Hoppa till huvudinnehåll

Ännu ett skräpprogram i vår plastiga värld

Christoffer Toffe Forsman (t.v.) deltar i årets upplaga av den finska versionen av Ex on the Beach. Här tillsammans med deltagarna Jyri, Tatu och Luka.
Christoffer Toffe Forsman (t.v.) deltar i årets upplaga av den finska versionen av Ex on the Beach. Här tillsammans med deltagarna Jyri, Tatu och Luka. Christoffer Toffe Forsman (t.v.) deltar i årets upplaga av den finska versionen av Ex on the Beach. Här tillsammans med deltagarna Jyri, Tatu och Luka. Bild: SUB / Press christoffer forsman

Sex, fylla och urvattnade stereotyper på bästa sändningstid! Reality-tv:ns uppkäftiga nemesis dokusåpan skapar reaktioner.

”Jag skulle inte titta på det ens om jag fick betalt” och ”Ännu ett skitprogram i vår plastiga värld” är återkommande och autentiska kommentarer, både ute på world wide web och under lunchrasterna i den verkliga världen. Moralens väktare knyter sin hand i fickan och diskussionsforum fylls av profetior om vår kulturs undergång.

Ändå tittar vi.

I förra veckan sändes det första avsnittet av den finska versionen av realityprogrammet Ex on the Beach på tv-kanalen Sub, ett program där unga och festglada singlar möter både nya och gamla kärlekspartners. Programmet marknadsfördes som en skandalsåpa och skammen gick på torra land enligt majoriteten. Kommentarsfälten fylldes av negativa kommentarer till den milda grad att kanalen stängde av kommentarsfält på sin hemsida.

Ändå tittar vi. 90 000 hushåll bänkade sig framför tv:n och det första avsnittet av Ex on the Beach och ännu fler streamade programmet. Varför engagerar vi oss så mycket i skandalsåpan, och framför allt, varför älskar vi att öppet raljera över den?

- Vi dras till berättelser och då framför allt då sådana berättelser vi kan relatera till, säger Isabella Holm, utvecklingschef på Sällskapet för mediefostran i Finland, och fortsätter:

- Det är något reality-tv verkligen har lyckats med.

”Hjälp, världen och ungdomen håller på att gå under”

Att verbet relatera nämns i samma mening som så kallade skandalprogram såsom Ex on the Beach skrämmer många. En vanlig inställning är att skandalprogram mer är en indikation på fördumning, helt enkelt ett klart bevis på att det nuförtiden bara är trams som visas på tv.

Det blev en grej för kultureliten att komma ut med att man tittade på programmet.

Holm anser ändå att så inte är fallet.

- Jag vågar påstå att vårt samhälle inte håller på att gå under. Jag ser inget hotfullt eller negativt i realityprogram, inte heller att saker skulle ha varit bättre, någonsin. Men det betyder inte heller att det inte finns saker som kunde göras bättre.

Vi måste tala om klass

2011 publicerade Semi Purhonen, docent i sociologi vid Helsingfors universitet, en undersökning om finländarnas tv-vanor. Purhonen hade i sin undersökning kommit fram till att det fanns en korrelation mellan tv-tittarens klasstillhörighet och favoritprogram. Bland annat menar Purhonen i sin publikation att personer som väljer att titta på dokusåpor som Big Brother och just Ex on the Beach ofta är mindre utbildade än de som hellre tittar på aktualitetsprogram och dokumentärer. Undersökningen menar också att personer med en högre utbildning gillar att raljera över dokusåpor, helt enkelt dissa både konceptet och deltagarna i programmen.

- Det finns ett white trash-tänk, säger Holm.

Holm fortsätter med att belysa klassperspektivet då det gäller mediekonsumtion med ett exempel från andra sidan Östersjön.

- Får några år sedan pågick en jättestor diskussion om programmet Paradise Hotel i Sverige. Etablerade journalister hade ett behov av att analysera programmet ur ett socialantropologiskt perspektiv. Det blev en grej för kultureliten att komma ut med att man tittade på programmet.

Om det finns något likhetstecken mellan behovet av att legitimera sitt tittandet och att Sverige faktiskt har en före detta dokusåpa-deltagare som prinsessa kan man spekulera i.

”Det är bara socialpornografi, skaffa ett liv”

Program som just Ex on the Beach består ofta av en ganska homogen grupp människor med samma värderingar och ofta samma socioekonomiska bakgrund, till skillnad från exempelvis Expedition Robinsons idé om att skapa konflikt med att välja så olika deltagare som möjligt. Det nuvarande sättet att välja alltför likadana deltagare får ofta utstå kritik. Det ryktas till och med att produktionen raggar deltagare bland kända bloggares Facebook-kompisar.

Den finska versionen av Ex on the Beach har hånats i diskussionsforum på grund av att bloggarna Jenni och Salla samt deras ex även umgås privat, vilket även synts i deras bloggar.

- Vi tittare får aldrig se hela processen. Vi ser bara de deltagarna som produktionen tar med, inte alla de som sökt till programmet, säger Holm.

Holm efterlyser ett större ansvarstagande från de bakomliggande produktionsbolagen, likaså från mediebranschen överlag.

Även den svenska versionen av Paradise Hotel har fått liknande kritik, detta trots att de faktiskt öppnade upp delar av sin ansökningsprocess i form av införprogrammet Paradise Hotel – förspelet. I det programmet får hugade tävla om en plats i den slutliga dokusåpan. En som testade sin lycka var vikarierande presstalesperson för det svenska Miljöpartiet Hanna Lidström. Trots peppande tweets från kulturministern och tillika partikamraten Alice Bah Kunhke, ansåg inte produktionen Lidström tillräckligt intressant för programmet. Hon passade helt enkelt inte in i ramen.

Samtidigt finns det en liten men stark hyllningskör ute på internet. Privatpersoner och samhällsvetare påpekar att dokusåpan faktiskt lyfter upp yrken, subkulturer och samhällsklasser som inte alltid får uttala sig i media.

Holm håller med i resonemanget.

- Precis som att internet och framför allt olika sociala medier idag bryter ner traditionella hierarkier, gör även dokusåpan det.

”Realityprogram är bara för folk som vill vara i rampljuset”

Som tittare ser man ofta deltagarna som offer av den rådande bekräftelsekulturen i klorna på elaka produktionsbolag. Den vanligaste åsikten om varför folk söker till programmet är för att bli kända.

- Det är bara ett antagande. Som tittare kan vi inte veta vilka motiv som ligger bakom, säger Holm.

Holm berättar också att hon för en tid sedan läst en intervju med en person som varit med i ett realityprogram och som angav publiciteten som den jobbigaste delen med deltagandet.

Dokusåpor kan också vara ett sätt att utforska sina fantasier.― Isabella Holm

I den finska upplagan av Ex on the Beach deltar finlandssvensken Christoffer Forsman och inte heller han sökte för att bli känd.

- Jag ville först inte alls delta då de från produktionen ringde. Efter att jag tackat nej fem gånger sa mina kompisar att jag borde vara med.

Forsman berättar också att det viktigaste för honom var att träffa nya människor och få nya vänner.

”Vi behöver dokusåpan”

I Finland har det under den senaste tiden publicerats flera undersökningar om att människor mår sämre än förut. Hög arbetslöshet, stress och det allt mer individualiserade samhället nämns ofta som orsaker till problemet.

Dokusåpan, med sitt ”allt är tillåtet”-patos, kan fungera som självhjälp. Man blir inte så ensam med sina problem.

- Nuförtiden handlar reality-tv mycket om etiska dilemman. Tittaren får följa med i deltagarnas etiska bedömningar och missbedömningar och ser följderna av valen, säger Holm och tillägger:

- Dokusåpor kan också vara ett sätt att utforska sina fantasier om olika scenarion i livet - om hur vi själva skulle bemöta konflikter och misslyckanden.

Nyligen publicerat - X3M