Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Humoristiskt och berörande om åldrandet

Claes Andersson
Claes Andersson. Claes Andersson Bild: Niklas Sandström Claes Andersson

Vad händer med livet då det närmar sig sitt slut? Då vännerna blir färre, kroppen trilskas men då världen fortfarande engagerar.

Claes Anderssons nya verk, romanen Stilla dagar i Mejlans är en läsning som värmer och uppmärksammar läsaren på en drös livsfrågor.

Vänner som kommer nära

Det hela börjar där det slutar, i det lilla arbetsrummet, skrivarlyan på Granvägen i Mejlans. Helt konkret är också meningarna desamma i slutet som i början av författaren, psykiatern, jazzpianisten och politikern Anderssons nya, nu andra roman om Otto.

Livet går i cirkel och bra det, så länge man får vara med. Huvudpersonen Otto har flera döda jämnåriga vänner än levande.

Han anklagar sig för sina tillkortakommanden, bland annat sin känslostumhet. Först nu när han saknar och sörjer sina vänner kommer de honom riktigt nära.

Livets kedja

Vacker är beskrivningen av Otto plötsligt hejdlöst gråtande under ett besök hos barn och barnbarn i deras sommarhus. Det sker när de tar varandras händer under sin promenad upp från stranden.

Sondottern frågar om han är sjuk och Otto undrar hur han skall kunna förklara sitt konstiga beteende. Bilden av deras händer i en kedja blir en alltför drabbande, tydlig bild av hur vi finns här tillsammans en tid tills kedjan bryts och det kommer nya händer.

Sondottern, hon har ännu bara en ålder, medan Otto på stranden blixtsnabbt går genom alla sina åldrar. Han minns hur det kändes när han som barn höll sin pappas hand och som vuxen sin morfars och nu är han själv den tredje i länken.

Humorns sköna snärt

Andersson fortsätter alltså att skriva om ett av sina dikters stora teman, livets ändlighet. Tankarna om hur det är att vara död, eller åtminstone tro sig vara det, är lika kittlande sköna som i mången tidigare, liknande beskrivning.

Också om åldrandet och sjukdomarna lyckas han formulera sig på ett både underfundigt och bitvis galghumoristiskt sätt. Ottos reflexioner går från smått till stort och tillbaka igen och han pendlar mellan dåtid och nutid.

Även nu handlar det till exempel om hans föräldrar. Den varma modern och den avlägsnare fadern som länge kunde kännas skrämmande.

Claes Andersson
Claes Andersson 2016. Claes Andersson Bild: Mi Wegelius/Yle Claes Andersson

Avgörande nya nyanser är kanske inte alla gånger lätta att hitta i Ottos text. Han återkommer bland annat till sina tankar om de psykiatriska vårdformernas utveckling och till ledan vid det politiska livets spel.

Med all sannolikhet är det Claes Andersson egna många uttröttande möten som både ledare för Vänsterförbundet och som kulturminister som här än en gång svärtar av sig i Ottos text.

Dagens hotfulla retorik

När Otto beskriver mer än redogör blir det intressantare och ibland också kusligt. Det sker till exempel när han undersöker om Putin kunde bli mindre skrämmande vid en närmare bekantskap med hans bakgrund.

Otto tar avstamp i det som han rakt på sak kallar Putins avskyvärda annektering av Krim och östra Ukraina. Efter nedslag i Putins uppväxt i Leningrad förpassar hans nuvarande retorik i alla fall Otto snabbt tillbaka till den egna barndomens smärtsamma minnesbilder.

Det är bilder från krigsåren med gråtande mänskor, skrikande bomber och minnet av värk och övergivenhet. Andersson konkretiserar mycket tydligt varför krig nu och alltid inte borde finnas.

Sjukdomsskildring som vidgar

Det som gör det största intrycket på mig är att författaren än en gång har en verkligt varm underton, ja mänsklighet. Hans stora sociala samvete och sättet på vilket han delger sina tankar med både vemod och välgörande humor.

Men Otto är inte den som roar sig på bekostnad av andra. Istället lyfter han fram sina egna tillkortakommanden och vedermödor, som den närapå putslustiga och samtidigt högst allvarliga skildringen av terapisessionerna med Paula.

Och även om jag själv tätt intill mig har upplevt nära anhöriga med prostatacancer, är Otto den som genom sitt öppna och sårbara berättande ger mig en djupare förståelse för sjukdomen.

- Och just när den unga kvinnliga läkaren skall till att pressa in (aj aj aj!) sin kanyl i hans urinrör, just då, liksom i en trotsig protest, kommer urinen farande, fradgande gyllenbrun som Guinness stout och med uråldrig styrka i en aldrig slutande fors. Niagara! ropar Otto.

Trots en del mer artikelartade passager och upprepningar rekommenderar jag Stilla dagar i Mejlans för alla som än en gång vill gå tätt tillsammans med en av våra mest självutlämnande, humoristiska och samvetsömma samtidsskildrare.

Romanen är en fortsättning på Ottos liv: en samtidsroman, 2011. Stilla dagar i Mejlans är Anderssons åttonde roman sedan Bakom bilderna 1972, och vid sidan om de närmare trettio diktsamlingarna och flera översättningsarbeten.

Pärmbilden till Claes Anderssons roman Stilla dagar i Mejlans.
Detalj ur Anders Carpelans pärmbild till Stilla dagar i Mejlans Pärmbilden till Claes Anderssons roman Stilla dagar i Mejlans. Bild: Förlaget/Anders Carpelan romaner,stilla dagar i mejlans

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje