Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Vad ser du när du ser mig?

Foto från Sinuus på Nationalteatern.
Kroppar under behandling. I förgrunden Anna Paavilainen. Foto från Sinuus på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Anna Paavilainen,sinuus,Finlands nationalteater

Finns vi ens om ingen trycker på gilla-knappen? I Sinuus undersöker Nationalteaterns skådespelare Anna Paavilainen och Marja Salo hur snäva rollmodeller och sociala medier påverkar vår självbild. Och inte bara vår självbild, förstås, utan också vår syn på andra.

- Vad gör du?

-Jag försöker låta bli att tänka på hur jag ser ut. Jag tänker alldeles för mycket på det, jag skulle må mycket bättre om jag lät bli.

- Lyckas det?

- Näää, jag är bara i övningsstadiet än.

När Anna Paavilainen och Marja Salo glider in i sina rollfigurer Didi och Gogo låter det nästan som om de två luffarna ur Becketts I väntan på Godot hade klivit in på scenen.

Det är inte bara namnen de delar utan också ett evigt ältande och en ändlös väntan.

Men Paavilainen och Salo understryker att de under inga omständigheter spelar Beckett. På sin höjd kanske imiterar lite ...

För spelar, nej, det går ju inte eftersom Becketts arvingar vakar som hökar över att hans påbud följs. Och ett av dem är att de två luffarrollerna inte får spelas av kvinnor.

Eller som Paavilainen och Salo formulerar det: man kan ju inte ha kvinnor att gestalta människor, gunås.

Hullingar av det slaget finns det gott om i Sinuus.

Hur många följare har du?

Didi och Gogo är inte bara konstant medvetna om hur de ser ut.

De är också konstant missnöjda med det de ser samtidigt som deras behov av bekräftelse är omättligt.

När den ena avslöjar att hon har en blogg blir den andra eld och lågor. Men en tom blogg utan en enda följare är kanske inte den effektivaste vägen till framgång i de sociala medierna.

Och det är som känt erkännandet där som räknas. Följarna och klicken som kanske kommer om man lyckas sno ihop en tillräckligt attraktiv bild av sig själv.

Marja Salo i Sinuus på Nationalteatern. I bakgrunden Anna Paavilainen.
En kattvideo funkar alltid ... På bilden Marja Salo, i bakgrunden Anna Paavilainen. Marja Salo i Sinuus på Nationalteatern. I bakgrunden Anna Paavilainen. Bild: Mitro Härkönen Marja Salo,sinuus,Finlands nationalteater

De här två testar det mesta, t.o.m. att kliva in i en kattvideo. Inte med katterna utan som.

Turerna är ofta farsartade och slängigt ironiska men under ytan bubblar en helig vrede över snäva könsroller och sjuka skönhetsideal som i förlängningen också präglar vår syn på vem som får synas och ta plats i det offentliga rummet.

Symbolhandlingar och teaterterapi

På två stora skärmar i fonden fotoshoppas deras egna kroppar och mellan skärmarna tronar en wc-stol dit skådespelarna turvis rusar för att kräkas. I den symbolhandlingen ryms både de förvrängda skönhetsidealen och äcklet över dem.

Sinuus är en ärlig föreställning med ett sällsynt rakt och chosefritt tilltal och för den som kommer med öppet sinne kan den förmodligen också fungera som en rent terapeutisk upplevelse.

Men samtidigt är det nog en aning förvånande att det analytiska resonemanget är så knapphändigt i föreställningen.

Visst är det hälsosamt att bli påmind om att det fulländade bara är en hägring men minst lika viktigt hade det kanske varit att lyfta upp frågan vem som gagnas av vårt ständigt pyrande självförakt.

Läs också