Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En målmedveten mecenat och en konstnär i gyllene bur

Teija Auvinen och Ilkka Heiskanen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri.
Den första dansen. Teija Auvinen och Ilkka Heiskanen som Sara och Erik. Teija Auvinen och Ilkka Heiskanen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri. Bild: Kari Sunnari Teija Auvinen,Ilkka Heiskanen,sara ja erik

De flesta kan placera Sara Hildéns konstmuseum på kartan men hur är det med kvinnan bakom museet? Med Sara ja Erik tecknar Tampereen Työväen Teatteri porträttet av två människor som inte nöjde sig med de kort livet gett dem men som också betalade ett högt pris för att nå dit de ville.

Den ena är Sara Hildén själv, den andra bildkonstnären Erik Enroth.

När pjäsen inleds är Sara redan en välsituerad kvinna i fyrtioårsåldern. Tidigt föräldralös och med bara sex terminer skolgång i bagaget har hon försörjt sig själv sedan hon var fjorton. Nu är hon föreståndare i en affär i konfektionsbranschen och känd för sin säkra blick och goda övertalningsförmåga.

Kristiina Hakovirta och Teija Auvinen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri.
Att sälja är också en konst. På bilden Kristiina Hakovirta och Teija Auvinen. Kristiina Hakovirta och Teija Auvinen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri. Bild: Kari Sunnari Teija Auvinen,sara ja erik

Men sinnet för det estetiska inskränker sig inte till mode. Sara är intresserad av konst i alla former. Via vänskapen med Rut (Bryk) kommer hon också i kontakt med tidens unga konstnärer.

Den tolv år yngre Erik är en av dem. Ung, begåvad och utan ett öre på fickan.

Sara Hildén och Erik Enroth träffades midsommaren 1945 och det är också i det mötet Pirjo-Ritta Tähtis pjäs tar sitt avstamp.

Erik bjuder upp till dans, iklädd en uniformsrock som signalerar att han deltagit i kriget som frontkonstnär. Sara tackar ja på en rödglödande scen som signalerar upptakten till en självförbrännande passionshistoria.

Och visst, äktenskapet mellan Hildén och Enroth blev en stormig affär som slutade i skilsmässa och efterdyningar som gått till historien.

Vem äger konsten?

Vid äktenskapets början ingick paret nämligen ett avtal som gav Hildén äganderätten till Enroths arbeten och de blev också stommen i den konstsamling hon med tiden byggde upp inom ramen för en stiftelse.

Enroths egen rätt till verken blev däremot en seg tvistefråga som slutligen ledde till att lagen om upphovsrätt preciserades.

Konstnärerna fick lagstadgad tillgång till sina arbeten.

Enroth avled innan frågan var avgjord men rättsprocessen fick stor uppmärksamhet och har säkert färgat också den offentliga synen på förhållandet mellan Enroth och Hildén.

I pjäsen förvandlas de förstås till fiktiva gestalter men fiktionen är väldokumenterad och nyanserar det som vid första anblicken kanske enbart ser ut som en ojämlik relation eller affärstransaktion som gick snett.

Trygghet och kickar

Ramen är ett klassiskt äktenskapsdrama men Maarit Pyökäris regi fångar skickligt upp nyanserna och driver det rätt schematiska upplägget mot en allt intressantare diskussion om konsekvenserna av såväl rationella som irrationella ambitioner.

Teija Auvinen och Ilkka Heiskanen tecknar porträtten av två karaktärer som drivs på kollisionskurs för att de tacklar sina drivkrafter på så olika sätt.

Det passionerade förhållandet till konsten delar de, liksom järnviljan att ta sig långt bort från den osäkerhet och fattigdom som präglat bådas uppväxt.

Saras strategi blir att samla trygghet på hög, Eriks att jaga kickar.

Och till en början rullar pjäsen också på som rena nidbilden av ett förhållande där den ena förvärvar och den andra fördärvar.

Heiskanen målar upp ett gigantiskt konstnärsego som talar med djupa brösttoner om konstnärens samhällsansvar samtidigt som han övertalar hustrun att finansiera villor, bilar, resor.

Auvinen kontrar med porträttet av en ansvarsfull arbetsnarkoman som lägger grunden för sitt eget affärsimperium samtidigt som hon våndas över makens tilltagande alkoholism och nyckfullheter.

Det dröjer ett tag innan vi varseblir hur fångna de båda är i roller de egentligen inte vill ha. Och hur ömsesidigt manipulativa de småningom blir i sina försök att ta sig ur dem.

När vi väl varseblir det har de fiktiva porträtten kanske också landat rätt nära sina förlagor. Trots hårddragningarna och den ställvis lite förenklade psykologin.

Tänk om ...?

Hade Hildén gått till historien som en betydande konstmecenat utan Enroth? Och hade Enroths konstnärskarriär sett annorlunda ut utan Hildén?

Kanske, kanske inte.

Sara ja Erik antyder egna svar på frågorna men uppsättningens största förtjänst är nog att den lyfter fram två kulturpersonligheter ur historiens halvskymning.

Tillsammans men också var för sig.

Ilkka Heiskanen och Teija Auvinen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri.
Vart är vi på väg? Ilkka Heiskanen och Teija Auvinen som det äkta paret Sara och Erik. Ilkka Heiskanen och Teija Auvinen i Sara ja Erik på Tampereen Työväen Teatteri. Bild: Kari Sunnari Ilkka Heiskanen,Teija Auvinen,sara ja erik

Ur Tammerforsperspektiv är Sara naturligtvis den intressantare av de två och i Auvinens tolkning gestaltas hon också med betydligt fler schatteringar än Erik.

Men det är det faktiskt honom jag blir mest nyfiken på - trots de yviga gesterna i Heiskanens tolkning.

De är förstås tänkta att ge oss en vink om Enroths personlighet samtidigt som de påminner oss om att Sara och Erik också var typiska barn av sin tid. Män fick ta plats medan kvinnorna fostrades till anspråkslöshet och nit.

Men samtidigt suddar uppsättningens porträtt av den smått patetiska drinkaren nog i någon mån ut det faktum att Erik Enroth faktiskt var en av efterkrigsårens intressantaste målare.

För några år sedan ordnades visserligen en stor minnesutställning ( på Sara Hildéns konstmuseum, förstås) men för de flesta av oss är väl Enroth rätt okänd i dag.

Men det uppsättningen inte säger i ord förmedlar den kanske i bild.

En engagerad konstnärs dilemma

Det dominerande elementet i Reija Hirvikoskis visualisering är nämligen projektionerna av Enroths konst som täcker hela fondväggen. Medan pjäsens Sara försöker locka Erik att hitta nya motiv fascineras vi i publiken av de expressiva, kraftfulla vyerna från karga industrilandskap och hamnar.

Samma karghet går igen i den diktsamling Enroth gav ut 1950. I dikten Sol och mögel, som citeras i finsk översättning i pjäsen, beskriver Enroth en sommardag i ’stadens bakdel’. En miljö där ’dästa soptunnor rapar ut svarta flugor’ medan kolröksslöjorna lägger sig över plåttaken.

Men ett socialt engagemang som formuleras i en gyllene bur skorrar med tiden falskt.

På Sara Hildéns gravsten finns en inskription som också kan läsas som en kommentar till det strandade äktenskapet.

’Kun taide tulee tarpeettomaksi, on loppu alkanut’.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje