Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Tonårsflickor i kamp med världen

sara razai sitter i en soffa
Sara Razai sara razai sitter i en soffa Bild: Förlaget M Sara Razai (Författare)

I Djävulen är en lögnare skildrar Sara Razai två flickor, Meri i Gårdsbacka, Finland och Hope i Douala, Kamerun.

Båda är tonårsflickor vars omgivning sätter gränser, bestämmer eller ignorerar dem, till den grad att de inte kan komma vidare.

Meri och Hope är vänner som skilts åt eftersom Hope och hennes mor Gloria har deporterats från Finland några år tidigare. Gloria kom till Finland tillsammans med Hope för att bo med den finska man hon lyckats få på kroken i Douala. Men han visade sig vara både svartsjuk och våldsam och kastade ut dem. Efter några år kontaktade han polisen. De rev Gloria och hennes dotter ur deras hem och satte dem på ett plan till Kamerun. En brutal och förnedrande scen som blir allt vanligare i Finland.

Flickorna hade utvecklat en nästan symbiotisk vänskap under många år. En vänskap som Meri nu saknar så att hon nästan inte klarar av sitt liv.

En inte helt vanlig dag

Vi följer flickorna och deras mammor under en dag, den andra november 2011. Det är inte en dramatiskt händelserik dag. Men många tankar och känslor blir klarlagda och nya riktlinjer dras upp. Steget till att bli vuxen och ta egna beslut är smärtsamt och båda flickorna tvingas erkänna att deras mammor agerat utan tanke på dem.

Det börjar med att Meri får besök av sin gamla skolkamrat som lämpar över sin tvååriga dotter utan att berätta när hon tänker återvända. Meri drabbas av panik med flickan och söker upp sin mor Aina som flyttat från Gårdsbacka till Stensböle ihop med en finsk man. Ainas nya man vill inte att Aina ska hålla kontakt med sin dotter och hon har accepterat det.

Ensam är inte stark

Aina tänker att hon låter Meri ”leva ett fritt och självständigt liv”. Men egentligen har hon övergivit sin dotter som är utan vare sig pengar, arbete eller utbildning. Meri kurar inne i sin lägenhet utan att gå ut och drabbas av återkommande panikattacker. Hennes livlina till omgivningen är Facebook och chatten med vilken hon kan hålla kontakt med Hope.

Från mörker till ljus

Medan situationen i november Finland inte är så munter så finner vi både mänsklig värme, färger och dofter i miljonstaden Douala i Kamerun. Där finns förpliktelser och band som tas för givna.

Där har 17-åriga Hope landat med sin mamma och försökt finna sig en plats. Hon var bara 6 år när hon följde med sin mamma till Finland så hon betraktas ännu som den nya flickan. Den som inte ens kan röra sig i folkträngseln på gatorna utan att stöta till folk.

Revansch

Eftersom Gloria är fast besluten att ta sig tillbaka till Europa så tycker hon inte att Hope behöver gå i skola. Hon ska ju ändå snart vidare. Varför Gloria så enträget vill till Europa framkommer inte riktigt annat än att hon vill ha revansch på den ”djävul” som kastade ut henne.

pärmen till sara razai djävulen är en lögnare
pärmen till sara razai djävulen är en lögnare Bild: Förlaget M sara razai: djävulen är en lögnare

Djävulen är en man

Själva uttrycket Djävulen är en lögnare kommer från Johannes 8:44. Bibeln har både Aina och Gloria tytt sig till tidvis. Men för båda har de religiösa känslorna klingat av. Istället försöker de komma framåt i livet med hjälp av en man. Men det är just män som håller dem tillbaka och som förtrycker dem. Båda möter män som försöker ändra dem och som förväntar sig tacksamhet. Båda har också övergivits av barnets far och själva uppfostrat sina döttrar.

Det är alltså ganska tuffa kvinnor vi talar om. Sådana som stångat hårt mot livets hårda kanter. Så hårda att de inte lyckas skydda sina döttrar för stötarna. Den stora frågan i boken blir om döttrarna ska följa deras exempel. För det lättaste sättet för en kvinna att drastiskt ändra sitt liv är att möta en man. Som antingen blir till glädje eller fördärv.

Rasismens fula tryne

Djävulen är en lögnare är ställvis en tung bok att läsa eftersom bilden av Finland är så dyster. Jag har ingen anledning att misstro Sara Razais beskrivning av den allt genomsyrande rasismen i bokens Helsingfors. Men den gör mig beklämd och jag tänker att uppställningen kanske ställvis blir lite för svart-vit.

Medan jag läser undrar jag hur en kamerunsk kvinna hade skildrat kulturskillnaderna? Det kan vi inte veta. Men i väntan på att nyfinländare ska skildra sin tillvaro i skönlitteraturen så dyker de här frågorna om att vandra i någon annans skor upp. Som läsare är det en aspekt att hålla i minnet. Och jag är glad att Sara Razai öppnar dörren till andra kulturer.

Vi mot dom

Livet i skolan i Gårdsbacka var inte enkelt. De enda ljusglimtarna för ungdomarna från Irak, Vietnam eller Somalia var gänget, det gemensamma trotset, att kalla varandra för ”my nigger” och att kaxigt äga stället. Just för att vem som helst när som helst kunde säga att de inte hör hit.

Att passa in

Sara Razai beskriver insiktsfullt hur Hope drabbas av kulturskillnaderna vid återkomsten till Kamerun. Hon anstränger sig för att bli omtyckt i sin mormors hus. Hon vill känna att det är här hon hör hemma. Men när det bli tungt önskar hon ”att det funnits en lång korridor som hon kunnat storma igenom, att det funnits en rad skåp att passera på vägen och slå en knytnäve i, att hon kunnat ropa ”vittu det här är ett skitland” rakt ut”.

Men man kan inte kalla sitt hemland för skitland om man vill ha en framtid där. Att fastna i trots är inte en väg framåt. Hope som visste hur man gav svar på tal i Finland märker att inget hon lärt sig kan tillämpas i Kamerun. ”Allt Hope varit med om i Gårdsbacka är bortblåst som en flyktig bensindunst”

Förväntningarna och de sociala plikterna så annorlunda. Den individualitet vi i Finland omhuldar uppfattas i Kamerun som respektlöshet och dålig uppfostran. När hennes mamma Gloria beslutar sig för att återigen pröva sin lycka i Europa ställs Hope inför ett svårt beslut.

Razai skildrar beroendet mellan mödrar och döttrar. Hon belyser på ett fängslande sätt hur skiftande den här relationen kan vara bland individer och kulturer. Livet kan levas på många olika sätt. Det finns inte bara en modell för ett lyckligt liv. Även om omgivningen tycker sig veta bäst hur tonårsflickor ska leva så har de rätt att själva försöka forma sina liv. Vår uppgift blir att stöda inte håna.