Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: En urmörk kraftkälla

Maria Turtschaninoff på Slottsbalen 2015.
Författaren Maria Turtschaninoffs nya roman utspelar sig i ett riktigt vidrigt patriarkalt samhälle. Maria Turtschaninoff på Slottsbalen 2015. Bild: Yle slottsbalen 2015

Boken suger in mig i sin mörka kraftkälla. I dess malström tuggas jag om och om igen. I sista stund släpper hon - källan - taget och jag kan simma upp mot ljuset och hoppet.

Nej, gör det inte! vill jag skrika när Kabira avslöjar sin stora hemlighet för den slemmige Iskan. Men den kantiga och slätstrukna Kabira är så kär, så kär i den unge mannen med ögonen och leendet och naturligtvis vill jag att Maria Turtschaninoff ska göra precis det allra värsta med sina personer, och med mig.

Naondel - krönikor från röda klostret väjer inte för något. Den är ett harem fullt av våldtagna, pinade, underkastade kvinnor. Bokstavligen.

Mörkare än mörk

Maria Turtschaninoffs övärld styrs av manliga furstar. Söner till framstående män förväntas gifta sig till lämpliga familjer. Flickor väntar på uppvaktning och de sköna och välanpassade går åt först.

Genom hela romanen går en underström av sexualitet som en urmörk och farlig, också ondskefull kraft. Kabiras hemlighet avslöjas redan på bakpärmen så det här är ingen spoiler. Hennes familj är välmående och lider ingen brist på något, tack vare den magiska källan Anji. Kabira är satt att vårda henne, förstå och använda henne rätt.

Vilja till övermakt

Visirens son blir besatt av Anji, man känner hans sprängande lust till den kvinnligt kodade naturresursen. Han ber den förälskade Kabira besöka honom vid källan och förför henne utan några löften. Så förkastar han den godtrogna flickan och tämjer och låser in den till månens faser kopplade kraftkällan, för att missbruka den och skaffa sig en obeskrivlig och obegränsad makt - en riktigt underbar och fruktansvärd bild.

Kabira blir Iskans första hustru, ett kreatur med uppgift att föda honom söner. Med hjälp av Anji ser han till att abortera varje flickfoster. Sönerna slits ifrån Kabiras bröst direkt efter förlossning och förs till Iskans mor för att uppfostras till att bli likadana hårdföra karlar som sin far.

Också en ond man har varit ett nyfött barn

Det är ändå underligt hur Maria Turtschaninoff lyckas ge Iskan så skarpa konturer och facetter trots att han är full av ondska. Han ter sig som ett offer för sin egen förvridna självbild och vilja till makt. Han tål inte att någon kunde bräcka honom, i egna ögon är han fullkomlig, medan resten av världen i sin dårskap är emot honom. Jag delar inte Kabiras initiala förälskelse, verkligen inte, men jag förstår att hon aldrig riktigt kan släppa sin första bild av honom. Han var en som såg henne. Såg på henne och log. Bland annat därför är jag så förtjust i romanen Naondel - också den omänskligaste är en människa, någon man kan föreställa sig att har legat vid sin mors bröst, nyfödd och utan skuld.

Klostret få aldrig förgäta det vi genomled för att skapa en fristad för att våra efterföljare, en plats där kvinnor tillsammans kan arbeta och lära.

Den förra romanen Maresi utspelar sig i samma värld som Naondel. Trots hotet om våld som också förekom i den, så var den en alldeles annorlunda bok, om tankens och den bokliga kunskapens kraft och makt, med det arketypiska biblioteket och den läsande flickan i centrum. Maresis systrar heter Hermione (Harry Potter) och Willow (Buffy the Vampire Slayer).

I Naondel är kraften däremot rå, brutal, kopplad till sexualdrift, vilja till övermakt och behovet av andras underkastelse. Intressant också att källan brutaliseras av att Iskan murar in den och sätter lås på dörren.

Det myllrar av kvinnor

Medan Kabira sugs ut kommer nya kvinnor in i Iskans harem och eftersom han dras till (kvinnliga) krafter bär var och en av dem på särskilda sådana.

Drivkraften framåt är vetskapen om att de någon gång ska bryta upp och rymma, spänningen föds ur ett hur.

Naondel handlar alltså om många kvinnor. Här kan Maria Turtschaninoffs stilgrepp, det ålderdomliga sagospråket, ställa sig en aning i vägen för gestaltningen. De många kvinnorna "talar" alla på ett så likadant sätt att jag till slut inte riktigt urskiljer dem från varandra. Med detta sagt så finns det personer i galleriet som talar med stark och särskild röst. Den ena favoriten är Esiko, den oanade dottern till Iskan och Kabira. "Och jag vill inte bli fruktad och hatad, som far", skriver hon i ett brev till sin mor. "Mitt folk skall frukta och älska mig". Jag ser framför mig alvdrottningen Galadriel med härskarringen på fingret och ryser (av välbehag).

Och så gillar jag offerflickan Iona som representerar det ljus som till slut kommer.

Det är inte ofta jag uppslukas av romaner längre. De flesta böcker förblir ord och text, sällan blir de världar och kroppar. Naondel drar mig till sig som en farlig kraftkälla och slukar mig. Nästan lite skakad kommer jag ut på andra sidan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje