Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Prutthumor med budskap

Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek.
Ett träsktroll och hans kompis. Petrus Kähkönen och Matti Leino som Shrek och åsnan. Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek. Bild: Tapio Vanhatalo shrek,Helsingfors stadsteater,Petrus Kähkönen,Matti Leino

Glöm alla väna prinsessor och deras mesiga drömprinsar! I musikalversionen av Shrek raljeras det ofta med slitna sagoklichéer så det står härliga till och i Helsingfors stadsteaters version är man inte sen att ta ut svängarna. Skämten hamras in med samma frenesi som budskapet: alla är olika men lika värda.

Subtilt är det inte men effektivt. Och faktiskt också rent överraskande roligt ibland.

Om någon på förhand hade förutspått att jag kommer att älska musikalens rap- och pruttduett till exempel hade jag garanterat protesterat högljutt. Det är komik för femåringar. Trodde jag.

Men när premiärkvällens kärlekspar Petrus Kähkönen och Anna-Maija Tuokko drabbar samman i sitt osande nummer som ekar av Annie Mästerskyttens ’allt-du-kan-göra-kan-jag-göra-bättre’ jublar alla i salongen.

Och vi gör det för att scenen så effektivt tar avstånd från alla föreställningar om det passande utan att för den skull framställa det här paret som pajasar. Kärleksbetygelser kan ta sig så många uttryck.

Till och med som en smeksam prutt.

Förakt som förgiftar

Musikalen, med text av David Lindsay-Abaire och musik av Jeanine Tesori, bygger i huvudsak på den första animerade filmen om Shrek. Men genom att anknyta till träsktrollets förhistoria så som den skildras i Williams Steigs originalberättelse får musikalen en mera uttalad riktning.

I musikalversionen är Shrek och prinsessan han förälskar sig i inte de enda som tvivlar på att någon kan älska dem så som de ser ut eller innerst inne är. Känslan av utanförskap delas av alla.

Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek.
Se oss som vi är! Sagofigurerna är trötta på sina roller. Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek. Bild: Tapio Vanhatalo shrek,Helsingfors stadsteater

Sagofigurerna som den elake Lord Farquaad fördriver till utkanten av kungariket är innerligt trötta på att för evigt vara fjättrade vid sina offentliga roller. Pinocchio hävdar sin rätt att bli accepterad som en helt vanlig pojke medan Stora stygga vargen döljer en vacker röd klänning under sin raggiga päls.

Men vad har de för det? I allmänhetens ögon är de för evigt dömda att betraktas som en storljugare till trädocka och en blodtörstig farmors- och grisglufsare.

Och varför har den stygga Lord Farquuad blivit en så maktgalen översittare, egentligen? Tja, på grund av sitt omättliga kompensationsbehov för upplevda oförrätter, förstås.

Budskapet är tydligt och högst aktuellt. Förakt och självförakt är destruktiva krafter.

Därför är det lite märkligt att själva musikalen också odlar ett löje som skorrar ibland. Det gäller inte minst gestaltningen av den uppblåsta Farquaad.

Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek.
En tyrann och hans undersåtar. På bilden fr.v. Matti Leino som åsnan, Petrus Kähkönen som Shrek och Antti Timonen som Farquuad. Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek. Bild: Tapio Vanhatalo antti timonen,Helsingfors stadsteater,Matti Leino,Petrus Kähkönen

I stadsteaterns uppsättning gör Antti Timonen i och för sig en fantastisk tolkning av den krävande rollen där han dansar fram på knä och skapar illusionen av en kolerisk figur som inte är mer än en tvärhand hög.

Problemet är bara att driften med Farquaad oftast fokuserar på hans fysiska gestalt snarare än på hans befängda idéer. Både i manuset och uppsättningen.

Men bortsett från ett par inkonsekvenser av det slaget fungerar Kari Arffmans regi bra.

Beprövat koncept

Arffman tillträder som chef för Helsingfors stadsteater vid årsskiftet och när han nu presenterar sig för sin nya publik sker det med ett säkert kort.

Han har själv översatt Shrek och regisserat det finska uruppförandet i Jyväskylä för några år sedan och i Helsingfors dukar stadsteatern nu i sin tur upp med sina främsta musikalartister.

Jag har faktiskt sällan upplevt en så jämnstark ensemble som premiärkvällens och inget talar för att den alternerande besättningen skulle vara sämre.

Musikalen innehåller inga minnesvärda nummer direkt men den har en rolig blandning av stilarter som skådespelarna verkligen tar ut svängarna i samtidigt som de punkterar alla musikalklichéer av det mera smöriga slaget.

Anna-Maija Tuokkos prinsessgestalt lyckas inte bara fly från tornet där hon suttit och väntat på sin drömprins sedan barndomen. Hon visar också med all önskvärd tydlighet att prinsessor är allra bäst när de struntar blankt i att vara ljuva.

Den här prinsessan kan både rapa, steppa och strippa ...

Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek.
Prinsessan Fiona ( Anna-Maija Tuokko) i tonkamp med kraxig fågel. Foto från Helsingfors stadsteaters uppsättning av musikalen Shrek. Bild: Tapio Vanhatalo shrek,Helsingfors stadsteater,Anna-Maija Tuokko

I jämförelse med henne är träsktrollet och hans följeslagare åsnan rena söndagsskolegossarna. I musikalen påminner de mest av allt om två tonårskompisar. Petrus Kähkönen gör en lite lunsig och tafatt Shrek med nollkoll på flickor medan Matti Leino är våghalsen som driver på och inte drar sig för att säga sanningar vid behov.

Och dessutom ingår förstås hela det där galleriet av sagofigurer som inte bara dyker upp i stora ensemblenummer utan också som överraskningsmoment i olika scener.

Kända fenomen i ny tappning

Blandningen av blixtsnabba anspelningar och töntiga skämt är ofta charmfull och Arffman späder på med hänvisningar till typiskt inhemska fenomen.

Den vuxna publiken känner säkert bums igen de allvarsamma stämmorna från lottodragningen på den tiden när hela folket satt vid tv-apparaten på lördagskvällarna och de flesta kan säkert också placera såväl ’Matti ja Teppo’ som ’Ulla ja Seppo’.

Och ibland, när skämten nuddar vi det skabrösa, får man väl bara vara tacksam över att den här sidan av Shrek knappast uppfattas av de yngsta i publiken. De gapar i stället stort över eldsprutande drakar och pepparkaksgubbar som sjunger i falsett.

Det finns alltså mycket att spana in för alla ålderskategorier. Men det finns också mycket som obönhörligt går oss förbi.

Medan det egna teaterhuset renoveras har stadsteatern förlagt en del av sina produktioner till Peacock. Nöjesparken sitter bra som inramning för sagoäventyret men scenen är trång och akustiken dessvärre rätt besvärlig ibland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje