Hoppa till huvudinnehåll

Herberts: På sin plats med en hyllning till den brasilianska OS-publiken

Brasilianska fans under OS i Rio.
De brasilianska fansen har övertygat Yle Sportens Christoffer Herberts. Brasilianska fans under OS i Rio. Bild: Bernd Thissen / EPA / All Over Press Olympiska sommarspelen i Rio 2016,Brasilien

I Finland har de brasilianska OS-åskådarna på sina håll framställts som ohyfsade och elaka mobbare. Så är det naturligtvis inte, skriver Christoffer Herberts från Rio i en hyllning av brasiliansk läktarkultur.

Camilla Herrem var så otröstligt ledsen efter sin missade målchans att hon till slut låg ensam kvar på plan, när alla andra spelare redan sakta vandrat till omklädningsrummet.

Många minuter tidigare hade förlängningen av damernas handbollssemifinal mellan Ryssland och Norge slutat med att Herrem knorrat bollen knappt förbi bortre stolpen. Det betydde att det i ett enormt drama blev rysk seger med 38–37.

Efter vad som kändes som en oändligt lång väntan steg Herrem upp och gick med tunga steg av plan mot Rioarenans ena hörn. När hon kom fram till läktarna i hörnet steg volymen i hallen. Några hundra brasilianska fans med fotbollströjör och gulgröna flaggor var kvar och hyllade den slagna hjälten med en vild stående ovation.

Mindre kriminalitet under OS

I bevakningen av ett stort idrottsevenemang är det lätt att rapporteringen blir svartvit och förenklad. Oftast finns det ju också en annan sida. Hur mycket har ni den senaste månaden inte läst om kriminalitet, rån och mord i Rio de Janeiro? Att kriminaliteten i staden de facto minskat under OS-veckorna skrivs det mindre om.

Att biljetterna till OS-evenemangen är så dyra att fattiga brasilianare inte haft råd att gå vet ni antagligen vid det här laget, men hur många vet att arrangörerna just därför delat ut 280.000 biljetter till barn från mindre rika familjer?

Att brasiliansk publik ”inte kan bete sig” vet den som följt OS-bevakningen den senaste veckan alldeles garanterat. Att ett par tusen brassar buat åt en fransk stavhoppare har fått orimliga proportioner hemma i Finland, och värdlandets OS-åskådare har på sina håll framställts som ohyfsade och elaka mobbare.

Så är det naturligtvis inte. Om inte annat för mångfaldens skull vill jag väldigt gärna berätta om den fina publik jag stött på i olika hallar och arenor de senaste två veckorna. En läktarkultur jag är väldigt svag för.

Högljudd publik väljer sida

Bäst av allt: den brasilianska publiken är beundransvärt högljudd. Överdrivet många åskådare har det inte funnits på OS-läktarna, men det behövs inte särskilt många brassar för att skapa hyfsad stämning i alla fall.

Inget för den som tycker att idrottspublik helst ska sitta tyst och artigt applådera jämlikt åt samtliga idrottare. Men vi som efterlyser ljudvolym och reaktioner trivs desto bättre.

Ett annat oerhört sympatiskt drag är den brasilianska publikens vilja att i varje match hitta någon att hålla på, och alltid välja underdogen, den som på något sätt är mindre.

Hellre utmanare än favorit

I basketmatcherna i Cariocaarenan är det alltid det jagande lagets poäng som ger större jubel. Nanna Vainio låg under stort i sina badmintonmatcher och fick som belöning publiken på sin sida. Läktarstämningen i damfotbollsfinalen blev riktigt bra först när utmanaren Sverige reducerade mot favoriten Tyskland.

När USA och Italien i går spelade en semifinal i herrarnas volleybollturnering var stämningen magnifik i något som förvandlades till en italiensk hemmamatch, publiken föredrog såklart ”lilla” Italien mot ”stora” USA.

I herrrarnas handbollskvartsfinal mellan Kroatien och Polen fanns ingen given underdog, men på läktarna fanns betydligt fler polacker och dessutom ledde Polen matchen. Så den brasilianska publiken valde givetvis Kroatien, och körde i gång sina ”Croácia”-rop (där ett annat charmigt drag, att på det egna språket dra talkörer om andra länder).

Publiken bidrog till suverän show

När Norge och Ryssland gjorde upp om en finalplats i damernas handbollsturnering kombinerades sakerna som gör Rios åskådare så bra. Publiken var högljudd. Den valde snabbt sida (fick så klart bli lilla Norge mot stora Ryssland) och den drog i gång sina ”Noruega”-rop.

Det fanns en hel del fans från Ryssland i hallen också, och stämningen på läktarplats var suverän. Jag vill påstå att inramningen bidrog till att semifinalen blev en sån otrolig höjdare, en av de bästa damhandbollsmatcherna någonsin. Spelarna bjöd till, publiken svarade, och spelarna lyfte sig till oanade höjder.

Scenerna efter den knappa ryska segern var starka, sällan ser man bägge lagen storgråta efter match: antingen av glädje eller av motsatt orsak.

Åskådarna tackade för underhållningen

De ryska åskådarna jublade, de få norrmännen på läktarplats sörjde och brasilianarna i hallen var rent lyriska över underhållningen, och lät spelarna veta om det.

Efter att gråtkalaset var över vandrade först det segrande ryska laget av plan, och möttes av stort jubel från en publik som ville tacka för showen.

Sen kom det förlorande norska laget, och fick samma respons, fast lite starkare.

Och till sist kom också Camilla Herrem, och hyllningsvolymen steg ännu en smula.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport