Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ödet sätter krokben för skicklig sommarskildring

Eva Frantz debutroman Sommarön på några klippor i skärgården.
Eva Frantz debutroman Sommarön. Eva Frantz debutroman Sommarön på några klippor i skärgården. Bild: Yle/Adrian Perera. Sommarön,Deckare,eva frantz

"Mord, övergrepp och dråpliga människoöden florerar i Eva Frantz debutdeckare. Tyvärr mår Sommarön bäst utan sitt Sherlockstuk", skriver frilanskritiker Adrian Perera.

Försäkringsbolaget Axelsson beger sig ut till företagets egna paradis i Porkala skärgård för en vecka full av borgerlig bonding. Förutom husmanskost bjuder bolaget på den hurtiga försäljningschefen Patricks bästa anekdoter och den bitchiga karriärkvinnan Martinas skönhetstips. För dem som inte vill skapa nya kontakter inom försäkringsbranschen finns gosedjuret Linus, everyman Annika och den misslyckade författaren André. Och några mord, förstås.

I sin debutroman Sommarön ger sig Eva Frantz i kast med att skapa en annorlunda deckare. Till skillnad från de flesta andra moderna deckare där liemannen inte sparar på krutet, pantar Frantz på morden. Ungefär två tredjedelar av romanen har avverkats innan en av sommargästerna bestämmer sig för att ge igen för gammalt groll. Gott så.

Ett porträtt av Eva Frantz.
Författaren Eva Frantz. Ett porträtt av Eva Frantz. Bild: Schildts & Söderströms/Helen Korpak eva frantz

Mer slump än Sherlock

På många sätt är Sommarön en mycket trevlig läsupplevelse. Frantz har ett ledigt språk, ett öga för personlighetsskavanker och ett avväpnande sinne för humor. Men (visst finns det alltid ett "men", eller hur?) hon gjorde ett besynnerligt val då hon bestämde sig för att Sommarön skulle bli en deckare. Det är nämligen inte mycket av mordmysteriet som ligger i människohänder.

Morden påminner på sätt och vis om en grekisk tragedi där ödet helt enkelt bestämmer när det är dags för en eller annan karaktär att försvinna. Frantz skriver själv ut problemet i epilogen: "Visst är det tydligt att man har ödet på sin sida när naturen ordnar både oväder och dimma just när det behövs!" Det är svårt att inte känna sig lurad när man läser hur Fru Fortuna hjälpt att förhala och fördröja mordutredningen. Även de(n) skyldiga lyckas med den svåra konsten att inte avslöja några planer tills de allra sista sidorna. Resultatet är ett rätt tungrott och oorganiskt slut.

Narrativet utspelar sig i två olika tider: det ena är ett nu med smarttelefoner och slitna gardiner i fönstren, tonen är skarp och alla har egennamn. Det andra händelseförloppet utspelar sig i ett odefinierat 80-tal då stugorna på Sommarön fortfarande är fräscha och oskyldiga. Tonen blir mer sagolik - drömsk och hotande - och karaktärerna beskrivs enbart med epitet.

Trots att jag själv har svårt för de tvära kasten mellan romanens två sommaröar är den drömska sommarön från förr viktig för morden. Tillsammans bildar de två narrativa planen en godnattsaga för vuxna, en omvänd Rödluvan där barnet vägrar vara ett offer. Jag skriver under moralen i sagan, men Frantz kan bättre.

Eva Frantz debutroman Sommarön innehåller en massa hjälpmedel för en amatördeckare, bland annat kartor av den fiktiva ön.
Eva Frantz debutroman Sommarön innehåller en massa hjälpmedel för en amatördeckare, bland annat kartor av den fiktiva ön. Eva Frantz debutroman Sommarön innehåller en massa hjälpmedel för en amatördeckare, bland annat kartor av den fiktiva ön. Bild: Yle/Adrian Perera Sommarön,Deckare,eva frantz

Att spränga klichéer

Sommarön är verkligen i sitt esse när den ger sig i kast med stereotyperna som befolkar ön år 2016 . Semesterfolket har tydligt lånat sina pikéskjortor från mer eller mindre farsaktiga sammanhang. Det är faktiskt svårt att inte höra introt till Solsidan när chefer och IT-ansvariga, fruar och män, barn och brats skakar hand för första gången.

Patriarkatet tar smäll efter smäll då män försöker vara Män, kvinnor försöker vara troféer (eller andra vägen runt) och karriärstegen avslöjas som ett av de största hoten i ett äktenskap.

Allting sker odramatiskt och avslappnat. Feminismen är outtalad och kommer inte i form av någon argsint pedagogisk karaktär, utan dyker istället upp i nästan alla karaktärsmöten. Frantz lyckas visa att hon känner för de flesta karaktärerna och ger dem möjligheter att stå upp för sig själva. Faktum att karaktärerna på något plan vill nå varandra, rent av älskar varandra trots allt deras groll gör Sommarön till en värld man gärna vistas i.

Frågan är varför Frantz inte körde fullt ut och skrev en skärgårdsfars om medelklass skandinaver. Måste någon verkligen dö i mystiska omständigheter innan ett gift heteropar lyckas ha sex? Jag hoppas få svar på denna fråga i Frantz nästa roman.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje