Hoppa till huvudinnehåll

Blekansiktet med den svarta själen

Teaterregissören Ritva Siikala
Teaterregissören och författaren Ritva Siikala Teaterregissören Ritva Siikala Bild: Ritva Siikala ritva siikala

Gör Finland svartare och världen blir bättre! skrev regissören Ritva Siikala i blanketten, när hon och hennes man ansökte om att få adoptera ett barn i början av 1970-talet. Hon trodde på mångkultur då och det gör hon fortfarande.

Teaterregissören och författaren Ritva Siikala växte upp med Hitler i farstun. En tackplakett av honom för faderns insatser i Lapplandskriget hängde nämligen där och det var Ritva stolt över. Till den dag hon som tonåring såg en pjäs om Anne Frank på teatern i hemstaden Kemi. Det blev en kollision mellan synsätt, som kom att prägla henne för livet.

Sedan dess har hon engagerat sig för att motarbeta det onda och omänskliga. Men fördomar av värsta slag har hon också hittat inom sig själv.

Sonen med ”fel” hudfärg

Ritva Siikala och hennes man Bengt Ahlfors adopterade i början av 1970-talet den lille gossen Tariku från Etiopien. Att adoptera barn var ovanligt den tiden. Ritva ville göra Finland och världen till en bättre plats.

Men Tariku fick höra sig kallas neger och många ovänliga blickar mötte dem, när de rörde sig på stan. Ritva kunde ibland känna sig som en ”negerhora”, även om ingen sa det rakt ut.

Värst var det, att hon själv hade tankar som hon inte alls kunde godkänna. En vacker sommardag satt hon i båten och metade med sin son och slogs plötsligt av att han inte passade in i det finländska landskapet. Hon blev gråtfärdig över sina egna fördomar, och har idogt jobbat för att få nyfinländare att känna sig hemma i Finland.

Egna fördomar och rädslor måste bara helt enkelt bearbetas. Att vara rädd är naturligt, men att börja hata på grund av sin rädsla är idiotiskt.

Tubaab, tubaab - blekansikte!

Ritva Siikala är mest känd som teaterregissör och grundare av kvinnoteatern Raivoisat Ruusut. Hon har jobbat med kultur för nyfinländare bland annat inom projektet Cassandra i Helsingfors och pjäsen Zambezi, som sattes upp på Alexandersteatern för ett antal år sedan.

I pjäsen vänder hon tankeväckande på steken: det är en familj från Finland som tvingas på flykt till Afrika och är tvungen att anpassa sig till ett liv där.

Ritva Siikala med boaorm runt halsen
Ritva Siikala i Benin Ritva Siikala med boaorm runt halsen Bild: Maria Björneberg ritva siikala

Hon har rest bland annat i Afrika och upplevt det som mycket jobbigt. Hon har varit blekansiktet, som inte har passat in. Och Afrika har varit svårt att lära sig att älska. Inget fungerar som hemma i Finland, det är något det inte går att komma ifrån.

Ritva Siikala skildrar sina upplevelser i den nya boken Musta sielu, valkonaama - kertomuksia elämästä ja muukalaisuudesta. Många missförstånd människor emellan kan vara inskrivna i språket. Hon berättar till exempel om sin reaktion, när skådespelaren från Mocambique sa till henne, att hon har en svart själ. Hon började undra om han var arg på henne. Men för honom var en svart själ det vackraste han kunde tänka sig!

Anne Franks tystnad

På 1960-talet åkte Ritva Siikala till Israel för att jobba på kibbutz. Hon ville gottgöra vad judarna hade utsatts för, rädda Anne Frank i efterskott. På kibbutzen träffade hon Rachel, med siffror inbrända på armen. Att upptäcka, att den som stod och diskade intill hade varit i koncentrationsläger, gjorde henne förstummad.
Hon reste för några år sedan igen till Mellanöstern och såg det låsta läget mellan palestinier och israeler.

Och hon ställer sig frågan: Måste det alltid finnas en mur? Överallt?

Scen ur pjäsen Kaksi matkaa Jerusalemiin
Scen ur pjäsen Kaksi matkaa Jerusalemiin Bild: Kansallisteatteri Finlands nationalteater

När Ritva Siikala skrev pjäsen Kaksi matkaa Israeliin, som hon också regisserade på Nationalteatern i Helsingfors i våras, hade Anne Frank fortfarande en central roll som följeslagare och rådgivare. Ritva Siikala låter Anne Frank få frågan om hon tror, att människan är god eller ond. Anne, som i sin dagbok skrev att hon trodde på människans inneboende godhet, svarar inte.

Hon är helt tyst. En tystnad som publiken är tvungen att begrunda och själv ta ställning till.

Månadens dokumentär i Yle Vega den 04.09.16 Redaktör: Gungerd Wikholm. Ljudhelhet: Jyrki Häyrinen.
Lyssna också på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje