Hoppa till huvudinnehåll

Det visade sig att det går att leva också utan 13 mediciner

Författaren Ann-Mari Lindberg.
Ann-Mari Lindberg har i dag perspektiv på det som hänt. Författaren Ann-Mari Lindberg. Bild: Yle/Eva Pursiainen Ann-Mari Lindberg,Lappvikens sjukhus

I ett och ett halvt år var Ann-Mari Lindberg intagen på sluten avdelning på Lappvikens sjukhus. Tiden inom mentalvårdsinstitutionen präglades av ångest, sorg och ensamhet. Nu återbesöker hon Lappviken och minns elbehandlingen och hur konst fick henne att känna sig normal.

Ett flor av duggregn lägger sig över Lappvikens sjukhus i Helsingfors. Det som var Finlands första mentalsjukhus ligger vackert intill havet och granne med Sandudds begravningsplats. De numera skamfilade fasaderna på den före detta mentalvårdsinstitutionen håller på att rustas upp. Men mentalvårdspatienterna kommer inte tillbaka.

Vi träffas vid huvudingången. Små droppar sätter sig på Ann-Mari Lindbergs glasögon, men blicken hon fäster mig med genom linserna är klar. 81 år gammal har hon sett så mycket mer än jag av livet, och fler avigsidor än de flesta av oss.

Författaren Ann-Mari Lindberg
Ann-Mari Lindberg Författaren Ann-Mari Lindberg Bild: Yle/Eva Pursiainen Ann-Mari Lindberg

Hon börjar genast berätta, orden och minnena rinner ur henne. Iklädd en blank, svart regnkappa som rustning mot regnet går hon resolut upp längs med en väg som följer husfasaden. Där uppe finns något hon vill visa mig.

Elbehandlingen hon inte minns

När Lindberg blev utskriven från den slutna avdelningen på Lappvikens sjukhus år 1981 var blicken grumlig, inte minst av 13 olika mediciner som hon skulle ha i sig varje dag. Bara för att kunna fortsätta existera. Men vi ska återkomma till det.

Vi finner det vi letar efter: Dörren till den slutna avdelningen. Skylten, ”Avdelning 3”, finns fortfarande kvar. Hon pekar:

- Här inne gav de mig elchocker.

Skylt med texten "Osasto 3" på sliten dörr vid Lappvikens sjukhus.
Avdelning 3 var till för slutenvård. Skylt med texten "Osasto 3" på sliten dörr vid Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Eva Pursiainen Lappvikens sjukhus
Sliten och nedklottrad dörr på vilken det står "Osasto 3" på en skylt.
Bakom den här dörren gavs Ann-Mari Lindberg elbehandling. Sliten och nedklottrad dörr på vilken det står "Osasto 3" på en skylt. Bild: Yle/Eva Pursiainen Lappvikens sjukhus
Författaren Ann-Mari Lindberg visar fönstret till det rum hon bodde i under sin tid på Lappvikens sjukhus.
Det andra fönstret från husgaveln var Ann-Maris, rummet delade hon med en annan patient. Författaren Ann-Mari Lindberg visar fönstret till det rum hon bodde i under sin tid på Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Eva Pursiainen Ann-Mari Lindberg,Lappvikens sjukhus

Genom ett fönster skymtar jag vitkaklade väggar – var det vita kakel på väggarna?

- Ja, det var det. Och tio människor som stod och betraktade mig när elektriciteten leddes in i mitt huvud. Jag minns ingenting av det. Efteråt har jag letat upp mina sjukhusjournaler och läst vad de skrivit om mig. Det stod att jag grät efter första gången, att jag var lugn efter andra, att jag log efter tredje och efter fjärde lär jag ha skrattat. När jag läste det där tänkte jag, men ville de göra en clown av mig? Vad makabert!

Livskris ledde till psykos

Det var inte Ann-Mari Lindbergs första sjukhusperiod. Tidigare hade hon varit intagen på Hesperia sjukhus men blivit utskriven igen. Sedan blev det remiss till Lappviken.

- Allt började med en livskris: Jag hade redan fyllt 40, mina barn var tonåringar, det var ekonomisk kris, äktenskapskris, allt samtidigt och jag förmådde inte hantera det.

Det ledde till ångest, psykos. Depression.

Det var inte terapeutiska samtal som behandlingen gick ut på. Ann-Mari Lindberg var som ett vandrande test för olika psykmediciner, hon provade på allt som fanns att tillgå. Läkaren skrev ut nya recept. Men ångesten lättade inte. Samtal skulle man ha med sin egenvårdare, men de hjälpte henne inte särskilt.

Sliten målarfärg på staket, i bakgrunden en gammal röd bil.
Sliten målarfärg på staket, i bakgrunden en gammal röd bil. Bild: Yle/Eva Pursiainen Staket

Isolation och morbid humor

Livet var instängt på Lappviken. Men hon vågade inte leva någon annanstans heller. Permissionerna hemma var ångestladdade. Av alla dåliga alternativ som fanns till buds, var det ändå bäst att återvända till Lappviken varje gång. Besöken utifrån var få, och banden till många familjemedlemmar, släktingar och vänner klipptes av helt och hållet och har inte gått att reparera.

Vardagen delade Ann-Mari Lindberg med de 15 andra patienterna på den slutna avdelningen. De var åtta kvinnor och åtta män som alla var så olika, men på grund av sina diagnoser vistades i samma utrymmen. Två födelsedagar firade hon där, nummer 45 och 46.

- Sköterskan sjöng “Sä kasvoit neito kaunoinen” och så skålade vi i morgonmedicin, säger Lindberg och skrattar till.

Smutsigt fönster inifrån Lappvikens sjukhus genom vilket man ser en gul fasad på andra sidan av en innergård.
Smutsigt fönster inifrån Lappvikens sjukhus genom vilket man ser en gul fasad på andra sidan av en innergård. Bild: Yle/Eva Pursiainen Lappvikens sjukhus,fönster

Konsten gav ett andrum, en chans att känna sig normal

Det som var viktigast för Ann-Mari Lindberg under den 1,5 år långa vistelsen på Lappviken var konstworkshops och teateruppsättningar som olika grupper regelbundet uppförde på sjukhusområdet. Under en teaterföreställning fick man bara släppa ångesten och vara där som en alldeles vanlig publik.

- Det var så fint och viktigt när någon kom hit och vi fick vara vanliga en liten stund. Då kände jag att jag är en vanlig människa. Konsten och musiken; några ögonblick var man i en annan värld.

Gammal träbåt förtöjd i vindstilla havsvik intill rödtegelbyggnad.
Sjukhuset är vackert beläget på en udde. Gammal träbåt förtöjd i vindstilla havsvik intill rödtegelbyggnad. Bild: Yle/Eva Pursiainen Lappvikens sjukhus

Hennes klarblåa blick får något fuktigt över sig vid minnet.

- Det enda man ville var att känna sig normal, som en vanlig människa. Och det var det som var så svårt.

Det fanns några fina vårdare också. En som tog henne ut i trädgården för samtal, och en annan som tyckte att patienterna skulle få höra på musik.

- Vi gick till ett rum allra högst upp i byggnaden. Där fick musiken skrälla hur högt som helst, vi fick hoppa och dansa. Jag tittade ut genom det där fönstret och såg kyrkogården, och jag tänkte att snart ligger jag där.

Gravar i lummig miljö på Sandudds begravningsplats.
Sandudds begravningsplats ligger alldeles bredvid Lappvikens sjukhus. Det går inte att förbise, när man kommer till Lappviken finns gravarna där intill. Gravar i lummig miljö på Sandudds begravningsplats. Bild: Yle/Eva Pursiainen Sandudds begravningsplats

Ensam och fullproppad med mediciner

Hösten efter elbehandlingarna skrevs Lindberg ut från sjukhuset. I tio år var hon bara hemma, barnen kom och gick, mannen hängav sig åt sitt jobb, och fyra gånger per år skrev läkaren ut samma mediciner som förut – minst 13 stycken.

- Orsanil, Temesta, litium... jag struntade i att gå på blodprov, min man lade sig inte i.

Sedan kom en vändning när mentalvårdsbyrån fick en ny läkare. En som ställde frågor och intresserade sig för hur hon mådde. Ann-Mari Lindberg berättade att hon skulle bli farmor. Det här var vändpunkten.

- Mina tretton olika mediciner hade satt stopp för alla kroppsfunktioner, jag hade gått upp i vikt och hjärnan var som i ett dis. Läkaren skickade mig på en fysisk kroppskontroll. Så småningom gjorde jag mig av med alla mediciner och började gå i privat samtalsterapi på egen bekostnad. Jag tänkte att framtida sorger ska jag leva, känna.

Det visade sig att det går att existera också utan medicin. Hon var redo att bryta upp, tog ut skilsmässa och flyttade till barndomskvarteren i Helsingfors.

Lappviken var en nödvändig fas i livet

Vi sitter på en bänk vid vattnet under åldriga träd.

- Om de här träden kunde berätta, de har sett allt: Sådan ångest, sådant lidande. Någon gång senare gick jag på begravningsplatsen och tittade hit. Ja-a, allt måste man genomlida, tänkte jag.

Lindberg har varit medicinfri sedan 1989. Hon låter det onda kännas, skriver ner det eller har någon att prata med om det som tär. Hon tror nu att hennes dåliga levnadsmiljö var något som bidrog till att hon inte kunde hantera livet, och som sedan ledde till att hon kraschlandade och blev intagen på Lappvikens sjukhus.

Författaren Ann-Mari Lindberg sitter på en bänk och tittar ut mot havsviken intill Lappvikens sjukhus.
Författaren Ann-Mari Lindberg sitter på en bänk och tittar ut mot havsviken intill Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Eva Pursiainen Ann-Mari Lindberg,Lappvikens sjukhus

För drygt ett år sedan förlorade hon sin äldsta son som dog i sviterna av en operation.

- Det är det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. Men inte en enda gång har jag tänkt att jag skulle behöva mediciner för att klara av sorgen. Jag genomlever den.

Ann-Mari Lindberg arbetar på en bok om sorgen och förlusten. Tiden på Lappviken var svår, men avgörande.

- Nu ser jag att det här varit ett nödvändigt skede för min förståelse för mig själv och av andra. Man vet aldrig, en perfekt yta kan dölja ett kaos på insidan.


Ann-Mari Lindberg medverkade i programmet Gogo år 2003.


Ann-Mari Lindberg har gett ut tre böcker som baserar sig på hennes upplevelser inom mentalvården, "Kraschen” (1996), “Chansen” (1998) och“Revanschen” (2000, samtliga på Söderströms förlag). Hon har varit aktiv inom intresseföreningar för patienter inom mentalvården och talar om sina erfarenheter för gymnasieelever och läkarstuderande.


I augusti uppmärksammar Svenska Yles kulturredaktion relationen mellan konst och psykisk ohälsa i form av artiklar, essäer, podd och den 27 augusti ordnar Radioteatern evenemanget Lappviken - röster ur själarnas rum på Lappvikens sjukhus i Helsingfors kl 12-16.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje