Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Att våga dela värld

Antony Fredriksson
Antony Fredriksson är filosof. Antony Fredriksson Bild: Privat antony fredriksson

Har jag rätt att vägra se en annan människas historia? frågar filosofen Antony Fredriksson som i den här gästkolumnen skriver om moraliskt seende, om att uppmärksamma andra människors lidanden och erfarenheter i en samtid där vi ständigt får information om världens händelser och lever sida vid sida med människor som drabbas.

Att inte bli sedd

Att inte bli sedd, att inte vara förstådd av någon annan, innebär konsekvenser för individen: ångest och desperation är känslor som ofta handlar om en slags isolation, de är stämningar som vi faller in i på grund av att vi inte blir sedda eller förstådda.

Tove Janssons berättelse ”Det osynliga barnet”, beskriver vackert den här dynamiken.

Flickan Ninni som på grund av dåliga omständigheter hamnar hos Muminfamiljen, är först en varelse utan en synlig kropp, Muminfamiljens omsorg och nyfikenhet får barnet att med tiden bli synlig igen.

I berättelsen förklarar Tooticki den här dynamiken:

”Ni vet hur folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en trevlig snöboll. Nåja. Denhär Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.”

En viktig insikt här är att som exempel att vara arg på någon, fortfarande kan innebära att man bryr sig om den andra. Ilska är på det här sättet raka motsatsen till att vara distanserad från en annan människa.

Udden i Tove Janssons berättelse pekar på att det riktiga hotet mot en sund självuppfattning ligger i den andras kyla, försumlighet, nonchalans och ointresse.

Från Mumindalen till en flyktingförläggning

I början av juni försökte en man från Irak hänga sig på toaletten vid flyktingförläggningen i Krämertsskog. Han hade enligt egen utsaga blivit deprimerad på grund av att han besökt en demonstration mot regeringens skärpning av regelverket gällande asylsökanden från krisdrabbade länder som Somalia, Irak och Afghanistan.

På demonstrationen hade han träffat flera av sina landsmän – många av dem lemlästade och traumatiserade – som hade fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det här var alltså människor som hade förföljts i sitt hemland, vissa av dem hade utsatts för grovt våld, vissa hade råkat offer för terrorattacker.

En bekant till mannen berättar (Yle, nyheter, 3.6.2016):

”Han träffade där många landsmän som fått avslag på sin asylansökan. Han var speciellt chockad över att människor som mist sina ben i bilbombattacker fått negativt beslut. Det att de finska myndigheterna anser att sådana personer kan åka tillbaka till Irak gjorde honom djupt förtvivlad. Efter demonstrationen stängde han in sig på rummet hela dagen”.

Den irakiske mannen hade blivit bedrövad för att det tydligt framgick hur makthavarna i Finland inte ser konsekvenserna av sina direktiv. Han hade gett upp allt hopp gått in på toaletten, knutit handduken från handtorkställningen i taket, ställt sig på en soptunna, anlagt snaran runt halsen och sparkat bort tunnan. Han hade hängt där en kort stund, men räddades av vakten som skar sönder handduken.

Förståelsen av en annan människas fasa

I vilken grad är det önskvärt att vi ser och är medvetna om det lidande och de fasor som vi är omringade av?

Det här är ingen enkel fråga, speciellt i en situation i vilken vi har tillgång till olika mediekanaler – dagstidningar, TV och sociala medier – som ger oss en möjlighet att bevittna samtiden genom en form av förskjuten närvaro i förhållande till händelserna omkring oss. Dels har vi tillgång till mera information än tidigare, men eftersom det just endast är information begränsas vår förståelse.

Jag vet inte hur den irakiske mannen såg ut, vad han hette, vilken hans livshistoria är. Om det varit en nära vän, om jag sett honom hänga där framför ögonen på mig, hade jag knappast någonsin kunnat skaka av mig det ögonblicket. Men här handlar det om en gradskillnad.

Jag kan för tillfället inte skaka av mig nyheten om den irakiske mannen, jag kan kanske göra det om några dagar eller om en vecka, men inte just nu. Och jag funderar också på i vilken mening det ens är just det – att skaka av mig händelsen – som jag skall göra.

Att skaka av sig världen

Jag och många andra är, antar jag, vid det här laget väldigt bra på att skaka av oss saker. Vi har levt i ett informationssamhälle som kräver att vi inte tar åt oss allt som är tillgängligt, vi lär oss att filtrera och vända uppmärksamheten åt annat håll. Däremot tror jag att jag och många andra är väldigt dåliga på att fastna vid en händelse och faktiskt formulera en uppfattning om den.

Fruktansvärda händelser tenderar att hänga kvar på ett eller annat sätt i vårt medvetande, trots att vi vänder dem ryggen. Rättare sagt är det ofta nästan tvärtom: då jag vänder ryggen till det mörka och hemska, växer det sig bara större. Någonstans måste vi hitta en förmåga att bemöta det svåra och det mörka, för att gå igenom det, för att lösa problem, för att inte ständigt springa undan.

Att inte bli kall inför det hemska

Trots att jag inte känner irakiern och bara har läst om händelsen på en nyhetssida träffar den någonstans, antagligen någonstans den borde träffa, antagligen vore det värre ställt med mig om jag inte blev berörd av berättelsen överhuvudtaget. Därför sitter jag här och skriver om just den händelsen.

Den väcker frågor om hur vi överhuvudtaget skall förhålla oss till den andras nöd. Det skulle kännas bättre om jag fick veta att berättelsen inte stämmer, att detta inte har hänt, men nu är det inte alltid så att ”det som känns bättre för stunden” är det som är bra för mig.

Jag vet också tillräckligt om läget i flyktingförläggningar och flyktingarnas situationer för att förstå att det här antagligen är sant.

Jag kan låta bli att tänka på saken och hoppa över svåra nyheter och leka att världen egentligen är i sin ordning. Och i vissa fall tror jag att jag faktiskt måste vända bort blicken för en stund för att inte totalt omringas av mörkret, men jag tror att den större risken i slutändan är att jag blir totalt okänslig för den andras lidande, att jag blir kall och ironisk.

Har jag rätt att vägra höra en annan människas historia?

Ifall någon tvingas att genomleva hemska upplevelser – förlusten av ett hemland, hot, våld, förföljelse, otrygghet och krig – om någon tvingas genomgå något sådant, har jag rätt att vägra att höra deras historia?

Har jag rätt att förtränga de här berättelserna, har jag rätt att låta bli att se dom och de anletsdrag som förmedlar deras erfarenheter?

Vi kan hålla på och diskutera det här av och an: vad har jag rätt att undkomma, måste jag vara medveten om allt, får jag dra en gräns mellan vad som berör mig och vad som inte berör mig?

Det finns inget tydligt svar här.

Men ifall jag inte tål att ens höra om andras svåra upplevelser, hur skall jag någonsin kunna bemöta svåra upplevelser själv då det onda söker sig mot mig? Att se den andras erfarenhet i hens uttryck, i hens gester och kroppsspråk, är inte enbart en naiv form av godhet där jag vill framträda i ett gott ljus.

Att se den andra är att våga dela en värld, att förstå att den enas olycka, i en viss grad, också är en gemensam olycka.

Nu kunde någon inflika: att tala om att se den andra är fortfarande ännu inte att göra någonting, vi löser inte världens problem genom att se på.

Omvänt kunde man säga att ibland är att se den andre faktiskt det enda vi kan göra. Jag kan inte leva en annan människas liv, uträtta den andras val, jag kan inte hindra krig, naturkatastrofer eller sjukdom som den andra utsätts för, men jag kan, om jag vågar, vara en följeslagare en bit på vägen och försöka förstå den andras erfarenhet och genom den upplevelsen av förståelse också inse att min egen erfarenhet kan vara begriplig för någon annan.

Antony Fredriksson är filosof och forskar i frågor kring seende, moral och kultur.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje