Hoppa till huvudinnehåll

Kungen från Jamaica

Åvägen i Närpes har många namn. Mammas gata. Allas gata. Vissa har också kallat gatan för sitt ghetto, då det samlats folk från många olika länder där. Oneil Walker kommer från Jamaica och hans närmaste grannar är hemma från Holland, Bosnien och Vietnam. Men just han har ändå aldrig kallat gatan för ett ghetto.

- Vi har ju mat och klarar av att betala våra räkningar, säger han.

- Vi hjälper gärna varann, men behöver inte göra det för att överleva.

Det behövde man i ghettot i Kingston i Jamaica, där han växte upp.

- Där hade vi inte ens mat alla dagar. Så vi klarade oss inte utan våra grannars hjälp, och fick ofta hjälpa tillbaka.

Där lärde jag mig kärlek och respekt.― Oneil om uppväxten i ghettot

Oneil säger att det krävdes en viss mentalitet för att komma sig därifrån också, och för att överleva överhuvudtaget.

- Jag måste ha ett fokus och veta vad jag ville. Och redan som barn fick jag ta stora, egna beslut.

Men även om han kom sig ut ur ghettot, så drömde han aldrig om att komma så långt som till Närpes.

- Nej, för att vara ärlig gjorde jag nog aldrig det. Men det är bra här. Och jag vill vara vän med alla.

Jag vet inte vad man säger bakom ryggen på mig. Men det spelar ingen roll. För jag vill ändå vara vän med alla. Sån är min stil. Så är mitt liv.― Oneil
Oneil förklarar
Vissa säger att religion skapar separation, men det är tvärtom, säger Oneil Walker. Religion skapar kärlek. Själv är han kristen och i grannskapet finns både muslimer, buddhister och hinduer. Oneil förklarar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Familjen Walker är med i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen här.

Läs också

Nyligen publicerat - Bakom parabolen

  • "Tror du det är roligt?"

    Salih Mehmedagig hatar vapen.

    Salih Mehmedagic hatar vapen. - Man har fel i huvudet om man köper plastpistoler och gevär till sina barn, säger han. - Det är ingen lek. Det är business och kriminellt, hela vägen. Fabriksprocessen är också absurd, tycker han. - Först skissar man och ritar en planering. Sen bygger man vapnet och sen skjuter man dig. Med samma vapen!

  • "Gud har ju ingen fru"

    Vi är inte Guds barn. Vi är hans slavar, säger Seval Bitic.

    När Seval Bitic utövar islam blir livet mera inrutat och strukturerat. Han ber fem gånger om dagen och försöker styra sina handlingar och tankar enligt givna mönster.

  • Thang bjuder hemlösa spöken på mat

    Flickvännen Isabel Kullström vet inte vad hon ska tro

    De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem. - Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

  • "Koranen hjälper mig att somna om"

    Merjema Dizdarevic känner sig trygg då hon läser Koranen.

    Om Merjema Dizdarevic vaknar mitt i natten och är rädd, så hjälper det att läsa Koranen. Men då måste hon klä sig i slöja först.

  • Kungen från Jamaica

    Oneil Walker hade aldrig drömt om att flytta till Närpes.

    Åvägen i Närpes har många namn. Mammas gata. Allas gata. Vissa har också kallat gatan för sitt ghetto, då det samlats folk från många olika länder där. Oneil Walker kommer från Jamaica och hans närmaste grannar är hemma från Holland, Bosnien och Vietnam. Men just han har ändå aldrig kallat gatan för ett ghetto.

  • "Många levde dubbelliv på båten"

    Oneil och Lotten Walker träffades på ett kryssningsfartyg

    Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

  • Här samlas både levande och döda vid matbordet

    Farfar syns inte, men finns här ändå, säger Thang Ngyuen.

    En gång om året eldar Thang Nguyen upp en bunt sedlar ute på balkongen. Det är hans sätt att skicka pengar till andra sidan och den andliga världen där hans farfar och alla andra döda släktingar finns.

  • "Jag tror på spöken"

    Buddhisten Thang Nguyen tror att det finns andar överallt.

    Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen. - Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.

  • "Det fanns massor av kärlek i ghettot"

    Oneil Walker växte upp i Kingston i Jamaica.

    I ghettot i Jamaica lärde han sig tidigt att han måste kämpa hårt. Nu bor Oneil Walker här tillsammans med sin hustru Lotten och har inga planer på att flytta tillbaka.

  • "Nu dansar alla med alla"

    Vi ska njuta, inte bråka, säger Enisa Mehmedovic.

    En gång om året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

  • "Jag vill till paradiset efter döden"

    Seval Bitic behöver umgås med alla han förlorade i kriget.

    Han vill inte tro att livet slutar efter döden. Seval Bitic vill komma till paradiset då och umgås med sin mamma och pappa och alla andra han förlorade i kriget. Sina två bröder och många kompisar.

  • Han fick sju rätt på lotto

    Salih Mehmedagic hann bara inte lämna in lappen i tid.

    På dörren till sovrummet står orden med stora bokstäver: Love a lot. Det är det han kom fram till efter alla år i krig, att kärlek är det enda som räknas. Pengar betyder ingenting.

  • De längtar efter att få bära slöja

    Kvinnor i slöja har makt, säger Merjema Dizdarevic.

    De tycker att kvinnor i slöja är otroligt vackra och vill själva börja bära slöja på heltid en dag. Men inte än. Först vill de veta mera om islam och pröva på att leva efter reglerna.

  • "Mamma och pappa vill inte prata om kriget"

    De vill veta mera, men föräldrarna vill inte prata om det

    De har inga egna minnen av kriget. Och varken Merjema Dizdarevic eller Melisa Elkaz brukar prata om det med sina föräldrar heller. - Vi vet att de har varit med om det och vi vill veta mera, men de är så traumatiserade att vi måste undvika att fråga, säger Melisa. Merjemas pappa dog när Merjema var liten. - Jag har bara två minnen av honom, säger hon. Ena gången ser jag honom stå.