Hoppa till huvudinnehåll

Thang bjuder hemlösa spöken på mat

Thang och Isabell ser in i kameran
Thang Nguyen och flickvännen Isabel Kullström, på Isabells studentfest förra våren. Thang och Isabell ser in i kameran Bild: Yle/Privat thang nguyen,Oravais

De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem.

- Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

Isabel växte upp i Oravais och om hon var rädd för spöken som barn, så var det alltid någon vuxen som sa att sådant inte finns på riktigt. Men när Thang var barn och sprang hem, rädd, för att han sett ett kvinnligt spöke i ett träd, så tröstade hans pappa honom med att det var vanligt med spöken i just det trädet. I Thangs vietnamesiska familj ber de regelbundet till andar och avlidna släktingar, och bjuder in vissa spöken på mat ibland. Senast i augusti hade de en sådan högtid.

- Det är ungefär som er allhelgona, säger Thang. Men vi minns alla hemlösa, bortglömda spöken istället, och ger dem pengar och mat.

Isabel trivs bra på de buddhistiska familjefesterna, trots att också spöken bjuds in.

- Alla samlas och maten är jättegod. Och jag tror ju inte på spöken egentligen, men när jag ser hur Thang och hans släktingar tänker, så börjar jag nog undra lite mer.

Vissa gånger känns det faktiskt som om någon annan är där i rummet. En känsla som jag aldrig har fått hemma.― Isabel om de vietnamesiska familjefesterna

Thang och Isabel träffades för två år sedan, på en dans i Petalax.

- Först tänkte jag att nej, honom kan jag inte bli ihop med, minns Isabel.

- Att han är alldeles för gammal för mig.

Men några veckor senare var de ihop ändå och snart kändes åldersskillnaden på fyra år inte så drastisk. Däremot var avståndet mellan hemmen större, då Isabel bodde i Oravais och Thang i Närpes.

thang nguyen och hans flickvän isabell kullström står på en fotbollsplan
Vi vill vara med varandra hela tiden, säger Isabel och Thang. thang nguyen och hans flickvän isabell kullström står på en fotbollsplan Bild: Yle/Privat bakom parabolen

- Vi fick åka mycket bil och buss i början, säger Thang. Och när vi väl sågs stannade vi alltid ett par nätter hos varann.

På det sättet kom de också snabbt in i varandras familjer.

- Man fick ett extra hem på något sätt, säger Isabel. En extra släkt.

Tillsammans fick de också många högtider att fira.

Jul, nyår, vietnamesiskt nyår, venetiansk, påsk, Thangs farfars dödsdag, allhelgona, vietnamesiska varianten av allhelgona, lillajul, Thangs farmors dödsdag...― Thang och Isabel räknar upp alla högtider de brukar fira ihop

Men nu har de ändå flyttat hemifrån, för tre veckor sedan, till en gemensam lägenhet i Vasa. Thang studerar till sitt drömyrke, frisör, och Isabel ska bli socionom.

- Så nu får vi se varandra varje dag, säger Isabel.

thang skrattar
Jag blir glad bara av att se hennes ansikte, säger Thang. thang skrattar Bild: Yle/Matti Palmu thang nguyen

- Jag vet inte vad det är med Thang, säger Isabel. Men jag blir på dåligt humör om jag är utan honom flera veckor. Jag är inte en person som öppnar mig för vem som helst, men med Thang kan jag göra det. Han lyssnar och känns trygg, jag tror att det är därför.

Nu när de bor ihop kan de festa till fyra på morgonen om de vill, eller bara stanna hemma och titta på film. Och det känns plötsligt som om de har tre hem.

Ett i Närpes, ett Oravais och ett i Vasa― Thang och Isabel räknar upp sina tre hem

Senaste resan gick hem till Oravais där Thang skulle delta i en fisketävling tillsammans med Isabels pappa, morfar och storebror.

I bilen började Thang prata om spöken igen.

- Först sa jag att han skulle sluta, att jag bara blir rädd av det, säger Isabel. Men samtidigt är det ju fascinerande också.

Så Thang berättade vidare. Att spöken inte visar sig för vem som helst. Att ett spöke bara visar sig för mänskor som det passar bra ihop med.

- Om en mänska och ett spöke får syn på varann så betyder det bara att de passar bra ihop, säger Thang.

- Inte farligt alls.

Isabel vet inte vad hon ska tänka. Hon är kristen, men tror inte på allt inom kristendomen heller.

- Jag tänker att det man inte varit med om vet man inte heller något om, säger hon.

- Allt beror nog på vad som har hänt en här i livet. Fast i vår kultur finns det ingen erkänd tolkning för spöken och andar. Den som säger att den sett sånt verkar bara galen här.

- Men, säger Thang. För mig är det vanligt. Jag har ju vuxit upp med det.

Han försöker ändå aldrig övertyga Isabel.

- Han är inte sån, säger hon.

- Han låter alla tro som de vill.

Genom Isabel och hennes familj har Thang också vant sig vid finlandssvensk kultur. Som Gäddkastet, till exempel. I den tävlingen åker ungefär 250 deltagare ut på havet för att fånga fisk med kastspö.

Thang Nguyen står tillsammans med medlemmar ur flickvännens familj och ser in i kameran.
Det vinnande laget. Atte Kantola, Adrian Kullström, Mikael Kullström och Thang Nguyen. Ifjol vann de lagtävlingen i Gäddkastet och i år kom de trea. Thang Nguyen står tillsammans med medlemmar ur flickvännens familj och ser in i kameran. Bild: Yle/Privat thang nguyen

De tävlar i lag och i Thangs lag är det mest Isabels släktingar som står för kunskapen.

- De lär mig var det är bäst att kasta, vilka drag som funkar bäst och var det finns stenar att akta sig för, säger Thang.

Men Thang kanske ändå har bidragit till tur i laget, eftersom de vunnit priser båda åren som han varit med.

- Åtminstone har jag ju haft tur i kärlek, säger Thang.

Se mer om Thang och hans tro i filmen Gud är min farfar:

Thang Nguyen medverkar i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen Bakom parabolen här

Läs också

Nyligen publicerat - Bakom parabolen

  • "Tror du det är roligt?"

    Salih Mehmedagig hatar vapen.

    Salih Mehmedagic hatar vapen. - Man har fel i huvudet om man köper plastpistoler och gevär till sina barn, säger han. - Det är ingen lek. Det är business och kriminellt, hela vägen. Fabriksprocessen är också absurd, tycker han. - Först skissar man och ritar en planering. Sen bygger man vapnet och sen skjuter man dig. Med samma vapen!

  • "Gud har ju ingen fru"

    Vi är inte Guds barn. Vi är hans slavar, säger Seval Bitic.

    När Seval Bitic utövar islam blir livet mera inrutat och strukturerat. Han ber fem gånger om dagen och försöker styra sina handlingar och tankar enligt givna mönster.

  • Thang bjuder hemlösa spöken på mat

    Flickvännen Isabel Kullström vet inte vad hon ska tro

    De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem. - Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

  • "Koranen hjälper mig att somna om"

    Merjema Dizdarevic känner sig trygg då hon läser Koranen.

    Om Merjema Dizdarevic vaknar mitt i natten och är rädd, så hjälper det att läsa Koranen. Men då måste hon klä sig i slöja först.

  • Kungen från Jamaica

    Oneil Walker hade aldrig drömt om att flytta till Närpes.

    Åvägen i Närpes har många namn. Mammas gata. Allas gata. Vissa har också kallat gatan för sitt ghetto, då det samlats folk från många olika länder där. Oneil Walker kommer från Jamaica och hans närmaste grannar är hemma från Holland, Bosnien och Vietnam. Men just han har ändå aldrig kallat gatan för ett ghetto.

  • "Många levde dubbelliv på båten"

    Oneil och Lotten Walker träffades på ett kryssningsfartyg

    Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

  • Här samlas både levande och döda vid matbordet

    Farfar syns inte, men finns här ändå, säger Thang Ngyuen.

    En gång om året eldar Thang Nguyen upp en bunt sedlar ute på balkongen. Det är hans sätt att skicka pengar till andra sidan och den andliga världen där hans farfar och alla andra döda släktingar finns.

  • "Jag tror på spöken"

    Buddhisten Thang Nguyen tror att det finns andar överallt.

    Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen. - Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.

  • "Det fanns massor av kärlek i ghettot"

    Oneil Walker växte upp i Kingston i Jamaica.

    I ghettot i Jamaica lärde han sig tidigt att han måste kämpa hårt. Nu bor Oneil Walker här tillsammans med sin hustru Lotten och har inga planer på att flytta tillbaka.

  • "Nu dansar alla med alla"

    Vi ska njuta, inte bråka, säger Enisa Mehmedovic.

    En gång om året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

  • "Jag vill till paradiset efter döden"

    Seval Bitic behöver umgås med alla han förlorade i kriget.

    Han vill inte tro att livet slutar efter döden. Seval Bitic vill komma till paradiset då och umgås med sin mamma och pappa och alla andra han förlorade i kriget. Sina två bröder och många kompisar.

  • Han fick sju rätt på lotto

    Salih Mehmedagic hann bara inte lämna in lappen i tid.

    På dörren till sovrummet står orden med stora bokstäver: Love a lot. Det är det han kom fram till efter alla år i krig, att kärlek är det enda som räknas. Pengar betyder ingenting.

  • De längtar efter att få bära slöja

    Kvinnor i slöja har makt, säger Merjema Dizdarevic.

    De tycker att kvinnor i slöja är otroligt vackra och vill själva börja bära slöja på heltid en dag. Men inte än. Först vill de veta mera om islam och pröva på att leva efter reglerna.

  • "Mamma och pappa vill inte prata om kriget"

    De vill veta mera, men föräldrarna vill inte prata om det

    De har inga egna minnen av kriget. Och varken Merjema Dizdarevic eller Melisa Elkaz brukar prata om det med sina föräldrar heller. - Vi vet att de har varit med om det och vi vill veta mera, men de är så traumatiserade att vi måste undvika att fråga, säger Melisa. Merjemas pappa dog när Merjema var liten. - Jag har bara två minnen av honom, säger hon. Ena gången ser jag honom stå.