Hoppa till huvudinnehåll

Deras högsta önskan: Ett jobb

"Marianne" "Linnea"
Marianne och Linnea är långtidsarbetslösa. De har gjort allt för att få ett jobb, och trots att de försöker vara positiva så känns det ibland väldigt hopplöst. "Marianne" "Linnea" Bild: Yle/Anki Westergård anonym

Tänk dig att du mister ditt jobb och inte får något nytt. Den första tiden klarar du dig rätt så bra, men efter att de inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningsdagarna är över räcker pengarna inte längre till.

Marianne och Linnea är två kvinnor i femtioårsåldern. De är modiga, kapabla och försöker hålla humöret uppe trots att de lever i en extremt utsatt situation.

Båda blev arbetslösa år 2012 och deras högsta önskan är att få ett jobb. Problemet är att det inte finns några jobb att få.

De är vad vi kallar långtidsarbetslösa.

Marianne

Marianne hade jobbat inom sjukvården i många år då hon blev allvarligt sjuk. Efter att hon övervunnit sin sjukdom var hon redo att söka jobb igen.

Marianne: Då jag blev frisk tänkte jag yes, nu är jag så pass frisk och bra och nu skall jag börja arbeta. Jag var jättepositiv och tänkte att nu får jag tillfälle att dessutom söka något helt nytt arbete eftersom jag ville byta bransch.

Jag var till många olika ställen, vissa fick jag kallelse till men det blev alltid fråga om varför jag varit borta så länge från arbetslivet, och det var ju på grund av sjukdomen. Jag fick ofta en lite konstig känsla efteråt, då det fick höra om min sjukdom. Så jag fick inte något arbete, inte ens tillfälligt. Det tog hemskt hårt, jag tyckte att jag inte var värd något.

Jag tror att det att jag inte fått något jobb beror på att jag varit sjuk och inte haft ett arbete på så länge. Kanske det också har med åldern att göra.

Linnea

Linnea blev uppsagd från sin fasta tjänst då de sanerade på hennes arbetsplats där hon jobbat i 23 år. Att komma in i ”arbetslöshetsrullorna” var jobbigt, men hon tänkte positivt och hade stark framtidstro och såg detta som hennes chans att byta bransch.

ungdom söker jobb
Att söka jobb ungdom söker jobb Bild: Yle/Robin Halttunen ungdomar,Jobb (musikstycke),arbetssökning,arbetslöshet,Sysselsättning och arbetslöshet,jobbcenter

Linnea: Jag tänkte först att nu skall jag vara lite ledig för att kunna landa efter att ha tvingats gå. Jag började studera, tog kurser hemifrån och tänkte att jag skall skaffa mig ett yrke så att jag sedan får jobb.

Men så blev det inte. Jag tror att de utbildar vissa på löpande band, men de ser inte efter om det finns behov av dem. Jag utbildade mig till florist, men det fanns bara säsongsjobb och alla har sina fasta inhoppare och då är det inte lätt att få in foten någonstans.

Motsägelsefullt

Marianne: Jag har funderat mycket på att det sägs att det finns mycket jobb inom vården. Jag vet så många som gärna skulle vilja göra inhopp eller få kortare eller längre vikariat, men de har skurit ner så mycket på personalen inom sjukvården att det inte finns att få trots att behovet är så stort.

Jag kollar nästan varje dag på mol.fi och Findit efter arbete. Jag hoppas att jag en vacker dag skall få någonting.

Linnea: Då man tar webbkurser så får man nio euro extra per dag, och då har jag råd att köpa mat åt katten. Om man tar en så kallad arbetskraftspolitisk utbildning så får man mera pengar men då höjs istället skatten.

Då jag jobbade hade jag 16,5 procent i skatt, då jag blev arbetslös höjdes skatten till 20 procent, och då jag studerade för att få lite extra så måste jag betala 26 procent i skatt och det blev nästan inga pengar alls. Men nu får jag då nio euro extra förutom arbetslöshetsersättningen.

Ekonomi

Marianne: Jag får grundpenning från Folkpensionsanstalten, det är 520 euro per månad. Jag får inga andra bidrag. Min man som är pensionär får lite bostadsbidrag, det är några tior. Vi har banklån, hyra, bil och husdjur så det räcker inte långt.

Vi går varje månad på minus. Jag vill inte längre gå till postlådan, det knyter sig i magen då jag tänker på alla obetalda räkningar. Jag har alltid betalat mina räkningar då jag hade arbete, det känns så hårt då jag inte själv gjort det här åt mig och skulle vilja betala räkningarna men inte har tillräckligt med pengar.

Högar med mynt på ett bord.
Att räkna slantarna Högar med mynt på ett bord. Bild: Creative commons/Stocksnap.io slant

Linnea: Jag har samma som Marianne, alltså 520 euro i månanden plus då nio euro per dag för att jag tar webbkurser. Jag får cirka 702 euro netto i månanden. Jag måste vara ärlig och medge att jag nästan slutat öppna mina räkningar.

Jag har stora lån som jag tog då jag hade fast jobb och jag har haft amorteringsfria månader men de är snart förbrukade. Och börjar jag arbeta så far allt till utmätning på en gång.

Utomstående hjälp

Från socialbyrån får varken Marianne eller Linnea någon hjälp, trots att de inte förmår betala sina räkningar. De får istället enstaka hjälp här och där.

Marianne: Jo, från kyrkan och diakonin. Dit kan man gå en gång per månad och få en matkasse eller ett tjugoeuros kort så att man kan köpa basvaror som mat, tvättmedel och färska grönsaker.

Jag går också till Mathjälpen en gång i veckan där man får överbliven mat från butikerna eller mat vars utgångsdatum gått ut. Fast där får man ju inga färska grönsaker och jag skulle vilja äta så hälsosamt som möjligt eftersom jag varit sjuk. Men mathjälpen är jättestor hjälp.

Linnea: Jo, jag instämmer. Men det är långa köer hos Mathjälpen och de lottar ut i vilken ordning man får gå in och ta mat. Och om man då har ett högt nummer så kanske man bara har tre produkter i kassen efteråt, för det varierar ju hur mycket mat de får in.

Jag är ändå så tacksam för Mathjälpen, för då kan jag laga egen mat. Jag väljer alltid råvaror, aldrig något fruset eller halvfabrikat. Jag hittar på något att laga av det jag får. Korv eller kyckling brukar det ofta finnas. Frusna mjölprodukter tycker jag inte riktigt om.

Drömmar

Varken Marianne eller Linnea har varit till frissan på åratal. De har inte råd med någon som helst vardagslyx, göra sådant som andra inte ens reflekterar över. Om de skulle kunna unna sig något, vad skulle det i så fall vara?

Marianne: Ja, förutom arbete då förstås? Jag har alltid motionerat mycket, så jag skulle först och främst vilja ha ett månadskort till simhallen så att jag skulle kunna gå på vattengymnastik. Jag skulle också vilja gå på gym, men det kostar ju varje månad.

Nu skulle jag ha tid att gå men jag har inte pengar. Åh, vad jag önskar att jag kunde göra något sådant, då skulle jag nog vara på bättre humör.

Linnea: Jag skulle gärna önska mig lite nya kläder. Jag har hund och borde därför kunna klä mig enligt säsong, jag kan inte gå i småskor på vintern.

Jag skulle också vilja gå till tandläkaren, men det har jag inte råd med fast det håller på att bli akut. Jag önskar mig egentligen inget extra, bara att allt skulle gå jämnt ut, då skulle jag vara nöjd.

Bröd för matutdelning
Att få mathjälp Bröd för matutdelning Bild: Yle/Mikael Kokkola matutdelning

Marianne: Ja precis, att pengarna skulle räcka till att betala räkningarna även om det inte skulle bli en cent över. Det som bekymrar mig allra mest är de obetalda räkningarna, för man gör ju det inte med flit.

Linnea: Jag minns inte ens när jag var på kafé senast, antagligen då när jag fortfarande jobbade.

Marianne: Inte minns jag heller, jag har någon gång blivit bjuden på kaffe och bulla av någon. Bio kan jag inte ens tänka mig, det kommer inte på fråga.

Skamkänslor

Arbetslöshet är ofta förknippat med skamkänslor trots att det inte är den arbetslösas fel. I vårt samhälle definieras vi långt utav vårt arbete, och har man inget arbete kan det kännas som att man inte har något värde.

Linnea: Nå, man känner nog att man är lite sämre än alla andra då man inte har något jobb. Och fast man är ren och hel så har man inte nya och fräscha kläder. Och släkt och vänner frågar ju alltid om man har fått något jobb, och så tänker de att jag bara går där hemma och inte vill jobba. Det känns inte roligt alls.

Marianne: Sådana som inte känner mig så bra och inte vet vad jag gått igenom kan undra över varför jag inte jobbar, de ifrågasätter om jag ens sökt något jobb. Jag blir så trött, jag orkar inte förklara längre. De vet inte alls hur tungt man har det. Och om man dessutom är glad och inte ser sjuk ut så tänker de att man har det bra och bara kommer med ursäkter för att man inte jobbar.

Om jag skulle bo ensam skulle jag få lite mera stöd, men jag är så envis att jag vägrar skiljas på grund av pengar. Vi måste bara klara det på något sätt.

Linnea: Det finns ju de som gör så. Blir särbor och bor i varsin lägenhet för att få det att gå runt eftersom de då får varsitt bostadsbidrag.

Hälsan då?

Då man lever i en sådan psykiskt tärande situation som så många arbetslösa gör, leder det ofta till olika slags psykosomatiska besvär. Marianne och Linnea är inget undantag.

Linnea: Fast jag har börjat stänga av. Först fick jag ont i magen, sedan började jag må illa och sedan då jag insåg att det inte kommer att bli annorlunda så kom jag till en gräns, och då stängde jag av.

Marianne: Sömnlösheten... Jag ligger vaken och tänker på alla räkningar. Nog har jag varit ganska nere emellanåt. Men jag har alltid försökt att kämpa mig tillbaka. Jag är glad för att jag är frisk och har möjlighet att ens söka jobb, det finns de som inte kan det.

Min hund har nog varit min räddning och är det fortfarande. Jag får annat att tänka på då jag är ute och går med honom. Hundmaten kostar förstås men jag har alltid sagt att jag äter fast gröt och knäckebröd hela veckan bara min bästa kompis får mat, för han är guld värd. Han får mig att le och tänka på annat.

Linnea: Jag har också en hund, hon är ännu valp. Ibland vet jag inte om jag skall skratta eller gråta med henne, men jag skrattar för hon är så rolig. Folk kan ifrågasätta hur jag kan ha haft råd med hund, men hon är en blandras. Vi är ute och går långa promenader.

Framtiden

Det är svårt att förstå hur en som varit långtidsarbetslös skall orka hoppas och tro, ändå är det det enda man i den situationen kan göra. Men hopplösheten och förtvivlan ligger ofta nära till hands.

Marianne: Jag ser positivt på framtiden. Jag vet att det finns en plats åt mig någonstans ännu. Ens några timmar i veckan, för jag vill känna att jag är med och bidrar till det här samhället, jag vill vara till nytta.

Linnea: Jag har alltid varit en obotlig optimist, så jag tror nog att det kommer att ordna sig. Men det borde verkligen börja hända något snart, det börjar bli ohållbart.

Man brukar prata om nyrika, men idag finns det också nyfattiga. Om båda har haft jobb och haft bra levnadsstandard, men sedan tas allt ifrån en, då blir man nyfattig. Då är det finito med allt.

Är du själv arbetslös?

Om du är eller varit arbetslös så har du en helt egen berättelse. Du får väldigt gärna dela den med oss. Och det kan du göra helt anonymt. Om du vill att redaktionen eventuellt kontaktar dig en för vidare diskussion och intervju kan du lämna dina kontaktuppgifter.

Vi kommer uppmärksamma en del av berättelserna senare i veckan här på Yle Vega.