Hoppa till huvudinnehåll

Men varför blir fotboll så fel på film?

Mårten Westö och fotbollen.
Mårten Westö, Åbolands skärgård, och den magiska bollen. Mårten Westö och fotbollen. Bild: Tomas Jansson/YLE Mårten Westö,författare

Tomas Jansson pratar med fotbollsbokaktuella Mårten Westö om fotbollens magi, och försöker hitta någon som kunde ge exempel på en fotbollsfilm där spelsekvenserna inte såg helt fel ut.

- Jag tror min passion för fotboll handlar om världmästerskapen i Argentina 1978, om all konfetti som de argentinska fansen kasta upp i luften. Jag kan ännu minnas synen, konfetti som regnar över stadion, och redan där föddes en känsla av att fotboll är teater, alltså på något sätt en scen.

Jag träffar Mårten Westö ute i Åbolands skärgård där han avslutar arbetet med reportageboken om familjen Eremenko, den ultimata finländska fotbollsfamiljen som kom från Sovjetunionen och slog sig ner i Jakobstad.

- Det är ju spännande ur ett finlandssvensk perspektiv också, en invandrarfamilj som lär sej svenska.

Bakom lusten att skriva en fotbollsbok finns tjugo år av sportskriverier i olika sammanhang, och en alldeles speciell relation till just fotboll.

När jag träffar honom vill jag komma åt det där med fotbollens magi, vad som är så speciellt med just fotboll. Den stora gröna planen, visst, atmosfären, platsen, men utöver det?

Fotboll som ett universellt språk

- Det finns så mycket. Som att fotbollen blivit det som esperanto aldrig blev, ett universellt språk som man kan prata var som helst. Fotboll är ju också ett fantastiskt sätt att resa på. Man kan gå in på vilken sportbar som helst och där träffa mänskor från olika delar av världen, man kan prata med mänskor från vitt skilda kulturer, om fotboll.

Fotbollsmagin kan vara så mycket. Det kan vara detta universella. Det är allt det omöjliga som utspelas där på den gröna ytan, underverken. Det är barnen som leker och drömmer om att vara stjärnor.

Så var det för mig själv. Redan på första klassen var vi många som bara måste spela fotboll, och som sparkade en sten när vi inte fick ta med en boll till skolan.

Då var det inte så kul att vara målvakt.

Men så är det förstås dedär underverken, det omöjliga som blir sant.

Jag minns hur den brittiska dramatikern Sarah Kane jämförde fotboll och teater, och sa något i stil med att man i en teatersalong i god tid vet om det blir en intressant kväll eller inte. I en teatersalong sker det inga underverk på tilläggstid, men går du på fotboll kan du aldrig veta, där är de alltid möjliga, när som helst, när du minst anar det. Den där omöjliga passningen eller dribblingen eller skottet från en omöjlig vinkel som ändå hittar i mål.

Vi har ju ett spel som idag är så taktiskt utstuderat, spelarna är som schackpjäser som följer förutbestämda mönster. Men så sker det där oväntade som bryter mot alla regler, det där som kan få tiotusentals åskådare på en läktare att dra efter andan.

I fotbollen är det normbrotten som är det stora. Det där man egentligen inte fick göra. Det där som var så omöjligt att det var onödigt att ens försöka, men så finns det någon som ändå försöker. Och lyckas. Maradona. Van Basten. Messi. Zlatan. Namn som får barn och vuxna världen över att le.

Just för det inbyggda dramats och de möjliga underverkens skull kunde man föreställa sig att fotboll skulle attrahera också filmregissörer. Det har ju gjorts en del sportfilmer, lyckade sådana, Robert de Niro som Jake LaMotta i Martin Scorseses boxningsfilm Raging Bull är ett klassiskt exempel. Det finns lyckade baseballfilmer, till och med någon ishockeyfilm. Men fotboll? Det är som om det alltid blev fel när man för över fotboll till en filmduk. Eller?

Fotbollens tempo fel för film

Jag pratar med ett dussintal människor, fotbollsälskare som också råkar vara regissörer eller författare eller journalister eller studerande, alla är överens, ingen kommer på någon film där fotbollssekvenserna skulle gestaltas på ett trovärdigt sätt. Och ingen kan egentligen förstå varför det är så.

Småningom vaskas ändå några möjliga förklaringar fram.

Som att fotbollens tempo inte alls passar filmduken.

- Fotbollens dramatik är så totalt olika filmen, konstaterar journalisten Jean Lindén.

- Det hänger på att man ser nittio minuter för att verkligen komma in i en match och förstå dramatiken. I en film ska det gå snabbt, och man ska fokusera på vissa personer, men det är ju inte så man upplever en fotbollsmatch.

Axel Vikström, med en bakgrund bland annat på fotbollstidningen Offside, säger detsamma.

- Man borde bejaka fotbollens långsamhet för att få det att fungera, göra nån slags fotbollsfilmnoir.

- Eller så borde man bara låta bli fotbollen, konstaterar sportjournalisten Mats Lundberg. Till fotbollens magi hör ju att man ska uppleva den live.

Clas Andersson, Antti Koivukangas, Kati Grönholm, hur många människor jag än kontaktar kommer vi inte på någon lyckad fotbollsfilm.

- Filmer om amatörfotboll eller dokumentärfilmer finns det goda exempel på, konstaterar regissören Claes Olsson. Men riktiga fotbollsfilmer, nej.

- Och det är svårt att förstå varför. Med dagens digitala teknik skulle man kunna trolla en hel del, och det finns ju så bra stoff att gräva ur, dramatiska fotbollshistorier. Men oftast faller det på skådespelarna förstås. Det måste se äkta ut när de dribblar, skådespelarna måste ha spelat själv.

Det är kanske det som också är så svårt att förstå. I andra sammanhang satsas det på att skådespelare ska lära sig rollfigurens egenskaper och egenarter. Men fotboll?

Skräckexempel

- Värsta exemplet är väl tv-serien om svenska Åshöjdens BK, skrattar Mårten Westö till.

- Böckerna är ju bra, men när de skulle föras över till en tv-serie blev allt fel, från det att sjuttonåriga pojkar spelas av lönnfeta fyrtioåringar. Oförklarligt.

Ett annat oförklarligt misslyckande är svenska Bo Widerbergs 70-talsfilm Fimpen. Historien om sexåringen som inte kan knyta sina fotbollsskor men som ute på fotbollsplanen är bäst, och får plats i landslaget!

Widerberg gjorde sig känd som en fenomenal miljöbeskrivare, tänk bara på Kvarteret Korpen eller Ådalen 31, eller Beck-filmatiseringen Mannen på taket. Hans noggrannhet var svårslagbar, och han lär dessutom ha varit en fotbollsfanatiker. Men i Fimpen gick rollbesättningen snett (Magnus Härenstam som storstjärna i fotboll!), och matchsekvenserna var klumpiga.

Oförklarligt, men allt för vanligt när man talar fotboll på film.

Undantaget som bekräftar regeln

Till slut slänger Axel Vikström fram ett möjligt undantag: Undret från Bern, en film som utgår från Västtysklands VM-guld 1954 och berättar en historia om ett PostkrigsTyskland, om krigsöden och om fotbollen som hämtar tröst och framtidstro.

- Den gjorde mej glad när jag såg den, just för att spelsekvenserna kändes trovärdiga.

Att det ser trovärdigt ut beror sannolikt på att regissören Sönke Wortmann bestämde sig för att söka skådespelare med fotbollsbakgrund, alla skulle ha spelat fotboll åtminstone i tysk division fem.

Det syns förstås, och får en att fråga sig hur det kan vara så svårt att hitta dem? Eller bryr sig ingen?

Kanske är det så att vi inte har fått den ultimata fotbollsfilmen för att sporten är så liten i USA. Baseball och amerikansk fotboll och boxning har gestaltats både dramatiskt och trovärdigt av amerikanska regissörer. Skulle fotbollen vara större over there kanske stjärnskådespelare skulle fastna, kanske någon då kunde vaska fram tillräckligt med tid och resurser och visioner för att fotbollens magi på riktigt skulle kunna föras över till en fiktiv miljö.

Det skulle fotbollen vara värd. Att den tas på allvar. Också på filmduken.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje