Hoppa till huvudinnehåll

Grandell-Sonck: Mitt personliga problem med Daniel Tigers Kvarter och andra präktiga barnprogram

Heidi Grandell-Sonck är redaktör och arbetar för Svenska Yle.
Heidi Grandell-Sonck funderar över subtila nyanser i barnprogram Heidi Grandell-Sonck är redaktör och arbetar för Svenska Yle. Bild: Yle heidi grandell-sonck

Kanske finns det ett större behov av överförklarande barnprogram i dag än tidigare? Då det konsumeras barnprogram via en skärm i hemmet, konsumeras det ofta något annat via en annan, skriver Heidi Grandell-Sonck.

Det är vår och jag står i trädgårdslandet och avreagerar mig med en av mina favoritsysslor: att bända upp omöjliga stockar och stubbar ur myllan.

Jag kanske är allmänt vresig och muttrar förmodligen för mig själv. Har kommit till skedet då en jordfräs skulle sitta bättre än järnspett och spade. Kanske svär jag också lite, det är oklart.

Plötsligt står min då fyraåriga dotter framför mig med huvudet på sned. Mamma, säger hon uppfordrande och slår ut med sina taniga armar. Sen sjunger hon glatt. “Ta det som känns fel, och vänd på dig helt, det kan bli nåt bra!”.

En stund står jag bara och tittar på henne. Sångsnutten är bekant. Den kommer från barnprogrammet Daniel Tigers kvarter. Min dotter är precis i målgruppen enligt ålder och seriens syfte är att lära ut emotionell intelligens och respekt för medmänniskan.

Självhjälpsstuk och snabba lösningar

Och det är någonstans här jag blir kluven (till skillnad från stocken jag jobbar med). Syftet är på alla sätt och vis hedervärt, men seriens skapare väljer enligt mig ett tillvägagångssätt som gör att barnen väljer den präktiga “vuxenrollen”, ni vet, barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Och så skriver man barnen på näsan. Enligt ovanstående: “Här har vi ett problem, problemet är inte stocken, utan din attityd till stocken, byt attityd, så får du kanske upp stocken.” Va?

I ambitionen att säga något viktigt tar man inte barnen på allvar.

Nu tror jag ju inte på allvar att Daniel Tiger kommer att förstöra mitt barn. Lika lite som jag tror på den diskussion som florerade i Sverige för ett antal år sedan där man påstod att Staffan Westerbergs program Vilse i pannkakan har traumatiserat en hel generation (den som växte upp på 70-talet). Men jag tycker (som barnprogramskonsument nu - och förr) att något har hänt med barnprogrammen. Det är inte bara de allt snabbare klippen, grällare färgerna och gällare rösterna. Jag tycker mig skönja en sorts avsaknad av tillit till att barnet klarar av att läsa och förstå också subtil symbolik. Det där skrivandet på näsan alltså (om jag nu ska skriva er på näsan).

Det här sker på bekostnad av dramaturgin, men också på bekostnad av verklig dramatik, verkliga relationer, verkliga problem. Det finns ett självhjälpsstuk i programmen som lär barnen att allt har en “quick fix”.

Tas barnen på allvar?

Men så ser livet sällan ut. Min stock (som i det här fallet är ett haltande exempel) kommer inte att lossna ur myllan för att jag ändrar attityd. Det må vara välment av dem som producerar serien, men någonstans går något av att vara människa förlorat när man låter bli att gestalta situationer och känslor som inte går att fixa direkt. Verklig besvikelse eller verkliga svek. Det går att jämföra med att säga “ryck upp dig!” till någon som är deprimerad.

I ambitionen att säga något viktigt tar man inte barnen på allvar.

Forskning visar att det barn allra helst gör till vardags är tittar på barnprogram tillsammans med sina föräldrar (på andra plats kommer “bli nattad av sina föräldrar”). Så all heder åt dem som försöker säga något viktigt ändå. För då det konsumeras barnprogram via en skärm i hemmet, konsumeras det ofta något annat via en annan. Eller så gör föräldrarna något helt annat.

Daniel Tiger i vinterskrud
När något känns fel, vänd på dig helt. Det kan bli något bra! Daniel Tiger i vinterskrud Bild: PBS / Courtesy: Everett Collection animaatiosarja,Animation,Cartoon,Daniel Tiger's Neighborhood,Season 2,Snow,Television,Winter,Winter clothing

Viktigare att vara tydlig?

Kanske finns det just därför ett större behov av överförklarande barnprogram i dag än tidigare? Kanske har den allt större kommersiella marknaden satt press på public service-bolagen att verkligen producera något med mening, och då finns det inte längre rum eller fantasi för att gömma in budskapen mer subtilt. Kanske är det rentav vanskligt av mig att alls tycka och tänka något om de här programmen, som sist och slutligen inte är menade för mig utan för dottern (som älskar dem). Så skulle möjligen professorn i filmvetenskap Margareta Rönnberg säga. Enligt henne hänger sig vuxna gärna åt ett nostalgiskt tillbakablickande ur en sorts “allt var bättre förr”-perspektiv, utan att göra verkliga kvalitativa jämförelser.

Jag återvänder till stocken i trädgårdslandet. Dottern ropar på sin far för att han ska komma och hjälpa till. När han anländer ser hon mycket nöjd ut, slår igen ut händerna i luften och sjunger glatt: Vad funkar bäst? Teamwork! (ur barnprogrammet Supertrion). Ett sista krafttag får stocken att lyfta ur myllan.

Vilka program från din egen barndom minns du bäst? Och vilka av dagens program går dig på nerverna? Vi på familjeredaktionen ägnar oss just nu åt att fundera på barnkultur förr- och i dag. Vad har förändrats och hur påverkar det oss?

Läs också

Familj

  • Gravid kvinna tränar.

    Så tränar du under graviditeten

    Förbered dig för ditt livs största idrottsprestation.

    Fördomar om träning under graviditeten håller på att luckras upp. Det som tidigare förknippades med själviskhet och risk för komplikationer är idag ett medvetet och hälsosamt livsval. Med graviditetsträning förbereder du din kropp för ditt livs största idrottsprestation.

  • Sophia Backlund med sin häst Hilton II

    Storsatsning på idrottskarriär också som gravid

    Baby och byte av häst väntar Sophia Backlund.

    Dressyrryttaren Sophia Backlund, 31, siktar målmedvetet uppåt i ryttarkarriären. Efter många intensiva år på tävlingsbanorna gör hon nu ett kort uppehåll för att bli mamma i juni. Planen är att komma tillbaka med ny häst och satsa mot ännu större mål i framtiden.

  • Barn reagerar på finlandssvensk musik

    Barn reagerar på finlandssvensk musik

    Tre barn lyssnar på gammal finlandssvensk musik

    Rebecka Kaseva (12 år), Johan Peitsalo (13 år) och Bertha Simojoki (13 år) är inte speciellt insatta i finlandssvensk musik så Svenska Yle lät dem lyssna på gamla låtar och kommentera dem.

  • familjeforskare anna rotkirch

    Vi vill ha färre barn, senare i livet

    Vi vill hitta den perfekta partnern och leva ut vår ungdom.

    Vi vill hitta den perfekta partnern och “leva ut vår ungdom” innan vi ens tänker på barn i dag. Att förstföderskornas ålder stiger, och fler önskar sig färre barn har inte enbart att göra med recessionen. Det handlar om en större kulturell förändring som rotat sig i oss.

  • Syskon bredvid varandra på en säng

    “Vänta med att planera syskon”

    Tätt mellan syskonen är dåligt både för barn och föräldrar.

    Max två år mellan barnen, tycker de flesta finländare att är perfekt. Men liten åldersskillnad mellan syskonen är förknippat med både skilsmässa, kortare livslängd, autism och schizofreni.

  • Två katter med svansarna formade som ett hjärta

    Hotet om skilsmässa kan vara början på något nytt

    Går relationen ännu att rädda eller är det dags att gå?

    Tiden efter jul- och nyårshelgerna är högsäsong för skilsmässor. När går relationen ännu att rädda och när är det dags att börja dela på gafflarna?