Hoppa till huvudinnehåll

Malena Holmström: Kullerbyttor och löprundor i läxa åt eleverna

Malena Holmström
Malena Holmström Malena Holmström Bild: Yle/Claudia Rybin malena holmström

Skolgymnastiken delar upp eleverna i två läger; de som kan och de som inte kan. Hör du till läger nummer två, då får du skylla dig själv och lida. Här finns ingen stödundervisning att få. Har du svårigheter med matematiken styks du medhårs och får stöd. Varför prioriteras gymnastikundervisningen så lågt då hälsa och motion är en resurs för resten av våra liv?

Ja, jag vet. Jag hör ju till dem som alltid stod först vid sportplanen, bassängkanten eller gympasalen då det ringde in till gymnastiklektionen. Jag har hållit på med idrott aktivt i hela mitt liv. Jag fick aldrig uppleva att vara den som blir vald sist till laget. Jag blev aldrig utbuad eller utskrattad. Ändå sitter jag här sur och provocerad över just skolgymnastiken. Varför? För att alltför många inte upplevt skolgymnastiken så som jag gjorde den. För att skolgymnastiken inte anses vara ett “lika viktigt ämne” i skolan och för att undervisningsmetoderna är totalt åt skogen.

Jag har aldrig varit något matematiskt geni och fick under min skoltid jobba ganska hårt för att förstå hur jag skulle räkna. I ämnen som matematik har eleverna ändå möjlighet till att få extra hjälp, både i klassrummet eller i form av stödundervisning. Kvällar upptas av läxläsning, eftersom repetition är viktigt för inlärningen och för att man på så vis snabbare kan utvecklas inom ämnet. Varför gäller inte samma regler skolgymnastiken? Varför anses det inte lika viktigt?

Skolgympan finns inte i läroplanen för att någon tror att vi i vårt vuxna vardagliga liv skall springa runt med bollar, klänga i rep, marschera i takt eller för att vi var och varannan dag, i tolv minuter, kommer att springa så hårt och långt vi kan. Vi har skolgymnastik för att vi skall lära oss att röra på oss och för att förstå att vi mår bra av det. Kroppen rentav behöver det i kontrast till allt krokryggigt sittande i skolbänken och framför skärmar på arbetsplatsen. För att inte tala om hur gymnastiken stöder inlärningen av andra ämnen.

Det finns ändå ett stort problem. Utgångspunkten för skolgymnastiken verkar vara att varje barn har någon form av tidigare erfarenhet av idrott. Faktum är ändå att många barn inte har den grunden. Ändå borde man klara av allt! För de här barnen är skolidrotten en pina där de får se på hur de med idrottsbakgrund visar upp sina talanger medan de själva står där osäkra, skakiga och skamsna. Visst är det ofattbart att något som man själv ser som det roligaste under hela skolveckan kan vara en annans mardröm.

Grejen är ju den, att ingen av oss är bra på något från början. Visst, vi kan diskutera genetik och olika egenskaper, men sanningen är att alla måste öva för att bli bra på något. Vem tror att man kan prestera bra i ett cooper-test då man slängs ut på en bana, närapå ouppvärmd – och framför allt utan att ha tränat inför det? Man kanske aldrig ens har sprungit! Det kan jämföras med att ge eleverna en matematikuppgift som de aldrig lärt sig formeln för.

Kunde man få i läxa att slå fem kullerbyttor per dag för att uppnå en bättre kroppskontroll? Eller en springrunda på sportplanen för att förbereda sig inför det kommande cooper-testet? På det här sättet kunde flera klara sig bättre i gymnastiken och få uppleva samma känsla av att lyckas och lära sig som i vilket annat ämne som helst.

Nyligen publicerat - X3M