Hoppa till huvudinnehåll

Livet i grannsolsystemet

Stjärnan Proxima Centauri, solens närmaste granne i rymden.
Stjärnan Proxima Centauri, solens närmaste granne i rymden. Bild: NASA / ESA Proxima Centauri,stjärna,rymden,Rymdteleskopet Hubble,Proxima Centauri

1969, året då jag föddes, var året då vi tog det första trevande steget ut bland stjärnorna. Eller nåja, till månen, men det är en bra början. Tids nog hinner vi nå stjärnorna också, om vi inte bombar varandra tillbaka till stenåldern innan dess.

Och den dagen då vi slutligen tar oss i kragen och slutar kriga och bete oss som småbarn och besluter oss för att skicka den första expeditionen till en planet i ett annat solsystem – vi känner till 3500 av de här så kallade exoplaneterna och vi hittar hela tiden flera – vart ska vi bege oss då?

Nå, efter förra månadens pangnyhet, kanske den bästa rymdnyheten sedan Neil Armstrongs stora steg för mänskligheten, borde väl svaret på den frågan vara uppenbart. Proxima Centauri.

En konstnärs uppfattnng om hur Proxima b kunde se ut.
En konstnärs uppfattnng om hur Proxima b kunde se ut. Bild: Wikimedia commons Proxima Centauri,exoplaneter,rymden

I slutet av augusti bekräftades det alltså att det kretsar en planet kring inget mindre än vår närmaste stjärngranne, Proxima Centauri, på ynka 4,2 ljusårs avstånd, och det är ett stenkast i kosmiska sammanhang. I samma postnummer som vi, kan man säga.

Jordliknande? Kanske...

Proxima b, som planeten kallas, är en jordliknande planet – eller så inte. Faktum är att vi inte vet. Detaljerna kring planeten är lite suddiga ännu, man har bara lyckats bekräfta att det finns en planet där, med en massa på ungefär 1,3 gånger jordens. Och att den ligger i den beboeliga zonen där det varken är för varmt eller för kallt för att vatten ska kunna förekomma i flytande form. Precis som jorden.

Huruvida den är en stenplanet i stil med jorden eller en gasplanet som till exempel Jupiter, Saturnus eller Neptunus, det återstår att se. Men planeter med den massan, relativt små planeter, tenderar att vara stenplaneter. Så vi får hålla tummarna i väntan på de nya, kraftfulla teleskopen som ska studera Proxima de kommande åren,bland annat Europeiska Sydobservatoriet ESO:s kommande jätteteleskop E-ELT i Chile som är under konstruktion för tillfället.

ESO:s teleskop (VLT) i Paranal, Chile.
Teleskopet VLT i Chile ESO:s teleskop (VLT) i Paranal, Chile. Bild: Marcus Rosenlund paranal

Det var ju för övrigt just ESO:s teleskop i Chile som användes för att hitta Proxima b. Samma teleskop som jag besökte för ett drygt år sedan och som ni har hört om i Kvanthopp. Extra trevligt är ju att det var en finländsk astronom inblandad i upptäckten, Mikko Tuomi heter han.

Proxima Centauri och hennes två systrar

Hur som helst, det är mycket vi inte vet om Proxima b ännu, men det som vi vet om stjärnan den kretsar kring, Proxima Centauri, kan ge oss viktiga ledtrådar om huruvida vi kan vänta oss att hitta liv där i sinom tid – eller till och med om människor en vacker dag, långt i framtiden, kunde tänkas flytta dit.

Proxima Centauri är en liten och väldigt ljussvag stjärna, så ljussvag att den inte syns med blotta ögat från jorden. Och du skulle hur som helst behöva åka till södra halvklotet för att spana in den – som sagt, om den var ljusstark nog för att synas.

Stjärnsystemet Alfa Centauri.
Alfa Centauri-systemet fotat av rymdteleskopet Hubble Stjärnsystemet Alfa Centauri. Bild: NASA / ESA Alfa Centauri,stjärna,rymden

Proxima Centauri hör till trippelstjärnsystemet Alfa Centauri, faktiskt så kretsar den kring de två större systrarna i trion, Alfa Centauri A och B, i en väldigt vid bana så den är ganska ensam trots sin familj. Men skulle du befinna dig på Proxima b så skulle Proxima Centauris två storasystrar lysa väldigt klart på himlen, Alfa Centauri A skulle vara hundrafyrtio gånger ljusstarkare än Sirius, den klarast lysande stjärnan på vår natthimmel.

Röda dvärgar = rött solsken

Proxima är en så kallad röd dvärgstjärna, så om det finns liv på den nyupptäckta planeten Proxima b så badar det livet i ett väldigt rött solsken. Inte alls som vår egen sol med sitt vita ljus. På Proxima b påminner ljuset ständigt om en av våra mer färgsprakande solnedgångar.

Nå, det röda ljuset är ännu inget problem för eventuella besökare eller rentav kolonisatörer från jorden, ljuset från Proxima Centauri räcker nog till för eventuella invånare på dess planet även om stjärnan är sju gånger mindre än vår sol. Planeten, Proxima b, ligger nämligen väldigt nära sin sol, så nära faktiskt att ett år på planeten bara är elva jorddagar långt.

Illustration på planet nära stjärnan Proxima Centauri.
Så här föreställer sig en konstnär att det kan se ut på Proxima b. Illustration på planet nära stjärnan Proxima Centauri. Bild: ESO/M. Kornmesser Proxima Centauri

Och även om Proxima Centauri alltså är mycket mindre än vår sol så ser den helt enorm ut för eventuella invånare på Proxima b, sju gånger större än vår sol ter sig för oss på vår himmel. Planeten ligger som sagt väldigt nära sin sol, mycket närmare än vårt solsystems innersta planet Merkurius ligger i förhållande till vår sol.

Men ändå är Proxima b inget soldyrkarens paradis i och med att man inte blir brun. Dess sol, stjärnan Proxima Centauri, producerar nämligen väldigt lite UV-strålning. Den värmer nog, men solbrännan kan man glömma.

Solen med hetsigt temperament

Men det finns värre saker med att bo nära en röd dvärgstjärna än en utebliven solbränna. Röda dvärgar tenderar nämligen att ha ett rätt så hetsigt temperament, vilket vi vet att Proxima Centuri har. Det vill säga att den får så kallade flare-utbrott med jämna mellanrum. En flare är ett massivt utbrott av superhet plasma, och sådana är farliga om man bor på en väldigt närbelägen planet, som Proxima b.

Bor man så nära sin stjärna så utsätter man också sig för enorma mängder farlig strålning, bland annat röntgenstrålning, och det här kan innebära ett frågetecken för Proxima b som hemplanet för eventuellt liv. Eller för oss människor.

Solen som stannade

Sedan har Proxima b sannolikt också en annan sak som gör den lite speciell. Just på grund av att den ligger så nära sin sol så är det starka tidvattenskrafter som drar i planeten och antagligen så har de här krafterna fått den att stanna upp sin rotation i förhållande till stjärnan. Med andra ord så vänder den alltid samma sida mot sin sol.

Det här betyder att om du bor mitt på den hemisfär som är vänd mot solen så är klockan alltid tolv, permanent middag med andra ord, och på motsvarande sätt så är det alltid midnatt på den motsatta sidan.

Kommer du till Proxima och letar efter ett lämpligt ställe att bosätta dig så torde utkanterna av solsidan vara behagligast, där som det är permanent morgon eller kväll. Finns det liv på Proxima b så är det antagligen just där som det är som rikligast.

Mitt på solsidan skulle det enligt vissa modeller rasa en väldig, permanent storm så där är det inte så behagligt. Och på nattsidan råder det sannolikt en mer eller mindre evig istid . Men där som klockan är si sådär sju-åtta på morgonen eller på kvällen så finns alla förutsättningarna för att vädret ska vara riktigt behagligt.

Solen som lyser i evigheter

Det finns ännu en sak som talar för Proxima b om vi tänker på förutsättningarna för liv. Och det är att röda dvärgstjärnor är helt otroligt långlivade. Vår sol är omkring fyra och en halv miljarder år gammal nu och livet på jorden, det mer högtstående flercelliga livet, har blomstrat i omkring en halv miljard år. Men ju äldre solen blir, desto hetare blir den och om ytterligare en halv miljard år börjar det redan vara för hett här för att livet ska gilla det.

En röd dvärgstjärna med planeter. Det vill säga konstnärens uppfattning av dem.
Konstnärens uppskattning av en röd dvärgstjärna med planeter En röd dvärgstjärna med planeter. Det vill säga konstnärens uppfattning av dem. Bild: Wikimedia commons exoplaneter,rymden

Proxima Centauri däremot, stjärnan som Proxima b kretsar kring, är som sagt en liten så kallad röd dvärg och den sortens stjärnor är betydligt mer sparsamma med sitt vätebränsle. Proxima Centauri kommer därför att puttra på i uppskattningsvis fyra biljoner år, alltså fyra tusen miljarder år, vilket är tre hundra gånger längre än hela universums nuvarande ålder.

Livet på Proxima b, om det förekommer liv på den planeten, kommer alltså att kunna leva vidare och utvecklas i allsköns ro, bokstavligen i evigheter, långt efter att vår egen sol har bränt ut sig.

Med andra ord, du som nu blev nervös, att hoppsan – har vi bara en halv miljard år på oss här på jorden? Kanske du ska överväga en flytt till Proxima b, det är ju som sagt helt i grannskapet, och du kommer att kunna se vår sol som en av de ljusstarkaste stjärnorna på dess himmel.

Så var det ju det där med att ta sig dit...

En helt annan femma är sedan det att hur ska du ta dig till Proxima? Det må vara ynka fyra komma två ljusår, vilket är närapå ingenting jämfört med vår galax Vintergatans genomskärning på hundra tusen ljusår, men det är fortfarande en väldigt lång sträcka som det skulle ta sextio-sjuttiotusen år för våra nuvarande snabbaste sonder att avverka.

Men det finns betydligt kvickare sätt att ta sig dit, eller åtminstone skicka iväg en rymdsond, om vi verkligen sätter manken till och satsar lite tid och pengar på att få det gjort. Det finns redan nu planer på super-hypersnabba, pyttesmå rymdsonder som skulle drivas av ljussegel vars ”vind” skulle bestå av kraftiga laserstrålar avfyrade från jorden eller månen. De skulle kunna ta sig till Proxima på så lite som tjugo år. Men den här tekniken är i allra högsta grad på ritbordet tills vidare. Vi får lov att återkomma till problemet med att ta sig till Proxima i en senare artikel.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap