Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: En oförglömlig Elektra

Evelyn Herlitzius i titerollen som Elektra på Nationaloperan.
Evelyn Herlitzius i rollen som Elektra på Nationaloperan. Evelyn Herlitzius i titerollen som Elektra på Nationaloperan. Bild: Stefan Bremer Elektra,Evelyn Herlitzius,opera (konstart),operor (verk)

Nationaloperans uppsättning av Richard Strauss enaktsopera Elektra är en hisnande upplevelse – intensiv som ett jordskred men också förbluffande stram i sin analys av hatets destruktivitet.

Och något mindre hade vi kanske inte heller väntat oss. Det här är nämligen en produktion som sattes upp i sin första bejublade version redan för tre år sedan vid musikfestivalen i Aix-en-Provence, i regi av Patrice Chéreau och under musikalisk ledning av Esa-Pekka Salonen.

Iscensättningen blev regissörslegenden Chéreaus sista. Han avled senare samma år men tolkningen har fortsatt sitt segertåg under översyn av Vincent Hugues.

Lovorden har haglat överallt och det är inte svårt att förstå varför. Uppsättningen är en omskakande upplevelse men inte i första hand för det otyglade hämndbegär som väller över scenen utan för att den inte för en sekund låter oss blunda för det igenkännbara.

Tillbaka till rötterna

Elektra fick sitt uruppförande år 1909 och för librettot anlitade Strauss Hugo von Hofmannsthal som tidigare hade skrivit en pjäs på temat. Som förlaga hade han använt Sofokles tragedi korsklippt med Shakespeares Hamlet men ur texten ekar också tidens teoribildningar kring det mänskliga psyket.

Resultatet av samarbetet blev en opera som i sin personteckning ofta framstått som rena skräckkabinettet men i Chéreaus läsning ryms varken hysterikor eller monster.

Elektras mor Klytaimnestra har tillsammans med sin älskare Aigisthos mördat Elektras far Agamemnon och dottern är besatt av hämndbegär. Men när hämnden fullbordats återstår bara den förfärande insikten i Chéreaus strama tolkning.

Det är en tolkning som återbördar Elektra till sina rötter, den antika mytens och tragedins nakna obönhörlighet.

Det framgår också omedelbart, ur en tyst prolog. Richard Peduzzis scenografi är asketisk, en fängelseliknande innergård omringad av stiliserade palatsväggar. Tjänstekvinnorna är sysselsatta med städning men det vilar något sammanbitet över scenen.

Någon gnor frenetiskt med en skurborste medan de övriga stänker ut rent vatten över gården. Mekaniskt. Här har blod flutit. Här kommer blod att flyta igen.

Det förorättade barnet

Den dramatiska sopranen Evelyn Herlitzius gör en imponerande tolkning av den krävande titelrollen. Gestaltningen är mycket fysisk, hennes Elektra är en rastlös figur som satt lock på sin kvinnlighet och stannat någonstans halvvägs i barnets förorättade raseri.

Elisabet Strid och Evelyn Herlitzius som systrarna Chrysothemis och Elektra.
En vuxen kvinna och ett förvuxet barn. Elisabet Strid och Evelyn Herlitzius som systrarna Chrysothemis och Elektra. Elisabet Strid och Evelyn Herlitzius som systrarna Chrysothemis och Elektra. Bild: Stefan Bremer Elektra,Elisabet Strid,Evelyn Herlitzius,opera (konstart),operor (verk)

Kontrasten till systern Chrysothemis är slående. I Elisabet Strids subtila tolkning blir den rollens längtan efter en egen familj och ett eget liv också ett tecken på en mognad som Elektra saknar.

Men den mest berörande scenen utspelar sig faktiskt mellan Elektra och modern hon så djupt tror sig hata. För en kort stund dallrar en intensiv längtan efter försoning i luften samtidigt som Waltraud Meier låter oss ana också något av Klytaimnestras egen tragedi och sorg över hämndspiralen som inte låter sig hejdas.

Det är gruvligt men också gruvligt vackert. En skildring av en dysfunktionell familj, löd Chéreaus egen karaktäristik.

Tommi Hakala och Mika Pohjonen kompletterar det tragiska familjeporträttet med sina utmärkta tolkningar av den återvändande sonen Orestes och Klytaimnestras älskare Aigisthos.

Men i den här uppsättningen är faktiskt varje roll i det förbiflimrande persongalleriet betydelsefull. Ingenting lämnas åt slumpen eller godtycket.

Foto från Elektra på Finlands nationalopera.
Ett stramt drama i stiliserad miljö. Foto från Elektra på Finlands nationalopera. Bild: Stefan Bremer Elektra,finlands nationalopera

Allt som syns är viktigt och allt överflödigt har skalats bort.

Förkrossande njutbart orkesterarbete

Men det fantastiska är att samma strama klarhet också präglar orkesterarbetet trots det monumentala omfånget och det ofta rent hejdlöst expressiva tonspråket.

’Elektra är förkrossande, som en slägga’ konstaterar dirigenten Esa-Pekka Salonen i en intervju i programbladet. När Salonen själv håller i släggskaftet är resultatet emellertid en ren njutning alltigenom.

Men så har han också en fantastisk orkester till sitt förfogande.

När den sista tonen förklingat hade jag velat kyssa varenda kotte i blåsarsektionen av pur salighet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje