Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Miniatyrer med mersmak

Johan Bargum
Johan Bargum är aktuell med en samling korta texter. Johan Bargum Bild: Niklas Sandström Johan Bargum

Snapshots av liv som låter läsaren ana ett bråddjup. I Korta stycken ger författaren Johan Bargum prov på sitt mästerliga hantverk i koncentration och mångtydighet.

”Hur kan det som ser orörligt ut ändå röra på sig? Varför märker man rörelsen först när den redan har ägt rum?” undrar jaget som ligger på bryggan och iakttar solen som verkar vara absolut stillastående på himlen. Jaget faller i sömn och vaknar efter en stund. Då har den tillsynes orörliga solen flyttat på sig.

Detta korta citat känns nästan som en nyckelfras i Johan Bargums nyutkomna bok Korta texter – ett slags miniatyrer som längdmässigt varierar från några korta aforistiska och lyriska anslag till berättelser på några sidor.

I fjol utkom en samling noveller från Johan Bargums debut år 1965 till år 2015 för att hylla ett 50-årigt författarskap.

Den samlingen utgörs av ett urval texter som visar på ett antal centrala teman och tanketrådar som förefaller att löpa som ett lysrör genom hela författarskapet, som vid sidan av noveller består av romaner och dramatik.

Den som läst sin Bargum nickar igenkännande till vid läsningen av Korta texter: många texter handlar om möten och uppbrott, om besvikelser och nederlag, om tillkortakommanden och misslyckanden, om utsatthet och ensamhet, om sorg och saknad, om sjukdom, åldrande och död. Om oväntade händelser som ofta visar sig vara livsavgörande. Om det som rör på sig utan att vi lägger märke till det.

Den betydelsebärande detaljen

På pärmbilden finns ett fotografi på några udda föremål: en skruv, en vit snäcka, ett tallbarr, en glittrande brosch, ett fyrklöver, en knapp, en svart sten med en vit rand, en snörstump …

Johan Bargum utgår ofta från en vardaglig och till synes ointressant scen för att sedan zooma in en rörelse, en blick, en detalj – alla dessa brottstycken som visar sig bära på oanade bråddjup och där det gäller att navigera sig fram mellan grynnor och skär utan att gå på grund.

Pärmbild till Johan Bargums "Korta texter".
Pärmbild till Johan Bargums "Korta texter". Bild: Förlaget M Johan Bargum,korta texter

Många texter lämnar efter sig en air av melankoli – inte minst de stycken där människorna drabbas av insikt om livets förgänglighet, de avsnitt som påminner oss om att ta vara på stunden.

Några texter för också osökt tankarna till den av oss finlandssvenskar så högt älskade ”Höstvisan”.

Även om grundstämningen i Bargums miniatyrer kan sägas vara ett slags oro och förstämning finns här också texter som visar upp en mer humoristisk, (själv)ironisk, dråplig och lakonisk sida.

Några gånger får vi möta metajaget ”författaren Bargum” som bl.a. blir uppringd av en bibliotekarie som bjuder in författaren som gäst till biblioteket i Hoplax. ”Författaren Bargum” är tvungen att avböja pga. andra engagemang men hänvisar den lätt desperata bibliotekarien i tur och ordning till kollegerna Andersson, Donner och Forsström – tills han inser att han nog inte var bibliotekets förstahandsval från första början …

Om djur som människor

I Johan Bargums författarskap spelar också olika djur en central roll – djur som en sinnebild, eller en spegelbild, för personernas själsliga landskap eller som en symbolisk samlingspunkt/gestaltning för det centrala temat i berättelsen. Djuren kan också ses som ett slags förmedlare mellan olika verkligheter eller utgöra en förvarning/föraning om någonting, som t.ex. en annalkande katastrof eller ett dödsfall.

I Korta stycken ingår några texter där författaren kan sägas spegla människans innersta väsen via ett djurs beteende – det är inte svårt att läsa in en utnyttjande och självisk människotyp i beskrivningen av hur parasitstekeln lägger ägg i sitt värddjur och hur larverna sedan äter upp värddjuret inifrån, eller att avläsa mänskliga beteendemönster ur de mörkhalsade svandoppingarnas parningslek.

Korta stycken inleds med ett citat av den nyligen bortgångne svenske författaren Lars Gustafsson:

”En dag står livet / milt leende som en flicka / plötsligt på den andra sidan utav bäcken / och frågar / (på sitt förargliga sätt) / Men hur hamnade du där?”

Johan Bargum knyter ihop boken genom att avsluta samlingen med en text om en flicka som i juninatten sitter på bryggkanten och lyssnar till koltrasten som sjunger när en vindpust plötsligt tar tag i hennes hatt. Hon ser hur hatten glider ner i vattnet och följer sedan dess färd ut på fjärdens blanka vatten.

Förr trodde man att koltrasten signalerade omslag i väderleken, och det finns de som säger att koltrasten är en sorgefågel och dödens budbärare.

Ett mästerligt hantverk

Johan Bargums mästerliga hantverk kommer oerhört väl till sin rätt i detta miniatyrformat där textens essens är nerkokad till ett koncentrat av mångtydighet.

Jag fascineras storligen av det undanglidande och det gåtfulla som kännetecknar många av de bästa texterna i samlingen. Av möjligheten till parallella och mångskiftande uttolkningar.

Vad skulle t.ex. du säga att ”saken/den” är i denna text:

”Den mest överreklamerade och undervärderade sak som finns. Den kan se så olika ut, beroende på vem man är, var man är och vad man vill. Ibland, om man träffar på den, måste man rusa, ibland måste man stanna, och avstå. Ibland, om man rusar, kan det bli förfärligt. Ibland, om man avstår, kan det också bli förfärligt, fast på ett annat sätt. Ibland kan man göra både och, ibland kommer man undan med det. Men den finns. Annars finns vi inte.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje