Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Joona och den inspelade sanningen

Johannes Ekholms "Rakkaus niinku"
"Rakkaus niinku" - pärmbild Johannes Ekholms "Rakkaus niinku" Bild: Ralf Sandell johannes ekholm,romaner

Det första jag lägger märke till så fort jag bara bläddrar i Rakkaus niinku är formen. Romanen är nämligen helt igenom uppbyggd som en pjästext, med dialog och scenhänvisningar och saknar alltså det för romanen typiska berättandet.

Med tanke på Johannes Ekholms bakgrund som hyllad pjäsförfattare är greppet kanske inte så överraskande. Men frågan är om roman egentligen alls är den rätta genrebenämningen på boken. Det här är hur som helst av mindre betydelse för det jag har valt att ta fasta på.

Efter att ändå hastigt ha kommit över mina dubier angående formen, och efter att ha kommit igenom boken – vilket går rätt snabbt trots eller snarare just på grund av formen – märker jag att jag knappast saknar det episka berättandet. Det som gör att man som inbiten bokslukare så gärna flyr in i romanens värld.

Fungerande dialog

En orsak är att Ekholms sinne för dialogskrivande helt enkelt är en oerhörd styrka. Han träffar mitt i prick då han med sitt satiriska grepp ger uttryck för det språk som dessa några och 30-åriga, urbana unga vuxna i kreativa yrken talar. (Ska man kalla dem "hipsters"?.)

Det är som om Tao Lin, John Waters, Edu Kehäkettunen och Knausgård skakade hand, som filmkritikern Kalle Kinnunen uttryckte det i Image.

Till saken hör att dialogen i boken dessutom är skriven helt i talspråksform, med diverse moderna slanguttryck och influenser från ”webbspråk”, så som lol och #. Det här hänger dels ihop med att vissa partier i boken faktiskt går som ett chat-samtal, som huvudpersonen Joona för med signaturen SAD91rl.

Men framför allt känns dialogen autentisk. Och det för över till det som jag i första hand har valt att behandla: nämligen just autenticitetsbegreppet - eller -problemet om man så vill.

Knausgård igen

Vad är sanning i en text som påstås skildra verkliga skeenden? Finns det sanning eller är allt bara tolkning, det som författaren valt att föra fram? Det här är väsentliga problem och resonemang som sysselsätter inte bara Joona i Rakkuas niinku.

För visst är det lätt att göra en koppling till Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie Min kamp, som dominerat litteraturdebatten i flera år nu.

reklamaffisch vid stockholms stadsteater
Knausgård reklamaffisch vid stockholms stadsteater Bild: Tomas Jansson/YLE min kamp

Till saken hör att Joonas far – ”Finlands Knausgård" kallad – håller på att skriva en autofiktiv romanserie där också Joona förstås medverkar. Att han inte är nöjd med faderns gestaltning och tolkning i romanen hör liksom till, och han ställer fadern mot väggen. Han har ju själv sett helt annorlunda på centrala skeenden som skildras i Juuret ja siivet, titeln på första delen av en planerad svit.

Den ”ärliga bekännelseromanen” som fadern föresatt sig att skriva ger följaktligen en lögnaktig, tillrättalagd bild, ämnad att ställa faderns misslyckanden i en föredelaktigare dager. Detta enligt Joona, alltså.

Joonas situation

Då Rakkaus niinku börjar har Joona sagt upp sig från sitt jobb som skribent för en trendig, urban gratistidning, Good Times Helsinki, och blivit erbjuden ett kontrakt för en bok. Hans plan är att banda upp samtal, diskussioner med kompisar, men också med pappan, och sedan helt enkelt skriva ner dem.

För att få med ett annat plan, tänker han dessutom lägga in en chat-diskussion med nämnda signaturen SAD91rl.

När han berättar för henne vad han har på gång, är det mycket riktigt hon som ifrågasätter Joonas bokprojekt.

Nu är det han som blir ställd mot väggen, på samma sätt som han i en tidigare nämnd scen, kritiserat sin far.

Mera frågor om ”sanningen”

Är det moraliskt rätt att banda, i synnerhet om inte ”offret” eller medparten känner till att hen ska medverka i en bok? Är det ärligt? Och framför allt, är det så autentiskt som Joona vill lägga fram det?

I ett samtal med pappan framhåller Joona att sanningen finns i det man säger:

”Totuus on myös puheessa. Siinä mitä sanoo. Koska puhuminen on myös teko, ja sillä on vaikutus muiden ihmisten elämään.”― Johannes Ekholm: Rakkaus niinku

Ungefär: "Sanningen finns också i talet. I det man säger. För det talade är också en gärning, som påverkar andra människors liv" (min egen översättning).

Men Joona förbehåller sig också rätten att välja vad som är intressant, vad han i slutändan vill ha med i boken. Då blir slutprodukten ändå just hans tolkning. Det är han som har makten. Precis på samma sätt som han kritiserade fadern för att denne återger sin version som sanningen.

Metaroman?

Att Rakkaus niinku också kan läsas som en metaroman – en roman om att skriva en roman – ger ytterligare en dimension till autenticitetsdiskursen. (Det hade varit intressant att höra vad Johannes Ekholm själv haft att tillföra diskussionen. Dess värre säger han sig ha sagt sitt om boken och har valt att inte ställa upp på fler intervjuer. )

Johannes Ekholm
Johannes Ekholm Johannes Ekholm Bild: Ralf Sandell johannes ekholm,författare,Grafiker,hipsters

Idén om den autentiska, tvåspråkiga Helsingforsromanen?

Slutligen vill jag ta upp ett lite disparat infall som slår mig när jag börjar reda ut mina tankar kring denna text. I boken finns en scen där Joona träffar en kompis på en krog och planenligt har han sin telefon på bandning för att ta upp samtalet de för.

Efter en stund måste kompisen gå på toaletten och det uppstår en paus.

Men telefonen fortsätter banda och tar då upp ett samtal mellan två finlandssvenska punkare – och det återges alltså på svenska.
Finlandssvenska punkare (från Österbotten som det framgår) är väl inte i sig alldeles oerhört. Men en lite rolig detalj är det i alla fall.

Hos mig föds plötsligt idén om den autentiska, tvåspråkiga Helsingforsromanen. Jag tror knappast det har varit Johannes Ekholms intention, men kan det vara dags att ta upp den diskussionen igen?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje