Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: De sköras öden i magnifik installation på det som var Lappvikens sjukhus

Personer står i mörkt rum intill sjukhussäng och elbehandlingsapparat.
På premiären av Röster ur själarnas rum Personer står i mörkt rum intill sjukhussäng och elbehandlingsapparat. Bild: Yle/Eva Pursiainen lappviken röster ur själarnas rum

"Jag känner ödmjukhet inför Radioteaterns storslagna platsspecifika konst på Lappvikens sjukhus. Ödmjukhet inför det stora arbete som lagts ner på att förverkliga installationen och ödmjukhet inför de fragment av människoliv och öden jag får ta del av under vandringen i sjukhuset", skriver Maria Lindh-Garreau i sin recension av Radioteaterns installation.

I sjukhuskorridorerna har många av de gamla patientrummen på nytt inretts till sjukrum. En del med halmbolster och yllefiltar i smala järnsängar, som i början av förra seklet eller tidigare, andra med himmelsblå lakan i moderna sjukhussängar. Gamla spännremmar eller modernare tvångströjor finns här och där. Det ges inte många diagnoser eller sjukdomsetiketter, men desto fler små berättelser som – baserade på verklighet eller lätt fiktiva – härrör från patienterna själva.

Poeten som tystnade

Henrika Andersson och Jessica Edén står för text och regi och jag kan inte annat än applådera dem. Texterna som skådespelare tolkar och som strömmar ur väl dolda högtalare i patientrummen är berörande, omväxlande och belysande. Alldeles speciellt drabbande finner jag två olika sjukrum. Det ena är Josef Julius Wecksells rum från slutet av 1800-talet där hans underbara poesi blandas med rösten av en barsk sköterska som ska ge honom lavemang. Vid det laget talade han inte längre utan framstötte bara oartikulerade ljud – också dem får vi höra.

Det andra rummet är ett modernt rum där vi hör ett barn ge en teckning åt sin intagna moder. Barnet har ritat en gul sol, men modern säger bestämt att ”solen ska vara svart” och talar galenskap om solen som bränner ihjäl alla flugor. Det stackars barnet skräms förstås och ropar på sin pappa.

Precis som på vilket annat sjukhus som helst får man följa en färgad linje på golvet för att hitta rätt i rundvandringen. Vandringen får sin början med invigningen av det nya sjukhuset år 1841. I invigningstalet talas om C. L. Engels önskan om att kombinera askes och funktionalitet i arkitekturen. Men redan i det högtidliga strömmar en annan verklighet in – en kvinnlig agiterad röst tränger på från ett ställe längre bort i sjukhuset.

En del ville rymma

”Kiltti rouva auttakaa minua pois täältä” (snälla frun, hjälp mig bort härifrån) ber rösten. Därmed är vi inne i en annan svåruthärdlig aspekt av psykisk ohälsa, för det vi vet om gamla vårdmetoder skulle få vilken intagen som helst att önska sig bort från mentalsjukhus. Men Radioteaterns ljudinstallation går inte in på avskräckande vårdmetoder, utan vi kommer istället in till ett tidsenligt inrett läkarrum och får lyssna till professor Saelans dagboksanteckningar från 1870-talet. Här får vi höra om patienter som kletar exkrementer på väggarna, om vanföreställningar, syner och våldsamheter.

Gammalt skrivbord med lampa, apoteksflaskor, anteckningar, bläckpenna.
Installation som föreställer prof. Saelans skrivbord Gammalt skrivbord med lampa, apoteksflaskor, anteckningar, bläckpenna. Bild: Yle/Eva Pursiainen lappviken röster ur själarnas rum

I trappor, i skåp och bakom stängda dörrar finns högtalare som förmedlar ångestladdade rop eller små historier präglade av galenskap. Det är effektfullt och dramatiskt. Men det kanske allra mest effektfulla möter en uppe på vinden. Under takbjälkarna och i ett svagt sidoljus hänger vita lakan på tork samtidigt som vi hör en ödesmättad men vacker musik i design av Timo Hietala. Det är olika personer som talar nu. Kort och koncist talar de om vad de heter och vad de dött av på Lappvikens sjukhus. Några har gått bort för egen hand, andra av fysisk sjukdom.

Lakanen som hänger där ger olika associationer. Man kan tänka sig att de representerar en person var, en säng som bäddats ur en sista gång eller en svepduk att täcka in ansiktet med när blicken i ögat slocknat.

Skådespelarna tolkar med respekt

Janina Jansson står för dramaturgin och Niko Ingman för ljudtekniken och båda fungerar utmärkt. Det är en omfattande installation, som gör historiska och moderna nedslag, och som kräver tid av publiken om man vill lyssna till alla berättelser från början till slut. Som recensent skulle jag gärna tala om alla moment i installationen. De är så fina. Och jag får konstatera att här inte finns mycket att problematisera för en kritiker. Allt är gjort med respekt för människorna bakom texterna och genom skådespelarnas fina tolkningar behåller de sin värdighet, trots allt.

Gå in i sorgen och kaoset

I installationen belyses också modern terapi i ett ljust rum där stolar är utplacerade i en ring och vi hör en terapeut samtala med en av deltagarna som har en depression. Stämningen är behaglig.

– Du kan inte förändras om du inte möter det sorgliga och kaotiska inom dig, säger den sympatiske terapeuten.

Så går tankarna idag när de allvarligare fallen, som Saelan beskrev, tagits omhand av psykofarmaka. Men vem vet hur vi tänker kring psykisk ohälsa i framtiden.

Vandra virtuellt

Installationen på Lappviken var öppen för publik i två dagar. Men det går fortfarande att göra en virtuell rundvandring på Lappvikens sjukhus via dator eller mobiltelefon. En barnvarning är kanske ändå på sin plats. Det kan vara skrämmande för de alltför unga.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje