. Nyheter rapporterar om kriser och händelser men ger sällan en hel förståelse för de sammanhang som dehär händelserna springer ur.

Flyktingläger och omskärelse, familj och vardag

Under sommaren har jag läst journalisten Reeta Paakkinens andra bok Kuun ja tähden mailla. Paakkinen har själv bott i Turkiet och på norra Cypern under många år och arbetat där som journalist. Hennes bok tar med läsaren till historier om vardagen i Turkiet men också landets historia och politiska samtid.

Det är sådana historier som ”behövs” för att inte ens världsbild skall bli alltför nyhetsformad - trots att det rapporterandet är meningsfullt. Det är historier som också nyanserar bilden av turkarnas totala annorlundahet – ifall man skulle gå omkring och tro att gränsen mellan kultur och något slag av barbari är lika med den mellan Europa och allt som doftar orient och vidare österut.

Det här är också en bok som den som vill besöka Turkiet antagligen gärna läser. Essäformen betyder att man kan läsa en historia i taget, välja det man är intresserad av.

Men vad är det då Paakkinen skriver om? En mängd intressanta saker: Cypernfrågan som var en inhemsk angelägenhet i och med att finländska fredsbevarare länge var stationerade på ön, om såpoperor och livet i sultanens harem, omskärelse av pojkar, äktenskapsfrågor och hur man som mamma blir bemött, uppmärksammad och kommenterad av lite vem som helst i uppfostringsfrågor.

Paakkinen låter läsaren följa med till flyktingläger där hon träffar syrier som bor under karga förhållanden vid gränsen mellan Turkiet och Bulgarien. Barn gråter, det stinker och människor försöker överleva – deras drömmar håller dem upprätta.

Karelen och Syrien

Paakkinen relaterar de här människornas flykt till sin egen släkthistora, till mormoderns berättelse om då hon för sista gången stängde dörren till hemgården, gömde sig för sovjetiska bombflyg och flydde Karelen.

Avståndet mellan de flyende syrierna och karelarna på flykt är plötsligt väldigt litet och ger ett personligt och moraliskt perspektiv på den samtida humanitära katastrof som fått människor i det ”civiliserade” Europa att visa sina sämsta sidor.

Jag tänker på filosofen Hannah Arendts begrepp “mobbmänniskan”, på flockbeteende som hon skrev om i sin stora uppgörelse med 1900-talets totalitarismer, nazism och kommunism. Också idag uppgår människor i massorna, kanske digitala sådana där de meddelar att det räcker med invandring och medan jag läser grunnar jag på hur kampen mellan kultur och barbari inte handlar om etniciteter eller kultur utan är en fråga som varje människa ställer sig själv.

Reeta Paakkinens text ger också en bredare bakgrund till vissa av de nyheter som ploppar upp nu som då och som handlar om hur det ledande AK-partiet konsekvent arbetar för att konservativa och religiösa seder skall slå rot i det turkiska samhälllet.

Ett konservativt och frihetssuktande folk

Det turkiska folket delas ganska jämnt både vad gäller politiska sympatier och inställning i frågor kring livsstil och sedlighet. Presidenten har ett starkt stöd men de frihetliga och demokratiska krafterna är också starka. Det här är en kamp som utspelas på en mängd olika plan.

Det är intressant att läsa om hur till exempel frågan om språk, om låneord eller osmanska begrepp är att föredra.

Det osmanska arvet har sedan imperiets fall fallit i bakgrunden i Turkiet, statens identitet bygger på det moderna Turkiets grundare, Atatürks sekulära ideal. Men Erdogan arbetar på att sultanernas rike igen skall bli en del av identiteten, inte bara kitsch man kan roa sig med under ett Istanbulbesök.

Reeta Paakkinens bokpärm
Bokpärmen Reeta Paakkinens bokpärm Bild: Atenekustannus böcker

Geziupproret

De stora demonstrationerna i Turkiet sommaren 2013 startade då man ville hugga ner den ganska anspråkslösa Geziparken för att istället bygga ett shoppingcentrum där en del av det skulle utgöras av en återskapelse av gamla osmanska militärbaracker.

Det här fick generationer att gå ur huset. Jag minns hur man rapporterade om det här som om det skulle handla om bara en park, då det som triggats i själva verket handlade om kvinnans frihet, om abortfrågor, om sedlighetskontroll med mera.

Jag var själv i Turkiet under den här tiden och är fortfarande av den åsikten att jag sällan sett ett mera demokratiskt gräsrotsarbete än det som folk visade upp under de händelserna. Paakkinen skriver också om Gezi, ger det ett politiskt sammanhang mer än att vara ett vittne till händelserna.

Det är ändå det greppet som är en av bokens dygder om man vill skapa sig en bredare uppfattning om Turkiet idag, som ett laddat politiskt land, med fascinerande miljöer, varma människor, passionerade i en mängd olika frågor.

En flykting känner igen en annan flykting

Paakkinen, som studerat grekisk och turkisk politik och historia, har dessutom känsla för hur just historiska tragedier präglar människors liv och håller dem fångna. Hon berättar om familjer som svävar i lång ovetskap om vad som hänt med deras släktingar som följd av det våld som drabbat ön och de etniska grupperna som bor där.

Att läsa om den grekcypriotiska man som återvände för att se sitt förlorade barndomshem och hur han välkomnades in av den kvinna som nu bodde i huset, också hon en gång flykting, är väldigt berörande. Kvinnan visste genast vad han var, skriver Paakkinen, kände igen hans sorgsna och vilsna blick.

Det är kanske att klä det i laddade ord men berättelser av den här sorten blottar vår gemensamma mänsklighet, hur vi alla kan krossas men också hur vi genom ett varmt bemötande eller en moralisk gest kan lyfta varandra då en annan mest behöver det.

Det finns historier som suddar ut eventuella känslor av främlingssskap och annanhet. I den här boken finns, bland annat, sådana.