Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Mitt förnuft älskar yoga, min kropp är skeptisk

En yogande Kaj Arnö
Kroppen hindrar inte Kaj Arnö från att yoga. En yogande Kaj Arnö Bild: privat Kaj Arnö

Ovighet är en lika god orsak att undvika yoga som smutsighet är att låta bli duschen. Det fick jag i tiden höra då jag anförde min kroppsliga olämplighet som orsak att låta bli att yoga. Nu är jag en novis som vacklar mellan iver och vankelmod.

Om löpning skrev jag utgående från en över femton år lång erfarenhet, där jag aktivt löpt i tusenfemhundra timmar. För yogans del är jag i resans början, och har inte ännu praktiserat yoga ens i hundra timmar.

Min tanke med löpningsartikeln "Jag löper för att leva" var att inspirera andra genom att dela min löpglädje. Nu försöker jag inspirera mig själv att utveckla en motsvarande yogaglädje.

Yogan är skapt för oss

Löpning är vi skapade för. Med yogan är det tvärtom. Yogan är skapad för oss. För att motverka livets slitage på kroppen. Kompensera de skador som uppstår vid löpning, eller stillasittande med hukad kropp. Man kan förstås också säga att vi är skapade för att använda hela vår kropp, och yogan är ett av de få sätten att göra det.

Vi kan hårdra analogin: Flera hundra tusen år av naturligt urval (ursprungligen i Afrika) har förädlat våra kroppar så vi blivit goda löpare. Flera tusen år av mänskligt urval (ursprungligen i Indien) har förädlat yogan så den håller kropp och själ friska. Och denna långa utveckling garanterar att yogan, i likhet med löpningen, inte är en dagslända.

Kaj Arnö tänjer
Kaj Arnö tänjer Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö,yoga

Trendig yoga

För visst är yoga trendigt. Och jag hävdar att trenden bara är i sin början. Löpningsvågen var stor då jag började springa vid sekelskiftet, och har bara blivit större sedan dess. Yogastämningen nu påminner om löpningen då.

Fast skillnader finns det också. Inom yogan är kvinnorna först; det har varit minst tre fjärdedelar kvinnor på de klasser jag gått. Jag hämtar med mig andra förutsättningar, som man och som löpare. Mest är de sämre. Jag är mindre vig, har kortare muskler (en följd av att ha försummat tänjningsövningarna vid löpning). Jag kanske också har mindre tålamod och är mer prestationsinriktad, något som strider mot yogans väsen.

Jag vill se framsteg, men jag vet inte ens hur jag ska mäta dem. Det är så enkelt med löpning. Man kan springa lite längre, eller lite fortare. Jag för en löpardagbok där jag antecknar datum, distans och tid, samt avläser den därur härledda hastigheten. Men vad är måttet på yoga? Nedlagd tid kan mätas, nedlagd möda inte riktigt.

Då resonerar jag så här: Framstegen ska sättas i relation till målet med yoga. Mitt mål med att utöva yoga är entydigt: att utveckla en djup kroppskänsla och kroppskontroll. Jag vill förbättra min styrka, balans, vighet, smidighet, koordination, kroppshållning. Man har bara en kropp; denna enda kropp använder man dag ut, dag in. Då är det väl inte en så dum idé att kunna hantera denna kropp.

Kalsipp-asana

Det behöver inte vara så högtravande. En kroppsställning i yoga kallas asana, och två väldigt praktiska sådana är var-är-de-andra-asana samt kalsipp-asana. Vid paddling, snöbrädesåkning eller cykling tittar man ofta bakåt och undrar var de andra är. Yogan ökar ryggradens rörlighet och man förbättrar färdigheten att titta bakåt utan att bringas ur balans.

Balansen övas sannerligen upp och jag flaxar inte längre vilt med armarna då jag klär på mig underbyxorna stående på ett ben. Små vardagsframsteg.

YogaYoga
Bild: Kaj Arnö

Kan jag hantera kroppen, mår den bättre. Och själen likaså. Självförtroendet ökar för vem som helst som lär sig stå på huvudet, om man så är tio år eller femtio. Samma barnsliga glädje. Att kroppens välmående också får den att se bättre ut är inte illa, det heller. Och den sociala dimensionen av yoga vill jag inte underskatta. Dels kanske man får höra till Rätt Gäng, till den grupp man vill identifiera sig med. Dels är det enklare att utveckla sig i sällskap av andra.

Yoga har inte ens visat sig alltför esoteriskt i mina ögon. Att lägga händerna i anjali mudra framför mitt "energetiska hjärta" må nu vara hänt, och att sjunga "omm" är tydligen priset för att få delta i endel yogasessioner. Ju mer jag läser om yoga och angränsande läror – allt från Patanjali via Buddha till B.K.S. Iyengar – desto större blir mitt intryck att man inte behöver blind tro.

Pröva först som vi säger, men fungerar det inte för dig, låt då bli. Förnuft framom tro!

Universella yogasessioner

Ändå vacklar jag, och måste intala mig själv att fortsätta. Löpningen har gått i blodet och jag har inte på åratal fått någon impuls att börja gå mitt under ett löppass, enligt mottot "nu ids jag inte längre". En yogaövning om en timme har jag däremot aldrig lyckats genomföra ensam. Jag kommer inte på nästa asana, och blir beroende av att ha en lärare som visar.

Och då kräver yogan att jag lägger upp en tid att passa, har en plats att gå till, och innebär därmed mycket mindre flexibilitet än löpningen.

Själva yogasessionen påminner om en katolsk gudstjänst. Nästan samma ritualer i hela världen. Ställningarna har universella namn, inte på latin utan på sanskrit, Indiens motsvarande lärda traditionsspråk. Förvisso må "Hunden" vara enklare att känna igen som "downward dog" och "nach unten schauender Hund" än det komplicerade "adho mukha svanasana".

Spännande är ändå att rentav det enspråkiga och i mina ögon kulturellt likriktande USA använder sanskrit för sirsasana, bakasana, shavasana. Fin erkänsla för att all mänsklig klokhet inte är västerländsk, att allt inte behöver urvattnas till engelska.

Yogande Arnö
Yogande Arnö Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Förnuftet gillar yogan, kroppen protesterar

Men mitt i all min beundran för yogans välgörande effekter för kropp och själ har jag kvar mina betänkligheter. Jag har svårt att sätta fingret på var skon klämmer: Alla andra är vigare än jag. Ställningarna är obekväma. Det stramar till här, spänner där.

Samtidigt har jag övervunnit skenbart betydligt större hinder inom löpning och andra former av idrottsutövning. Kanske svårigheten ligger i att yoga är ett självändamål som oftast utövas inomhus, i motsats till uthållighetsidrotter som förläner en naturupplevelser?

Yogan känns som en räcka konstgjorda ställningar, som förvisso med tiden gör en gott, men för stunden inte för en närmare avlägsna kobbar, hisnande utsiktspunkter eller ens ett omväxlande landskap under en syrerik löprunda.

Rent förnuftsmässigt är jag helsåld på yoga. Känslomässigt är jag inte framme, och måste övertala mig själv – att börja ett yogapass, och om jag är ensam, också att slutföra hela passet. Därför blir det yoga i grupp en lång tid framöver, och kanske ett yogaläger. Hoppas på mindre vankelmod och mer nirvana. Namasté på den saken!

Kaj Arnö är IT-entreprenör, idrottshedonist och fritänkare, bosatt i München och Nagu. Samt kolumnist.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje