Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En blodbestänkt samtidsskröna

Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken.
I Den gyllene drakens kök. På bilden Paul Holländer, Wilhelm Grotenfelt och Marika Parkkomäki. Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken. Bild: Tani Simberg Marika Parkkomäki,wilhelm grotenfelt

Roland Schimmelpfennig är en av Tysklands produktivaste och mest spelade dramatiker men på de finländska scenerna har bara ett fåtal av hans pjäser satts upp. Favoriten bland dem är Den gyllene draken som tidigare har spelats både av Radioteatern på svenska och Nationalteatern på finska. Nu står Sirius Teatern i tur.

Och tack och lov för det.

Det här är nämligen en pjäs som tål att spelas om och om igen, i alla tonlägen och tolkningar.

I en anonym fastighet i en stad som kunde ligga var som helst i Europa samlar Schimmelpfennig hela den globala verkligheten med allt vad det innebär av osäkerhet, ojämlikhet och exploatering.

Konsumera, förbruka, förkasta. I den hackordning han gestaltar har alla sin givna plats men Schimmelpfennig arbetar inte med socialrealismens grå verktygslåda.

Nej, när han har analyserat färdigt ligger samhället visserligen avklätt och avslöjat som ett kadaver på obduktionsbordet men vägen dit går alltid via hisnande rutter som också rymmer poetiska visioner och skymtar av en bättre värld.

En väv av livsöden

I Den gyllene draken får en tand på villovägar agera vägvisare.

Ja, just det. En genomrutten tand som sitter i käken på Den lille.

Den lille kallas så för att han är nykomling, en illegal invandrare som trängs med en handfull andra kockar i det lilla köket på Den gyllene draken. Och Den gyllene draken är förstås en asiatisk take away-restaurang av det där slaget som ingen riktigt kan definiera. Kina, Thai eller Vietnam, who cares …?

Men nu har Den lille alltså drabbats av tandvärk. En tandvärk som till de andra kockarnas förtvivlan får honom att vråla ut sin smärta så att det hörs ända in i restaurangsalen.

Vad göra? Den som vistas illegalt i landet har inget skyddsnät så de andra fattar beslutet att fixa problemet utan experthjälp.

Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken.
En soppa med många kockar. Marika Parkkomäki och Willehard Korander assisterar när Den lille ( Terhi Suorlahti-Gerardin) blir av med tanden. Paul Holländer hanterar tången. Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken. Bild: Tani Simberg paul holländer,Marika Parkkomäki

Ett ryck med kökstången,alltså, varefter tanden skjuter iväg som en projektil och landar i en sopptallrik på väg in i salen medan hålet den lämnar efter sig blottar den papperslösa mannens tunga börda.

Ur det blödande tomrummet ekar släktingarnas stämmor.

’Hur går det där borta? Varför hör du inte av dig? Har du hittat din syster?’

Och jämsides med dramat i take away-restaurangens kök bygger Schimmelpfennig vidare på en story i Short Cuts-anda som slutligen omfattar hela huset.

Livsödena tangerar varandra på olika sätt. Kycklingsoppan med den ruttna tanden landar hos en av husets invånare, en flygvärdinna som nyss flugit över ett hav där pyttesmå figurer trängts i en båt mitt ute i intet.

Det har hon sett. Men om det som försiggår i restaurangköket vet hon lika lite som om slaveriet i lägenheten strax intill.

Den moraliserande sagan om myran och syrsan får nämligen helt nya förtecken när Schimmelpfennig lånar den för en isande studie i kvinnoförakt och sexuell exploatering. Med sin sällsamma blandning av skröna och verklighet, magi och distansering når han nivåer som han med ett enhetligare grepp knappast kunde mejsla fram.

Men i Erik Söderbloms regi känns Sirius Teaterns uppsättning samtidigt skoningslösare än mina tidigare upplevelser av texten.

Fem skådespelare och tjugo roller

När Mika Leskinen satte upp pjäsen på Nationalteatern var skådespelarna identiskt klädda och scenen tom så när som på ett bord och några stolar.

I Sirius uppsättning är anhopningen av rekvisita ett statement i sig. Två klädställningar på hjul får symbolisera såväl vår roffarmentalitet, vårt samlade tankebråte och våra skygglappar.

Samt förse skådespelarna med snabbhandräckning vid de många rollbytena förstås. Pjäsen är skriven för fem skådespelare men rollerna de delar på är närmare tjugo.

I take away-restaurangens trånga kök samsas Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Willehard Korander, Marika Parkkomäki och Terhi Suorlahti-Gerardin. Farten är hisnande och i enlighet med Schimmelpfennigs anvisningar görs en del av rollerna med omvända genusförtecken vilket ofta resulterar i frän kritik, framför allt av den europeiska mannens hegemoni.

Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken.
Omvänt genus i Den gyllene draken. På bilden Terhi Suorlahti-Gerardin som 'Barbiknullaren' och Paul Holländer som hans flickvän. Foto från Sirius Teaterns uppsättning av Den gyllene draken. Bild: Tani Simberg paul holländer

Det gäller speciellt Terhi Suorlahti-Gerardins mansporträtt där publikens skratt över gräll machosatir snabbt stockar sig i halsen när den renodlade misogynin lyfts fram till beskådande.

Den äldre mannen som hatar ålderdomen, den medelålders mannen som rasar över att han ratats, den unga mannen som inte vill ge upp sin frihet för barnet hans flickvän väntar, alla tar de ut sin frustration på ’syrsan’. Som alltså är en papperslös, tvångsprostituerad kvinna utan en chans att värja sig för deras brutala övergrepp.

I Erik Söderbloms regi blir det återkommande mönstret mycket tydligt.

Lika tydlig som kritiken av vår kollektiva aningslöshet och likgiltighet inför mänskligt lidande i alla former.

Ett överfullt leksaksskepp som försöker ta sig fram över ett blodrött vatten är kanske inte en slutscen som kommer att gå till historien på grund av sitt subtila budskap.

Men ibland måste man tala klarspråk.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje