Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Meryl Streep sjunger falskt med stil

Meryl streep sjunger iklädd glittrande klnning.
Mamma Mia! Skall det faktiskt låta såhär? Meryl Streep bevisar att hon när det behövs kan vara världsbäst på att sjunga sämst. Meryl streep sjunger iklädd glittrande klnning. Bild: Nick Wall Copyright: © 2016 Pathé Productions Limited florence, meryl streep

När det inom loppet av ett år dyker upp två filmer som skildrar samma person är det rimligt att anta att personen ifråga är intressant. Och visst är hon det - Florence Foster Jenkins.

Låt oss börja med en färgstark scen... på scenen. En skådespelare reciterar en klassisk text så att spottet yr och svetten lackar. En pianist hjälper till så gott det går. Ivriga sångare tar i så att livstycket spricker.

Som kronan på verket firas slutligen en ängel ner från taket. Komplett med vita vingar och gyllene harpa. Lite väl tung är hon och definitivt lite äldre än de kerubliknande barn man förväntar sig i dylika tablåer, men ljuv – det är hon.

Och än så länge tyst. Tack och lov.

Om att våga ta sig ton

Kvinnan med harpan heter Florence Foster Jenkins (1868-1944) och är en förmögen arvtagerska med en förkärlek för musik. Med givmild hand strör hon pengar över lovande artister i New Yorks kulturkretsar under 1920, 30 och 40-talen.

Tillsammans med maken St. Clair Bayfield arrangerar hon tillställningar av olika slag och ibland dristar hon sig till att planera egna konserter.

Hon övar stenhårt med de bästa dirigenterna, hyr de finaste lokalerna och bjuder in de bästa åhörarna. Vilket gör att maken har fullt upp med att se till att endast en utvald skara ryms in. Det vill säga de som lovar att tiga om det de hör...

Men hur länge kan man få folk att hålla tyst om sångerskan som inte kan ta en enda ton utan att katterna gråter och publiken skrattar?

Meryl Streeps Florence och pianisten Cosmé McMoon i en ljudstudio där de spelar in en skiva.
Den skiva som Florence Foster Jenkins spelade in blev en hit och har uppnått kultstatus. Meryl Streeps Florence och pianisten Cosmé McMoon i en ljudstudio där de spelar in en skiva. Bild: Nick Wall Photography florence, hugh grant, meryl streep, simon helberg

Lite väl lättsamt

Stephen Frears är en skicklig regissör, Florence Foster Jenkins ett fascinerande människoöde och Meryl Streep en fantastisk skådespelare, men trots detta känns Florence inte lika helgjuten som årets andra film om samma person - franska Marguerite i regi av Xavier Giannoli.

I Frears tappning hotar de svarta undertonerna ibland att slätas över av pråliga kostymer, utdragna sångsessioner med komisk accent och ett persongalleri befolkat av överdrivet tydliga "typer".

Pianisten Cosmé McMoon (Simon Helberg) är lite väl fjollig, St. Clair Bayfield (Hugh Grant) lite väl charmig och sexiga rikemanshustrun Agnes Stark (Nina Arianda) lite väl grov i konturerna.

Grundtonen ljuder stark

I sämre händer kunde målet med filmen ha blivit lika obegripligt som den kultstatus Foster Jenkins uppnått - varför lyfta fram en sjuklig människa som lever i en bubbla och ständigt gör bort sig?

Men i de stunder som Streep & Grant ges möjlighet att gå djupare in i de mörka skikten så glimmar det till av sann innerlighet, sorg och värme. Och då tycker man sig förstå att det handlar om den sanna kärleken. Den som struntar i vad andra anser vara lämpligt.

Festklädda Meryl Streep och Hugh Grant lutar sig kärleksfullt mot varandra i baksätet på en bil.
Värmen mellan Meryl Streeps Florence och Hugh Grants St. Clair är påtaglig Festklädda Meryl Streep och Hugh Grant lutar sig kärleksfullt mot varandra i baksätet på en bil. Bild: Nick Wall Photography florence, meryl streep, hugh grant

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje