Hoppa till huvudinnehåll

Trassliga familjeband, självupptagna mammor och om att återvända till barnsdomhemmet

Anne Enright utanför Sigtuna Stiftelsen
Anne Enright utanför Sigtuna Stiftelsen Anne Enright utanför Sigtuna Stiftelsen Bild: Ylva Larsdotter Anne Enright

Den irländska succéförfattaren Anne Enrights senaste roman heter Den Gröna vägen. För Svenska Yles Ylva Larsdotter berättar hon om varför hon skriver om mammor och olyckliga utflugna barn som tvingas återvända till barndomshemmet.

På Sigtuna Stiftelsen utanför Stockholm har rummen namn som Tacksamheten, Glädjen och Insikten. Jag översätter orden för den irländska författaren Anne Enright, aktuell på svenska med den kritikerhyllade Den gröna vägen som utkom i våras.

Vi har träffats för ett samtal om hennes författarskap, skrivandets vardag och Irland i samband med hennes besök på Sigtuna Litteraturfestival, som gick av stapeln i slutet av augusti.

Vi konstaterar att det visst är trevligt att ha möten i rum med positivt klingande adjektiv och substantiv, men frågan är om och hur det påverkar besluten och samtalen? Om det kan vi bara spekulera.

Att lämna och att återvända är en röd tråd

Vi sätter oss i Toleransrummet. Ett passande namn eftersom tolerans eller snarare att inte tolerera andras livsval är ett återkommande tema i hennes böcker. Framförallt är det mödrarna som har svårt att acceptera att barnen går sina egna vägar.

- När jag var ung emigrerade alla. Främst av ekonomiska skäl. men också för det konservativa samhällsklimatet. Samtidigt är det paradoxalt nog väldigt icke-irländskt att lämna sin familj - trots att vi har en lång tradition av utvandring. De flesta av mina karaktärer börjar om någon annanstans, men de kommer vid någon tidpunkt tillbaka till Irland och till barndomshemmet. Ofta är det mammorna som kräver det. Att flytta bort och att återvända är teman jag gärna undersöker och skriver om, säger Enright.

Den krävande och samtidigt frånvarande modern

Moderskapets komplexitet är ett annat favorittema. År 2007 tilldelades Enright det prestigefyllda Booker-priset för Sammankomsten. Med en knivskarp prosa får vi följa med in i den katolska storfamiljen Hegartys vardagsrum.

De nio syskonen har samlats från när och fjärr hemma hos sin mer eller mindre dementa mor, för att hålla likvaka för brodern som begått självmord. Oförrätter, gammalt groll, hemligheter, händelser som tystats ned kommer upp till ytan.

- I Sammankomsten är modern mer eller mindre rent konkret frånvarande. När barnen var små var hon upptagen med allt vardagsbestyr eller gravid, ständigt trött. Som gammal är hon glömsk och förvirrad.

Modern i Den gröna vägen, Rosaleen, har en helt annan personlighet, beskriver Enright: teatralisk, dramatisk. Som ung var hon charmerande, flörtig, stolt. Hon är också frånvarande - fast på ett helt annat sätt. Genom rollspel, utfall, manipulation.

- Som förälder finns vissa regler. Du kan inte ha favoriter. Man älskar sina barn. Alla sina barn. Punkt. Rosaleen däremot favoriserar sin äldsta son. Hon är på många sätt förfärlig.

Vi bär alla med oss föreställningar om den ideala, kärleksfulla, varma Modern med stort M. Vi vill vara henne eller ta avstånd från henne. Men hon existerar helt enkelt inte.

- Människor får barn. Planerat eller oplanerat. Efter att de fått barn är de fortfarande människor med alla brister, tillkortakommanden, komplex. Så ser verkligheten ut.

Vikten av att läsa gamla dagstidningars tv-tablåer

I Den gröna vägen får vi följa familjen Madigan över tjugofem år och tre kontinenter. Alla syskonen har formats av sin plats i familjen. Framförallt berättar Enright deras olika livsresor genom att var och en av dem ägnas ett helt eget kapitel.

Hon tar oss med på en ödesdiger mammografiundersökning i Galway, till aidsepidemins New York, till biståndsarbetarnas Mali. Det är en stycke samtidshistoria.

- Jag inleder ett bokprojekt med ett åka till Nationalbiblioteket och läsa tv-tablåerna från de år som jag ska skriva om. Då får jag reda på vad som var aktuellt. Visserligen var jag ung vuxen på 1980-och 90-talen. Men på det här viset påminns jag om vad som hände och vad som var tabubelagt, konstaterar Enright.

Kvinnorna är människor i hennes böcker

Anne Enright har hyllats för sina rättframma sexskildringar – i synnerhet för att hon skriver fram kvinnor som aktiva subjekt som begär och åtrår.

Hennes skrivprocess är långsam, men regelbunden. Hon skriver i stort sett varje dag. Inspiration och sina karaktärer hittar hon överallt: människor hon möter, konst, nyheter, släktingar.

Tillbaka till Den gröna vägen. I boken träffar vi den avhoppade präststudenten Dan - och tillika Rosaleens älsklingsson - som flyttat till New York. Likt en Dorian Gray går han från famn till famn medan vänner och älskare i bohemgaykretsarna dör omkring honom.

Lillebror Emmet har för avsikt att rädda världen och reser från ett katastrofområde till nästa - med likgiltigheten och cynismen som resesällskap.

Yngsta flickan, Hanna, ser sin dröm om att bli framgångsrik skådespelerska försvinna i vodkarusens dimmor. Syster Duktig i familjen, Constance, har gift sig och stannat kvar i närheten av barndomshemmet.

Sigtuna Litteraturfestival är ett ypperligt evenemang med fokus på möten och samtal kring litteratur
Sigtuna litteraturfestival Sigtuna Litteraturfestival är ett ypperligt evenemang med fokus på möten och samtal kring litteratur Bild: Sigtuna litteraturfestival Sigtuna stad

Det matriarkala Irland

Kvar finns, ja vad då? En mamma som fortfarande styr och ställer – på sitt vis. Emmet reflekterar över Rosaleen: ”Det var någonting som inte stämde med moderns lycka, som om en lampa hade tänts av en främling som gått förbi, och lämnats där för att lysa i ett tomt rum.”

Så möts alla på nytt för en sista gemensam jul innan modern ska sälja huset i högkonjunkturens Irland i mitten av 2000-talet.

- Irland var – och är i mångt och mycket - ett matriarkalt samhälle. Det går naturligtvis inte heller att bortse från den katolska kyrkans påverkan och närvaro i livets alla skeenden. Det är oerhört fascinerande med alla våra kulturella och psykologiska föreställningar om den goda eller den onda modern. Min nästa bok ska däremot handla om faderskap och pappornas roll i familjer, säger Anne Enright.

Den resande författaren och de läsande finländarna

De senaste åren har mycket tid gått till att resa runt för att tala om böckerna.

- Jag älskar att göra det. Det ger mig mycket att möta mina läsare. Jag skrev och verkade länge i periferin, hade ont om pengar. Jag njuter och uppskattar varje stund av att resa i egenskap av författare. Det är alltid intressant att fundera kring hur man läser böcker i olika länder.

För några år sedan var Anne Enright i Helsingfors.

-Det slog mig med häpnad att finländare verkligen läser pappersböcker. På flyget, bussen, caféer så läste folk ”hardback”. Otroligt! Jag hoppas ni fortsätter med det, avslutar hon vårt samtal.

Vi lämnar Toleransrummet och går ut i ett augustifagert Sigtuna. Vi konstaterar att med skam och skuld kommer vi ingen vart, så en dos sund tolerans för den andre är på sin plats i vår värld.

Ylva Larsdotter
Ylva Larsdotter Ylva Larsdotter Bild: Patrik Lustig ylva larsdotter

Text: Ylva Larsdotter