Hoppa till huvudinnehåll

Finländare på Stockholms teaterscener

Scen ur föreställningen Fadren.
Ville Virtanen och Helena af Sandeberg i Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Scen ur föreställningen Fadren. Bild: Petra Hellberg Ville Virtanen,Helena af Sandeberg

Nu tar två nya finländare plats på Stockholms teaterscener. Efter en start präglad av en inhiberad produktion är Alma Pöysti nu dubbelaktuell. Samtidigt debuterar ett otippat namn; Ville Virtanen, med en huvudroll i ett Strindbergdrama. Tomas Jansson har sett Den långa marschen och Fadren på Stockholms stadsteater.

Det är mycket Bergmanfestival i Stockholm nu. Dramaten stjäl huvudrollen för ett dussin dagar med ett massivt utbud av internationella gästspel och egna nya Bergman-produktioner.

Samtidigt kommer också Stockholms stadsteaters höst igång, och två av spelårets första premiärer väcker finländsk nyfikenhet.

Höstens otippade teaternyhet är Ville Virtanens Stockholmsdebut som Ryttmästaren i Strindbergs Fadren. Han spelar mannen som drivs till vansinne av en intrigerande fru i en av Strindbergs brutala pjäser om ”hjärnornas krig” mellan mannen och kvinnan, hur de med list försöker besegra varandra.

I Fadren används dottern som slagträ. Mannen, familjens överhuvud, vill bestämma över dotterns framtid, den underlägsna kvinnan vägrar och svarar med att så ett frö av osäkerhet – tänk om mannen inte alls är flickans far!

Det fröet gror med fart, och så faller mannens liv ihop.

Scen ur föreställningen Fadren.
Ville Virtanen. I bakgrunden Helena af Sandeberg. Scen ur föreställningen Fadren. Bild: Foto Petra Hellberg Ville Virtanen,Helena af Sandeberg

Regissören Mellika Mellouani Melani är för mig känd framför allt som innovativ tolkare av Elfriede Jelineks utmanande dramatik, så det är helt väntat att hon kryddar Strindberg med helt egna infall.

Redan öppningsscenen slår fast tonen. Ryttmästaren och prästsvågern (Samuel Fröler) sitter överdrivet bredbenta vid ett bord, tysta, minut efter minut efter minut utan att säga ett enda ord medan en trio pigor skurar och fejar med överdrivet komiska sexuella anspelningar, varefter männen kommunicerar främst genom blickar och ett tonårspojkigt brottande.

Här ska vi alltså inte vänta oss någon traditionell realistisk teaterkväll.

Ensamstående mammor inskrivna i berättelsen

Det stora nya är att Melani hämtar ett dussin ensamstående mammors historier upp på scenen. Som ett slags spökligt ont samvete smyger de fram med ojämna mellanrum och berättar självupplevda historier om våld och hot som män utsatt dem för. Här finns en oroande spökhusstämning, som om Melani ville använda sig av den där ”den galna kvinnan på vinden”-bilden, och den här gången tvinga in mannen dit, spräcka myten.

Och Ville Virtanen?

Hans fysiska utstrålning är som gjord för rollen. Han kan vara både riktigt skrämmande och skör, kastar sig mellan aggressivt översitteri till barnet som söker tröst. Det är en tuff roll, han står på scenen närmast nonstop genom alla 150 minuter, och ju galnare han blir desto mer rätt blir han.

Efter pausen slänger han in finska svordomar, en krigssång på finska kan han klämma till med, och om han till en början spelar onödigt nervigt på ett sätt som litet hämmar hans språk blir nervigheten ju längre tiden går en avgörande drivkraft för föreställningen.

Ändå lämnas jag väldigt förbryllad.

Alla pusselbitar känns visserligen rätt, men det är som om de inte hunnit smälta samman. Spökstämningen stannar på hälft, som en påklistrad detalj som inte riktigt hittat sin plats. Liksom gästmusikern Kajsa Grytt som först under sista femtedelen får en funktion. De ensamstående mammorna känns också först mot slutet som en organisk del av helheten.

Scen ur föreställningen Fadren.
Musikern Kajsa Grytt. Scen ur föreställningen Fadren. Bild: Foto Petra Hellberg Kajsa Grytt

Nyskrivet slut

Lägg till det helt oväntade nya slutet

Pjäsen är ju skriven så att det är synd om mannen, även om han är minst lika djävulsk som pjäsens kvinnor. Det är ett grymt krig mellan könen, och man tar till alla vapen man kan komma åt.

Med de ensamstående kvinnornas historier, och det nyskrivna slutet (som med spoilervarning finns beskrivet längst nere), blir perspektivet helt annorlunda. Här berättar regissören Melani framför allt att mannens vapen handlar om våld, blint våld, den här mannen är livsfarlig och förtjänar den tvångströja som kvinnorna i Strindbergs pjäs klär på honom. Att han i Melanis version sedan får fly ur tvångströjan leder bara till en tragedi. Det hade varit bättre om han hade fått dö.

Ja, så måste man kunna skriva den här berättelsen. Men här leder det till att Ryttmästarens gestalt blir allt för endimensionell, och till att uppsättningen haltar.

Alma Pöysti och en lång vandring

På grannscenen snurrar Den långa marschen av Gunilla Heilborn, koreograf och filmare som har gjort sig ett namn som någon som kan blanda det banala med det geniala, göra det banala genialt, kanske också tvärtom.

Nu har hon samlat sju skådespelare som ska vandra, långa sträckor, och redogöra för sina upplevelser medan de vandrar. 584 kilometer hinner de med, och så har det blivit en föreställning där skådespelarnas inbandade upplevelser från vandringarna har redigerats ihop till en något (medvetet?) osammanhängande helhet.

Ramen är ett slags seminarium. Föreläsningsaktiga inlägg om vandrandets historia och mening, fram till att skådespelarna tar på sig hörlurar och upprepar inbandade reflektioner som andra gjort under sina vandringar – ett bekant dokumentärteatergrepp.

Scen ur föreställningen Deen långa marschen.
Alma Pöysti, Kirsti Stubø, Emil Almén och Jessica Liedberg i Den långa marschen. Scen ur föreställningen Deen långa marschen. Bild: Foto: Petra Hellberg Alma Pöysti,kirsti stubø,Emil Almén,Jessica Liedberg

Och det är hela grejen. Man redovisar och promenerar omkring och redovisar, och bygger upp en atmosfär av... rådvillhet. Här går en medveten osäkerhet genom hela föreställningen, som en bild av att ingen riktigt visste vart man var på väg.

Det trivala i centrum

Det triviala står ständigt i centrum. Allt är så odramatiskt och trivialt, som att det triviala blir huvudsaken. Och så står uppsättningen ständigt och balanserar mellan något riktigt meningslöst och något spännande komiskt avslöjande av vår samtids meningslöshet.

I publiken väntar man på ett klimax, en förlösning, någon bild av alla nya tillstånd som vandrandet friställer. Men de stunderna kommer aldrig. Det är mera ”varför gör vi såhär”, eller ”varför får jag inte skavsår, gör jag nånting fel”, eller ”jag hinner inte nu jag väntar på ett bostadsanbud jag måste vara tillgänglig”, eller ”nu gick jag vilse, hur kan man gå vilse på en utmärkt vandringsstig”.

Den stora sanning man slutligen kommer fram till är ”det blev inte riktigt som vi hade tänkt”.

Vägen dit är för all del tidvis riktigt komisk. Som när ensemblen bjuder på både norsk, finsk och finlandssvensk brytning, och de rikssvenska skådespelarna så gott de kan försöker efterhärma de språkliga egenarterna.

Till uppsättningens karaktär hör också att det är omöjligt att recensera skådespelarprestationer, annat än med att säga att alla jobbar bra med att på ett försynt sätt leka med de komiska elementen. Här är alla skådespelare framför allt delar av en organisk helhet, ett koncept som regissören skapat.

Spoilervarning

Det var det där nya slutet på Fadren.

I originalversionen från 1887 får Ryttmästaren en sjukdomsattack i sin tvångströja, och dör. I Melanis version släpps han lös, får tag i ett vapen, och skjuter ihjäl dottern.

I slutet av september börjar Alma Pöysti repetera Romeo och Julia med Linus Tunström som regissör. Samtidigt repeterar Stina Ekblad Werner Schwabs Presidentskorna på Dramaten tillsammans med Ingela Olsson och Lena Endre. Och Johan Fagerudd repeterar Strindbergs Fodringsägare på Strindbergs Intima Teater

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje