Hoppa till huvudinnehåll

Emma Salokoski är trött på att sjunga om sig själv

På vårt vis
Just nu arbetar Emma Salokoski helst med andras texter. Dikter av bland andra Edith Södergran, Dan Andersson och den mystiska Sara Karolina Gadolin inspirerar. På vårt vis Bild: YLE / Heli Sorjonen på vårt vis

I fjol kom artisten och låtskrivaren Emma Salokoski ut med sitt mest personliga material hittills i och med soloskivan “Kiellettyjä asioita”, där hon bland annat sjunger om uppbrott, svek och om att våga vara sig själv. Det var en dränerande process som ledde till en kreativ burnout som hon sakta men säkert repar sig ifrån. Nu flyr hon till den finlandssvenska poesin i sitt nya projekt.

Salokoski sitter vid köksbordet med sin stickning i knät och en rykande kopp te framför sig och blickar tillbaka på det gångna året.

- Arbetet med soloskivan har varit en bra process men samtidigt också väldigt tung. Just nu går jag igenom en kris där jag känner mig tom på alla kreativa idéer gällande en egen personlig karriär.

kvinna i klädd röd dräkt håller handen framför munnen. En fjärilsring pryder ett av fingrarna.
År 2006 tilldelades Emma Salokoski en Emma-statyett och valdes till årets kvinnliga solist. Här är hon på pärmen till soloskivan "Kielletyjä asioita" från i fjol. kvinna i klädd röd dräkt håller handen framför munnen. En fjärilsring pryder ett av fingrarna. Bild: Viivi Huuska Emma Salokoski

Emma Salokoski är en mångsidig artist. Hon är musiker, vokalist, sångpedagog, låtskrivare och textförfattare. Hon surfar ledigt mellan olika genrer; allt från jazz och soul till finlandssvenska visor, barnmusik och pop.

Under sina 15 år i musikbranschen, har hon givit ut ett tiotal skivor bland annat med bandet Quintessence, sin egen trio och ensemble. Däremellan har hon samarbetat med landets främsta musiker och artister i olika projekt.

Men för tillfället känner Salokoski sig dränerad, ett tillstånd som ofta infaller efter en kreativ process.

- Jag är egentligen trött på att sjunga om mina egna känslor så tydligt. När man jobbar i sin egen kammare och hela tiden stirrar på sin egen navel blir man trött på den, säger Salokoski.

Den oändliga självkritiken gör att man blir egocentrisk.― Emma Salokoski

“Jag spelar för att glömma att jag själv finnes till”

Emma Salokoskis kretiva utbrändhet har lett henne rätt in i det nya projektet, där hon finner både tröst och ro. Det är mest finlandssvensk lyrik, existerande dikter som hon tillsammans med sina musiker tonsätter och arrangerar.

Upptakten till det hela fick hon efter att ha läst dikten “Spelmannen” av den svenska författaren och poeten Dan Andersson. Särskilt den sista textraden i strofen tilltalar henne starkt.

“Jag är spelman, jag ska spela på gravöl och på dans,
i sol och när skya skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till”.

- När musiken fungerar som bäst så förlorar man sig själv i den, man glömmer sig själv. Och det är just det jag behöver för tillfället, menar Salokoski, som lånat högvis med diktböcker från biblioteket för att vaska fram flera dikter, andras texter, att tonsätta.

kvinna i profilbild blickar ut ur bilden
Emma Salokoski drömmer inte om ytterligare guldskivor eller berömmelse. Det hon önskar uppnå är en inre frid. kvinna i profilbild blickar ut ur bilden Bild: YLE Kuvapalvelu Emma Salokoski

Lika mycket strul fast man är 40

I höst fyller Emma Salokoski 40 år. För en kvinnlig artist är det inte helt problemfritt. Det finns mycket socialt stigma i talet 40, speciellt om man är kvinna och kvinnlig sångerska, säger Salokoski, som kämpar med att bemästra sin hårda självkritik.

- Det blir lätt så att man betraktar sig själv utifrån. Hur ser jag nu ut, hur uppfattar folk mig? Den oändliga självkritiken gör att man blir egocentrisk. Jag har funderat jättemycket på det här den senaste tiden, berättar Salokoski.

Men att fylla 40 har också sina fördelar menar hon.

- Kanske jag inte behöver förklara mina val i lika hög utsträckning längre och visst känns det rätt skönt att man inte längre förväntas vara 25.

När Salokoski var ung resonerade hon som så, att livet slutar efter 30 när man har stabiliserat sig och bildat familj, men den tanken har hon skrotat för länge sedan.

- Jag märkte att det är lika mycket strul och konstigheter när man blir äldre och att man är en lika hopplös tonåring fast man är 40. Det finns inga färdiga spår att följa. Jag vill tro att the best is yet to come.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje