Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Medelålders man söker meningen i tillvaron

Tommi Korpela som läkaren prövar på att vara Sherlock Holmes. Men Holmes löser inte gåtan om vad tillvaron är.
Tommi Korpela som läkaren prövar på att vara Sherlock Holmes. Men Holmes löser inte gåtan om vad tillvaron är. Tommi Korpela som läkaren prövar på att vara Sherlock Holmes. Men Holmes löser inte gåtan om vad tillvaron är. Bild: Q-teatteri kevyttä mielihyvää

En medelålders man har en livskris i Q-teatteris nya pjäs. Det är inte speciellt originellt. Men mannen söker hjälp via hypnos, och det är mer otippat.

Q-teatteris ledare Antti Hietala har skrivit och regisserat sin nya pjäs, Kevyttä mielihyvää, där en medelålders läkare (Tommi Korpela) grubblar över sin existens. Läkaren kan inte låta bli att älta och tänka på det som den danske illusionisten Jan Hellesø har sagt, nämligen att verkligheten är den största manipulationen av alla.

Det är lite à la filmen Matrix över de frågor som läkaren brottas med. Lever vi i en simulering eller i en faktiskt existerande verklighet? Vi kan ju inte observera verkligheten inifrån, inte veta var vi är och det ger läkaren ångest.

Hypnos ska skingra illusionen

Frågan om livet som illusion, dröm, manipulation eller simulering – allt beroende på vilket tid man lever i, är väl ständigt aktuell. Om jag förstått rätt sammanstrålar fysiker och filosofer också i dagens värld för att dryfta frågan om allt det vi kallar verklighet bara är en simulering, som någon annan högre intelligens skapat. Antti Hietala går inte in på djupet på de här frågorna, utan låter sin huvudperson söka hjälp av en ung hypnosterapeut (Pia Andersson).

”En liten grej. Jag kan inte leva”, säger hypnosterapeuten spelad av Pia Andersson och faller till marken i hypnosens virvlar.
”En liten grej. Jag kan inte leva”, säger hypnosterapeuten spelad av Pia Andersson och faller till marken i hypnosens virvlar. ”En liten grej. Jag kan inte leva”, säger hypnosterapeuten spelad av Pia Andersson och faller till marken i hypnosens virvlar. Bild: q-teatteri kevyttä mielihyvää

Scener under hypnos och utanför hypnos avlöser varandra. Vi förstår att skilja mellan det verkliga och det hypnotiska genom scenljuset. Det röda ljuset för hypnosrelaterade scener och det vita ljuset för den så kallade verkligheten.

Under det röda ljusets sken och hypnosens inverkan är verkligheten lite annorlunda än under det vita ljusets sken, till exempel hänger läkarens bror (Jussi Nikkilä) ihop med läkarens fru (Minna Haapkylä). Men framför allt ingår det ett repetitivt element under hypnosen. Situationer och repliker upprepas med någon liten variation. Och det känns rätt obehagligt att se hur samma saker återkommer gång på gång. Det börjar verkligen kännas som om livet är en enda stor upprepning av händelser, trots att man tycker sig uppleva något nytt hela tiden.

Verkligheten kör över illusionen

Scenbilden är uppbyggd av vita ramar inuti varandra. Det blir som scen inuti scen och lager på lager av verklighet. Och medan läkaren våndas över att allt är en illusion sker det ofrånkomliga händelser i verkligheten. Såsom att läkarens dementa mor går bort. Det får han veta genom ett telefonsamtal. Han som själv bara hållit ytterst lite kontakt med henne – just per telefon. Iögonenfallande är också att det nästan inte alls talas om barn i pjäsen. Läkarparet är av allt att döma barnlöst och kanske det är en orsak till att man hinner förfalla till grubblerier om varat och dess drömlika karaktär.

Det finns också en märklig figur som heter Tuomo (Jani Volanen) i pjäsen. Han är partner till hypnotisören och har en Sherlock Holmes-keps som figurerar gång på gång. Det är nästan så man önskar att Sherlock Holmes skulle erbjuda sina tjänster när det gäller att ta reda på tillvarons beskaffenhet, men rollfigurerna roar sig enbart med att imitera Holmes genom att fråga var liket finns och påstå att alla de övriga är skyldiga.

Samspelt ensemble

Alla i ensemblen spelar jättebra. Det är friktionsfritt och levande. Läkaren befinner sig naturligtvis ganska högt på klasstegen och det märks både på kläder och på att rollfigurerna ofta går runt med vin- och Calvadosglas i handen. Visserligen agerar de så att vätskan stänker över scengolvet ibland. Inga återhållna känslor och uttryck här inte.

Vackert och gripande blir det när Minna Haapkylä som läkarens hustru kommer honom nära och innerligt ställer frågor om var han egentligen är. Jobbigt blir det när läkaren sitter och filosoferar kring kärleken – hur den alltid är egoistisk. Han illustrerar det med en berättelse från sin barndom. Hur hans älsklingshund måste avlivas för att den bitit en flicka i ansiktet, och han medger att han fortfarande hatar den flickan. Själva illustrationen är talande, men filosoferandet blir bara för mycket. Det är kanske inte kärleken som är egoistisk, utan läkaren själv.

Vackert blir det när läkaren (Tommi Korpela) och hans hustru (Minna Haapkylä) kommer nära varandra.
Vackert blir det när läkaren (Tommi Korpela) och hans hustru (Minna Haapkylä) kommer nära varandra. Vackert blir det när läkaren (Tommi Korpela) och hans hustru (Minna Haapkylä) kommer nära varandra. Bild: q-teatteri kevyttä mielihyvää,Minna Haapkylä

Läkaren blir mer än vän med hypnosterapeuten och då är vi igen tillbaka i det typiska, det som man har hört så många gånger förr. Men så enkelt är det inte på Q-teatteri att den nya kärleken löser allting.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje