Hoppa till huvudinnehåll

Tiina Grönroos: Är jag som allätare en hopplös kvarleva av förgången tid?

Tiina Grönroos.
Tiina Grönroos. Tiina Grönroos. Bild: YLE/Marcus Rosenlund tiina grönroos,Yle,Yle Vega

I min lilla familj bestående av mig och två döttrar var maten ännu för några år sedan inget vi funderade desto mera på.

För ungefär två år sedan blev mina nästan vuxna döttrar vegetarianer. Inget dramatiskt med deras beslut; vi har alltid ätit mycket grönsaker och ingen av oss är förtjust i korv eller griskött. Det var till och med lite intressant att smaka på soja och tofu fast jag själv fortsatte äta fisk och kött. Det föll sig naturligt att minska på köttätandet och satsa mera på bönor och linser. Gott, hälsosamt och billigt.

Så slutade min yngre dotter med socker. Hon har alltid varit förtjust i sötsaker, men i högstadiet och gymnasiet gick det helt överstyr. Jag kunde hitta mängder av tomma godispåsar på de mest mystiska platser. Som sockerfri har hon berättat för mig hur hon har smusslat och gömt undan godis och hur hon har undvikit att slänga godispapper i vårt sopkärl.

Jag är stolt över hennes stenhårda vilja. Jag som själv äter ganska mycket godis vet hur starkt suget är.

Mitt hjärta blödde, min mage grät.

I början av sommaren meddelade min äldre dotter att hon blivit vegan. Förutom kött och fisk har hon slutat äta ägg och mjölkprodukter. Jag blev flyförbannad. Förlorade 20-0 i argumentation i och med att jag var osaklig och hon var påläst. Min fina lilla flicka som jag fött och skött i 20 år och som på grund av trolig glutenintolerans redan har varit tvungen att slopa en massa gott; tänk att hon nu frivilligt väljer att skippa allt annat gott i matväg också. Mitt hjärta blödde, min mage grät.

Vi är nog vänner igen, min ilska var ful, men kortvarig och min dotter är fin och förlåtande. Innerst inne sörjer jag bland annat våra plättkalas och många andra gemensamma måltider där vi alla kunnat äta samma mat. Jag vet att det går att göra äggfria plättar på till exempel kokosmjölk, men det är ju inte sådana plättar som min mamma lagade till mig. Jag sörjer min barndoms matminnen och -traditioner som jag i min tur försökt ge vidare till mina barn. Mat där inga ingredienser varit svartlistade.

plättar på en tallrik
Frasiga plättar gjorda på mjölk och ägg, stekta i smör. Lite socker i smeten dessutom. Dem fick jag äta helt ensam i somras. plättar på en tallrik Bild: Yle/ Tiina Grönroos plättar,pannkakor

Nu är vi plötsligt tre personer som alla i princip äter olika. Våra få gemensamma måltider känns inte som förr eftersom vi inte delar samma smakupplevelser. Jag kan äta av mina flickors mat, men de vill inte smaka på min.

Jag är inte ensam om de här tudelade känslorna, tvärtom. Allt fler följer idag olika dieter fast de inte lider av matallergier. Det är glutenfritt, sockerfritt, raw food, vegan, paleo och så vidare. Många av dieterna är bra för både miljön och hälsan. Det är viktigt att tänka i dessa banor och illa att äta ko som pruttar och producerar växthusgaser.

Fast innerst inne i min sargade medelålders själ önskar jag att de riktigt strikta, nya matvanorna är en övergående trend. Är jag som tillsvidare allätare en gammal, självisk och hopplös kvarleva av en förgången tid?

Hur tänker du?

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa