Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Djävulens jungfru - stelt språk stör stark story

Filmplanschen till Djävulens jungfru - Tulen morsian
Känslornas pris. Unga Tuulia Eloranta spelar huvudrollen i Saara Cantells film om häxprocesserna på Åland. Filmplanschen till Djävulens jungfru - Tulen morsian Bild: Nordisk Film djävulens jungfru, tulen morsian

Regissören Saara Cantell tar sig an ett angeläget tema när hon skildrar de häxprocesser som ägde rum på Åland under 1660-talet. Själva utförandet dras ändå med problem.

Handlingen i Djävulens jungfru är uppbyggd kring sextonåriga Anna (Tuulia Eloranta) - ett naturbarn sprängfyllt av levnadslust. En brett leende flicka som vuxit upp med byns "kloka gumma" (Kaija Pakarinen) som lärt henne det mesta om läkande örter, skriven text och andra tecken.

När Anna i det mönster som uppstått i en bit stelnat stearin tycker sig se sina drömmars man går hon in för att med alla medel locka denne till sig. Trots att denne någon (Lauri Tanskanen) råkar vara gift.

Medan Anna smider planer på att snärja Rakels (Elin Petersdottir) make blåser nya vindar genom Kastelholms slott. Från studiesätet i Dorpat anländer nämligen häradshövdingen Nils Psilander (Magnus Krepper) med all tänkbar kunskap om häxor i bagaget.

Det dröjer inte länge innan nejden sjuder av skvaller och angiveri och snart står en hel hop av bygdens kvinnor anklagade för svart magi, Blåkulleresor och intimt umgänge med Djävulen.

en kvinna anhålls misstänkt för att vara häxa.
en kvinna anhålls misstänkt för att vara häxa. Bild: Periferia Productions djävulens jungfru, tulen morsian, antti reini, pirkko hämäläinen

Språkligt mishmash

Det är ställt utom alla tvivel att Cantell tagit tag i ett eldfängt, dramatiskt tema som förtjänar all tänkbar uppmärksamhet. Problemet är bara att ens uppmärksamhet från första stund dras till helt fel saker.

Som till exempel en språkbehandling vars kantighet ingen emotionell trovärdighet i världen kan släta över.

Här talas det ett mishmash av olika varianter av svenska och finska. Den åländska accenten lyser nästan helt med sin frånvaro och istället verkar man ha satt sitt hopp till att ersättandet av ordet "inte" med "inga" skall räcka som språklig markör.

Behöver det sägas att detta fungerar mindre bra?

När repliker förblir repliker

Visst kan man argumentera för att det är omöjligt att återskapa ett språkligt 1600-tal, men det är minst lika omöjligt att förneka att den stela språkbehandlingen får replikerna att smaka just det - repliker.

Magnus Krepper och Claes Malmberg kommer lättare undan i och med att deras rikssvenska mantlar passar personerna de gestaltar. Betydligt trängre är de verbala korsetter som till exempel Maria Sid och Johanna af Schultén tvingas in i när de med sin Helsingforsaccent förväntas agera bybor och tjänarinnor.

Tuulia Elorantas språkliga balansgång köper man åtminstone delvis i och med att det så tydligt byggs in en skillnad mellan språket Anna talar med sina närmaste och det hon använder i mötet med myndighetspersoner.

Anna står inför rätta anklagad för att vara en häxa
Anna står inför rätta anklagad för att vara en häxa Bild: Periferia Productions djävulens jungfru, tulen morsian, tuulia eloranta, magnus krepper

Otymplig i vid vinkel - drabbande i närbild

Men språket är dessvärre inte filmens enda skavank. Dramaturgiskt dras helheten med ett tablåartat grepp som gör att intensiteten åker berg och dalbana. De större scenerna känns ofta konstruerade och "utklädda" medan det däremot bränner till varje gång karaktärer tvingas i närkamp med varandra.

Här finns fantastiskt fina scener mellan huvudpersonen Anna och hennes rival Rakel. Och när den utsatta Gertrud (Julia Korander) ber om hjälp är det med en närvaro som framstår som hela filmupplevelsens nerv.

Chris af Enehielm lyckas i sin tur ge dödsångesten ett ansikte - ett ansikte vars förtvivlan man nästan fysiskt skulle vilja värja sig mot.

Osympatisk huvudperson?

Cantell har varit öppen med att det under manusprocessen riktats kritik mot det faktum att filmens huvudperson är så osympatisk. Och visst är det något av ett dilemma att Anna en god bit in i historien retar gallfeber på både medsystrar och publik.

Filmhistorien må känna många själviska "Borta med vinden"-kvinnor, men det förutsätts lite mera kött på benen för att man som åskådare skall engagera sig i dessa karaktärer. Och även om Anna tvivelsutan är en hormonstinn tonåring så luktar hennes uppkäftiga protest mera 2000- än 1600-tal.

Detta sagt är det ändå omöjligt att bara avskriva Djävulens jungfru från dagordningen. Dels väcker den ens intresse för den historiska bakgrunden, dels är det ofrånkomligt att filmen börjar vibrera och anta intressantare dimensioner i takt med att skuldkänslorna tar form.

När Anna inser att hennes handlingar har följder och Psilander varseblir luckor i den juridiska processen - ja, då är man beredd att låta sig omslutas av det 1600-tal Cantell målar fram.

Men då är det så dags.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje