Hoppa till huvudinnehåll

En skallborr genom tinningen eller 1700 volt genom kroppen

Bältningsanordning från mitten av 1900-talet
Bältningsanordning från mitten av 1900-talet. Bältningsanordning från mitten av 1900-talet Bild: YLE / Jessica Edén von Numers mentalvård

Tänk dig att få sockervatten insprutat i näsan tills du blir medvetslös eller att med en solfjäderaktig rörelse bli av med en del av din hjärna. Dessa behandlingsmetoder var vardag för intagna på Lappvikens mentalsjukhus under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Under sjukhusets 160-åriga historia utsattes patienterna även för modeflugorna såsom lobotomi, elchock och kalla bad.

Mentalvården inleddes officiellt i Finland på 1840-talet då Lappvikens sjukhusbyggnad var färdigbyggd. På den tiden fungerade mentalsjukhus mer som förvaringsplatser och tanken om att patienter kunde vårdas kom först under 1920-talet.

- Under slutet av 1800-talet, då mentalvården etablerades i Finland, och fram till 1940-talet utgick behandlingen och vården främst från patientens beteende. Uppvisade patienten ett utåtagerande, aggressivt beteende ledde det till en viss typs behandling och vid motsatt beteende var behandlingen en annan. Det var först på 1940-talet mentalvården började behandla patienter olika enligt diagnos, säger Jutta Ahlbeck, forskare och verksam vid Åbo Akademi som doktorerat om intagna patienter på Själö mentalsjukhus utanför Nagu.

Idag kritiseras mentalvården för att hitta på diagnoser och olika bokstavskombinationer för helt naturliga mänskliga beteenden och känsloyttringar, en företeelse som ligger i total motsatts till hur det såg ut under det förra seklet.

- De första fyra diagnoserna som togs i användning vid Lappvikens sjukhus 1850 var mani, dementi, melankoli och idioti, säger Ahlbeck.

I början av 1900-talet utökades diagnoserna och en diagnos blev den dominerande.

- Den vanligaste diagnosen i Finland från förra sekelskiftet och till mitten av 1960-talet var schizofreni, mest för att diagnosen var en så kallad bred diagnos och flera beteenden hos patienterna kunde associeras med diagnosen, berättar Ahlbeck.

De första fyra diagnoserna som togs i användning vid Lappvikens sjukhus 1850 var mani, dementi, melankoli och idioti, säger Ahlbeck.

Sockerkoma som behandlingsmetod

Under 1920-talet började mentalvården experimentera med olika preparat och dekokter, det vill säga uppkok på olika växtdelar. I och med att de flesta mentalsjukdomar länge ansågs vara obotliga handlade medicineringen mer om att lugna ner patienten. Timo Laaksonen som är klinisk lärare och specialist på äldre tiders behandlingsmetoder, ser införande av insulinchocken som behandlingsmetod som en milstolpe inom den finska mentalvården.

- 1936 gjordes de första insulinchockinjiceringarna i Finland, främst för att bota personer med diagnosen schizofreni. Metoden praktiserades på mindre anstalter ända fram till 1960-talet.

Insulinchockerna gick ut på att sockervatten sprutades in genom patientens näsa genom en tratt tills patienten hamnade i ett medvetslöst tillstånd, en så kallad sockerkoma. Efter dryga tio minuter väcktes patienten ur tillståndet, i hopp om att ha lugnat ner sig.

Verktyg för lobotomi
Lobotomiborr Verktyg för lobotomi Bild: YLE / Jessica Edén von Numers Lobotomi,mentalvård

I tvångströjans våld

Att inte kunna röra sina lemmar är för många som hämtat ur en mardröm. Som intagen på ett mentalsjukhus var det mer en mardrömslik vardag då tvångströjan ofta användes som behandlingsmetod. Tvångströjan framtogs på det franska sjukhuset Bicêtre under 1700-talets sista kvartal för att bara femtio år senare ses som en bestialisk behandlingsmetod av dåtidens mest framstående psykiatriker.

Trots detta användes tvångströjan flitigt inom mentalvården i Finland officiellt fram till 1950-talet då landet antog en ny mentalvårdslag mer fokuserad på psykofarmaka. Men tvångströjans saga är inte all för det.

Under de senaste årtionde har flera anstalter runt om i Finland tagit i bruk kläder som begränsar patienternas rörelseförmåga. Det är skjortor vars ärmar är fastsydda i själva skjortan vilket tvingar patienterna att hålla händerna tätt hängande mot kroppen.

Så sent som 2015 blev Niuvanniemi sjukhus i Kuopio prickad av den Europeiska kommittén mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) i en rapport efter ett inspektionsbesök i Finland.

Forcerad vila och bältning

Tvångströjan var inte det enda sättet att kontrollera patienters rörelseförmåga. Tanken på forcerad vila var central inom den finska mentalvården ända fram till 1950-talet. Detta gällde i synnerhet för våldsamma och maniska patienter. Stora delar av den intagnas vardag bestod i att ligga i sängen, oftast inlindad i tyg så att hen inte kunde röra sig.

- Man antog att det lugnade patienterna, menar Ahlbeck.

- På Lappvikens sjukhus badades patienterna ofta, i både kalla och varma bad. Patienterna kunde ligga i timtal i badkar, ofta inlindade och med lakan över badkaret, så att säga fångade. Det här visar på hur viktigt tanken om sängläge var.

En annan metod var att bälta patienten. Patienter kunde ligga bältade i flera veckor, till och med månader vilket ledde till missbildningar i skelettet, liggsår, kramper och avmagring. Bältning kunde ske på flera olika sätt under 1900-talet och varje anstalt hade sina egna framtagna metoder. Timo Laaksonen nämner olika typer av järnremmar och rep.

- Det experimenterades även med olika typer av insulinremmar i seklets början, berättar Laaksonen.

Bältning har under hela 1900-talet varit en kontroversiell behandlingsmetod och bland annat Island avskaffade bältningen på 1930-talet. Detta är helt i motsats med den finska mentalvården som istället införde bältning med läderremmar 1979, en metod som praktiseras än idag om än i mindre skala.

Elchoksapparat från 1960-talet
Elchocksmaskin från tidigt 60-tal Elchoksapparat från 1960-talet Bild: YLE / Jessica Edén von Numers elchock

Skallborrar och 1700 volt

Efter fortsättningskriget blev kirurgi en stor del av mentalvården. Lobotomin utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz 1939 som tio år senare fick Nobelpriset för sin uppfinning. I samband med Nobelpriset tog även Finland i bruk lobotomi som behandling för patienter med schizofreni, djup depression och ångestsymptom.

- I Finland utvecklades leukotomimetoden för att utföra lobotomi, förklarar Laaksonen.

- Först borrade man hål med en skallborr vid tinningen på båda sidorna av huvudet, sedan mätte man med en mätsticka för att inte skada artärer i pannan och därefter utförde man med en solfjäderaktig rörelse ett snitt på rätt ställe med en vass kniv, och så var operationen klart.

Lobotomins biverkningar var massiva och ändrade patientens karaktär markant.

- Det går att säga att den som lobotomerades fick sitt själsliv utplånat: inget skratt, inget gråt och ingen kreativiteten, berättar Laaksonen.
I Finland utfördes ca 2 500 operationer och lobotomi upphörde först under början av 1960-talet.

Det går att säga att den som lobotomerades fick sitt själsliv utplånat: inget skratt, inget gråt och ingen kreativiteten, berättar Laaksonen.

Samtidigt som lobotomin infördes även elshocker som behandling på finska mentalsjukhus. I början var kunskapen om elstötarnas styrka inte helt utvecklad. Det skiljer individer emellan på vilken voltstyrka hen uppnår det eftertraktade tillståndet av medvetslöshet och därför prövade läkarna sig fram den rätta voltmängden för patienten i fråga.

- Allt mellan 700 och 1700 volt testades på patienterna. Om voltstyrkan var för liten blev upplevelsen skrämmande för patienterna. Då fick patienten bara mycket kraftiga elstötar, säger Laaksonen.

Elchocker som behandling används fortfarande idag, trots att de då som nu ger samma biverkningar; att patienten mister sitt närminne för timmarna innan behandlingen.

- Elchocker används ju fortfarande, men patienten är idag nersövd. Det finns till och med patienter som önskar elchocker eftersom de tycker att de har en lugnande verkan. Idag används ändå i främsta hand mediciner och terapi, kommenterar Ahlbeck.