Hoppa till huvudinnehåll

Magnus Londen: Läs en finlandssvensk roman

Magnus Londén
Magnus Londen är programledare för Eftersnack och väljer årets bästa finlandssvenska bok. Magnus Londén Bild: YLE/Marit Lindqvist magnus londen


Inslaget om finlandssvensk litteratur börjar vid 27:02.

Mitt uppdrag var och är entydigt: Bestäm för Svenska Yle vilket finlandssvenskt skönlitterärt verk som är årets ”bästa”. Föga anade jag att uppdraget skulle leda till att jag fick en sommar. En perfekt sommar.

Så de ville alltså att jag skulle vara enväldig domare för Svenska Yles litteraturpris. Det var lätt att avfärda hela idén: Vad har jag för rätt att döma andras verk?

Aldrig i livet skulle jag alltså gå med på något dylikt. Jag hade dessutom många fler praktiskt lagda argument än det rent moraliska: Jag hinner inte läsa så där mycket. Dessutom finns det ju bombsäkert en hel hög med böcker som inte alls tilltalar mig, tänkte jag. Varför ska jag använda min (dyrbara) fritid till sånt?

Men jag nyktrade till och plötsligt såg jag allt klart: Jag vill läsa de där böckerna!

Det betydde samtidigt att alla mina fritidsproblem eliminerades. Jag vet inte ännu exakt hur många diktsamlingar, barnböcker och romaner det kommer att bli totalt, men jag gissar på cirka trettio stycken. Deadlinen är om en månad.

Från kriget till sommarön

Det var lite högtidligt när jag började där på stugan, smekandet av omslaget, prasslet från den där första sidan som vändes, insikten att nu börjar ett nytt projekt (jag älskar tidsbegränsade projekt – jag är ju trots allt man). Så jag kastades in i nutidens Helsingfors via kriget, sedan in i Nykarleby på 1990-talet, vidare upp i en ballong med kossa, i något skede några ensamma rader på en sida som fick mig att hicka till i grundvalarna, senare till 1920-talet glamour, till ett mord på en sommarö ... ja, det mesta ryms med.

Så där jag tidigare underhöll mig själv med tidningar och netflix är det nu alltid en finlandssvensk roman som gäller. Och vet ni vad? Mitt liv har inte blivit sämre eller tyngre eller meningslösare.

Det har blivit bättre.

Bara för att någon ”tvingade” mig att läsa allt. Och även om jag alltid varit en flitig sommar-läsare har samma rutin fortsatt även nu på hösten. I spårvagnen på väg till stan? Fram med boken! Barnen gått och lagt sig? Fram med boken! Myskväll med sambon? Fram med boken! Jag har mest pärtat mig över att böckerna inte finns som ljudböcker, då kunde jag lyssna på cykeln och i bilen.

Hur mår den?

Folk frågar mig: Du som läst, hur mår den finlandssvenska litteraturen? Jag är förstås fel person att svara på en så omfattande fråga, men jag brukar upprepa: Ta reda på det själv – läs!

Min främsta insikt hittills är ändå att författarna måste värna ännu mera om berättelsen. Jag kan känna extremt starkt för skribenterna, de har satsat, våndats, kämpat för att få ihop storyn – det är en mycket ensam sysselsättning – men ingen klarar ett sådant jobb allena. Och då kommer vi närmare problemet: redaktörerna. Svenskfinland har några briljanta litteraturredaktörer, världsklass skulle jag våga säga, men de räcker uppenbarligen inte till. De är för få. De har för lite tid. Och kanske författarna inte alltid tror på dem?

Några av de böcker jag läst hade nämligen mått bra av mera filande och re-writing, det där lilla extra för att hålla storyn stringent, men någonstans tar krafterna slut. Beror det på en envis författare? En stressad redaktör? Eller, gud förbjude, en finlandssvensk lagom är tillräckligt bra-inställning?

Kanske sanningen är en kombination av ovanstående? Men problemet går att lösa. Det behövs många fler redaktörer som jobbar och sliter på, som säger ifrån. Visst, det är ett ofta otacksamt jobb som görs i det fördolda, men utan ett starkt redaktörsskap skulle många författarskap såväl ute i stora världen som hos oss falla ihop. Och samtidigt behövs, tror jag, ödmjukare och modigare författare. Det är bara de allra djärvaste skribenterna som vågar kill sina darlings.

Peter Lüttge presenterade sin egen analys kring ungefär samma fråga i våras på Svenska Yle:

Jag tror att många finlandssvenska författare skriver utan att ha en läsare i åtanke. Att de skriver mest för sig själva. Böckerna blir därför ofta mystiska företeelser som känns otroligt privata. Utan en riktig läsarskara går det lätt skriva om vadsomhelst.

Det låter ju som en beaktansvärd synpunkt, han vet säkert vad han snackar om?

Bullshit, säger jag.

Min lösning

Efter att snart ha läst hela det årliga finlandssvenska utbudet kommer jag ingenstans i närheten av samma slutsats. I de här verken finns berättarpassionen, som läsare känner jag mig inkluderad, jag har fått otaliga nya vänner i form av romanpersoner som cirklar i mitt sinne.

Läget i dag är att vi har några finlandssvenska författare och illustratörer som håller på att erövra en del av världen. Vi har nya förlag. Vi har en äkta konkurrenssituation mellan de två stora. Men visst kunde ambitionsnivån ibland höjas. Och vill man göra en enskild ekonomisk satsning på finlandssvensk litteratur är det inte mera författarstipendier som krävs, utan som sagt avlönande av flera duktiga redaktörer.

Så där ja.

Då var den saken löst.

Nu återstår endast en sak: läsare och köpare.

Till dig som inte skriver romaner eller dikter själv – den läsande majoriteten – har jag därför en uppmaning: Berättelserna väntar på dig på bibban och i bokhandeln. I motsats till mig väljer du visserligen själv vad du gör med din fritid, men väljer du boken – den finlandssvenska eller vilken som helst – kommer ditt liv sannolikt att bli rikare och djupare.

Eller för att citera Donald Trump ur ett ganska annat sammanhang: I can promise you that. 100 percent.

Läste du en finlandssvensk roman i somras?

Ja, självklart!
74.2% (144 röster)
Nej, har bättre saker att göra
15.5% (30 röster)
Nja, började men kom inte igenom
10.3% (20 röster)
Antal avgivna röster: 194

I fredagens Eftersnack spinner vi vidare kring temat.

Yle Vega kl. 15.03.
Repris Yle Vega lörd kl. 20.03.
Yle Fem sönd kl. 16.15.
Podden finns här.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje