Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Sumu – om business, etik och geopolitik

Foto från Juha Jokelas pjäs Sumu på Finlands nationalteater.
Elena Spirina, Timo Tuominen och Jani Karvinen i Sumu på Nationalteatern. Foto från Juha Jokelas pjäs Sumu på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Timo Tuominen,Jani Karvinen,Finlands nationalteater,sumu,Juha Jokela

’Har inte någon klok typ sagt att stora stater alltid beter sig som gangstrar och små som prostituerade?’ I Juha Jokelas nya pjäs Sumu på Nationalteatern blir ett fiktivt exportprojekt inkörsporten till en studie i finländsk självcensur och vacklande affärsetik.

Våren 2014. Forskarkompisarna Olli och Taisto har utvecklat ett banbrytande instrument för mätning av hjärnaktivitet och står nu i beråd att lansera sin uppfinning. Problemet är bara att apparaturen är svindyr och den inhemska marknaden begränsad.

Men när Ollis gamla ministerkompis låter förstå att deras uppstartsföretag Somnimag har goda chanser att få statligt stöd för export till Ryssland blir både Olli och företagets marknadsföringskanon Jone entusiastiska.

Det är bara Taisto som tvekar. Och rätt snart rentav sparkar bakut.

När Sumu inleds är Rysslands annektering av Krim nämligen redan ett faktum men på arbets- och näringsministeriet inväntar man de kommande EU-sanktionerna med pragmatiskt lugn.

Det gäller bara att navigera rätt ...

På Somnimags kontor däremot går strategierna isär.

Tre ambitioner på kollisionskurs

Den gåpåiga Jone ( Kari Ketonen) har inga skrupler. Han är beredd att gå över lik för att lyckas. Kunskap är inte hans största kapital men självförtroendet är på topp. I världen enligt Jone gäller bara en regel: om affärerna går i stå fixar mutorna läget.

Svårare än så är det inte.

Taisto ( Jani Karvinen) är hans absoluta motpol, en kompromisslös forskare som varken är beredd att tumma på sin moral eller sin rätt att moralisera. Taisto har både civilkurage och en halsstarrighet värdig en Don Quijote.

Men han hinner också få många belägg för sin motvilja och sina misstankar under den tidsperiod pjäsen skildrar.

Och mellan de två ytterligheterna slängs slutligen Timo Tuominens Olli som en våt vante ...

Kari Ketonen och Timo Tuominen i Sumu på Finlands nationalteater.
En ångvält och en tvekare. På bilden Kari Ketonen som marknadsföraren Jone och Timo Tuominen som Somnimags vd Olli. Kari Ketonen och Timo Tuominen i Sumu på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer Kari Ketonen,Timo Tuominen,sumu,Juha Jokela,Finlands nationalteater

Olli är en man som till varje pris vill ro projektet i land, utan att vare sig kompromettera teamet eller stöta sig med någon.

Men är den balansgången möjlig?

I självcensurens dimma

I Sumu problematiserar Juha Jokela vårt förhållande till Ryssland ur ett post-Kekkonen-perspektiv. Han kallar sin pjäs en självcensurkomedi och visst är turerna ofta komiska men komiken blir aldrig ett självändamål. Sumu är snarast sorglustig till sin karaktär.

Och att jag som åskådare - född samma år som Kekkonen blev president - ofta har lust att ta den ömkligt vacklande Olli i försvar är väl ett bevis så gott som något för att Jokela träffar en rad ömma punkter på vägen.

För de flesta av oss är integritet och civilkurage honnörsord men alltid åtföljda av frågan när de övergår i dumdristighet.

På den punkten kan Sumu kanske hjälpa oss att reda ut begreppen. Eller åtminstone tvinga oss att problematisera dem.

Och där kan Somnimags assistent, den ryska Larissa ( Elena Spirina), kanske också hjälpa oss en bit på vägen.

Myten om oss och de andra

I den här skaran av wannabe-analytiker är hon den som oftast står för den skarpaste klarsynen.

Jokelas pjäs är nämligen inte enbart en intrikat väv av business, vetenskap, filosofi och politik. I de finländska aktörernas hjärnverksamhet finns också en sektor som stagnerat för länge sedan.

Den kännedom om Ryssland de alla tillskriver sig är ungefär lika med noll. En myt av samma storleksklass som den de byggt upp kring sig själva.

Och Jokela själv är en mästare på att bygga in alla nivåer i ett drama som rullar på mödolöst trots att textmassan är enorm och den dramatiska utvecklingslinjen skäligen förutsägbar.

Dialog med exakt tonträffning

Hans öra för dialog är ofelbart och ensemblen på scenen ett dreamteam som träffar rätt i alla nyanser, från de förmyndaraktiga ministeriekoryféernas framtoning i Jukka-Pekka Palos, Katariina Kaitues och Karin Pacius tolkning till det motstridiga teamet på Somnimag.

En annan fråga är sedan huruvida Nationalteaterns stora scen är rätt forum för Sumu.

Foto från Juha Jokelas pjäs Sumu på Finlands nationalteater.
Ett kammaprspel i megaformat. På bilden Kari Ketonen, Jani Karvinen, Timo Tuominen och Elena Spirina. Foto från Juha Jokelas pjäs Sumu på Finlands nationalteater. Bild: Stefan Bremer sumu,Juha Jokela,Finlands nationalteater

Jokelas pjäs är ett dialogdrivet kammarspel som kanske hade kommit bättre till sin rätt i en intimare miljö.

Men den mörktonade och thrillerartade ödsligheten i Teppo Järvinens visualisering är naturligtvis en poäng i sig.

Vilsnare kan det inte bli.

Läs också