Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Den svåra sortin

Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus.
Ett postumt möte med Margot. Foto från Ibsen: Ghosts med teaterkollektivet Markus&Markus. Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus. Bild: Robin Junicke ibsen: ghosts

Den tyska teatergruppen Markus&Markus gästar årets Stage-festival med en produktion som utmanar både teatern och publiken. Frågan lyder: kan vi överhuvudtaget hantera döden på scenen utan att landa i billiga klichéer eller kladdig voyeurism?

I Ibsen: Ghosts dokumenterar teaterkollektivet en kvinnas sista veckor, ända fram till det assisterade självmordet på en klinik i Schweiz.

Föreställningens titel anspelar på Henrik Ibsens Gengångare och ingår i en trilogi där teatergruppen återbördat Ibsens dramer till den verklighet han själv förvandlade till fiktion.

I Gengångare tangerade han så många brännbara ämnen att ingen teater på hemmaplan vågade gå i bräschen för pjäsen. En av de tabubelagda frågorna gällde aktiv dödshjälp. I slutet av Gengångare ställer den dödsmärkta Osvald sin egen mor inför det svåra beslutet att assistera honom när stunden är inne.

I Ibsen: Ghosts axlar Margot Osvalds roll. Men Margot är ingen fiktiv karaktär. Hon är en drygt åttioårig kvinna och har vänt sig till en organisation som bistår vid läkarassisterade självmord.

Eller rättare sagt, hon var. När vi ser föreställningen lever Margot inte längre. Uppsättningens videosekvenser är en dokumentation av teaterkollektivets möten med Margot under hennes sista månad i livet ända fram till dödsögonblicket på en klinik i Schweiz.

När den sekvensen spelas upp i salongen är jag säkert inte den enda som tycker att det är svårt.

Svårt för att vi blivit förtjusta i Margot men också för att vi är obekväma med den roll uppsättningen plötsligt ger oss.

Var går gränsen för voyeurism? Hur långt kan man ta in verkligheten på en scen? Eller omvänt, när fiktionaliseras verkligheten? När banaliseras den?

Det är många reflektioner som hinner rusa genom huvudet under uppsättningens lopp men vilka som drabbar mest är säkert individuellt.

Och kanske också rätt oförutsägbart.

Den stora förtjänsten med Ibsen: Ghosts är nämligen att den inte fastnar i någon snäv diskussion kring dödshjälp där pro- och kontraargument snabbt börjar gå rundgång.

Nej, den pejlar vårt förhållande till livet (och teatern) ur ett betydligt bredare perspektiv.

Vår tids tabu

Ibsen: Ghosts är i grund och botten en innerlig lovsång till livet men med Margot som utmanare konfronteras vi ofta med vår egen strutsmentalitet.

I en kultur som dyrkar perfekta ytor och evig ungdom är ensamhet, skröplighet och död inget man talar högt om.

Vi vill inte ta ställning till strejkande kroppar eller livslust som sinat trots att skräcken kanske också drabbar oss då och då där i vargtimmen.

Margot ser vid första anblicken ut som rena idealsenioren. Hon är orädd, stilig, smart och slagfärdig. Och helt uppenbart också bekväm med teamets besök och dokumentation av hennes vardag.

- Om ni fortsätter att skämma bort mig så här så kanske jag ångrar mig, säger hon i något skede.

Det dröjer ett tag innan vi faktiskt fattar att alla sjukdomar redan har förbrukat hennes livsvilja.

Men framför oss på scenen river skådespelarna Markus Schäfer och Markus Wenzel ut datumbladen ur en stor kalender för att markera den pågående nedräkningen.

I de tillbakablickande videosekvenserna ser vi dem besöka vänner och grannar tillsammans, sortera dokument och minnessaker samt förbereda Margots sista påskfest före resan till Schweiz.

Och i realtid återskapar skådespelarna påskbordet med föremål från Margots hem på scenen samtidigt som de kompletterar och kommenterar föreställningens dokumentärmaterial.

Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus.
Inför återuppståndelsen. Markus Schäfer dukar ett symboliskt påskbord. Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus. Bild: Robin Junicke stage-festivalen

Respektlöst med respekt

Livesekvenserna på scengolvet är ofta spretiga i överkant men håller samtidigt all falsk sentimentalitet stången.

En mystisk hink med vitt pulver cirkulerar i bänkraderna medan vi får oss en snabblektion i eutanasi med barbiturater. Och den esteticerande teaterdöden får sig en känga när skådespelarna snabbspolar sig igenom en rad kända dödsscener ur Romeo och Julia, Tristan och Isolde, Werther, Tosca ...

I en snabbenkät på slutet ställs också vi inför ett par snabba frågor om vårt eget umgänge med döden och de döda.

Ingen som knaprat på ett mexikanskt skelettkex ens.

Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus.
Skådeeplarduon Markus&Markus: Markus Schäfer och Markus Wenzel. Foto från Ibsen:ghosts med Markus&Markus. Bild: Robin Junicke markus&markus

Markus&Markus driver respektlöst med vår handfallenhet inför döden men sin huvudrollsinnehavare behandlar de genomgående med stor respekt.

En banderoll med ett enda ord – Friede - hänger intill påskbordet på scenen.

Frid. Det var Margots innersta önskan och för den var hon beredd att dö.

Men Ibsen: Ghosts vänder samtidigt begreppet gengångare till något positivt.

Margot kommer att dröja sig kvar i våra minnen länge - trots att vi aldrig hann träffa henne.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje