Hoppa till huvudinnehåll

Teatern som fångade en generation, och gör det igen

Tölöbiografen Astra innan Q-teatern flyttade in.
Tölöbiografen Astra innan Q-teatern flyttade in. Tölöbiografen Astra innan Q-teatern flyttade in. Bild: Jussi Nenonen rivet ur mitt arkiv

1990-talets teater påverkar fortfarande dagens scenkonst. Då grundades också Q-teatteri som gjorde jättesuccé med premiärproduktionen Skavabölen pojat. Tomas Jansson minns teatern som nu har fått en egen bok, och hur viktig den var för en hel generation. En teater som sökte en annan väg än 80-talets individualism och coolhet.

1990-talet. Livet innan sociala medier. Ekonomisk kris och grungerock, och drömmen om ett öppet Europa efter Berlinmurens fall.

Det var också ett decennium då teatern hittade mycket nytt som man ser spår av ännu i dagens teater. I Berlin skapades grunden för den postmoderna teatern via regissören Frank Castorf på Volksbühne. I England skapades boomen för nyskriven dramatik som svepte som en orkan över hela Europa, och runtom i Norden grundades nya teatergrupper. Som Stockholms Teatergaleasen (där bland annat Mikael Persbrandt inledde sin karriär), och Q-teatteri i Helsingfors.

I Finland talar man om den andra gruppteatervågen, som i motsats till den första vågens samhällsengagerade teater (Ryhmäteatteri, KOM-teatteri) i första hand sökte utrymme för ett personligt teateruttryck som inte fick plats på institutionerna. Förutom Q-teatteri räknas också den några år äldre Teater Viirus hit.

För mig blev just Q och Viirus 90-talets teaterhem, för att jag här hittade en teater som talade till just mig. Och det var jag inte ensam om. Q-teatteri blev en hel generations teaterhem, 20/30+arna, vi som var födda på 60-talet och tidigt 70-tal.

Det handlade om skådespelarna och deras uttryck, men också om ett teaterspråk som jag – tillsammans med min generation – kände oss hemma i. En protest inte minst mot 80-talets individualism och coolhet, en teater som istället fylldes av stora känslor, där fanns en passion och total närvaro som berörde.

Att kalla det för "allt eller inget"-attityd är väl att romantisera det hela, men det var något sådant som förmedlades över scenkanten.

Jag var nyfiken på allt som Q gjorde, och jag minns fortfarande hur jag satt i salongen och följde med hur deras Hamlet kom till i mitten av 90-talet. Och hur jag försökte ta mod till mig att be om en intervju med Leea Klemola som spelade Hamlet.

Jag minns inte ens hur det gick då, tydligen har jag förträngt situationen, jag måste gräva i arkiv efter radioinslaget jag gjorde. Så jag får återkomma till rädslan för att få på käften.

Bok om Q-teaterns 25 år

Nu finns också boken om Q-teatteris 25 år, skriven av kritikerna Maria Säkö och Eeva Kemppi. En bok som är en blandning av historisk genomgång och en jättelik mängd intervjuer fyllda av anekdoter och subjektiva observationer. Här beskrivs allt från hur bröderna Antti och Leo Raivio tillsammans med Heikki Kujanpää sitter på en kultbar och bestämmer sig för att grunda en teater.

Q-bokens författare, Maria Säkö och Eeva Kemppi.
Q-bokens författare, Maria Säkö och Eeva Kemppi. Q-bokens författare, Maria Säkö och Eeva Kemppi. Bild: Tommi Tukiainen eeva kemppi,maria säkö

Säkö och Kemppi har valt att berätta teaterns historia via produktioner och centrala Q-personer. Det gör samtidigt de över 400 sidornas kronologi litet stökig, med två författare uppstår det också upprepningar och en del inkonsekvenser, men alla anekdoter och subjektiva tidsbilder både breddar och fördjupar bilden av Q. Också Baltic Circle-festivalen får stort utrymme, liksom tankar kring teaterns genustänk – Q var ju länge framför allt killarnas teater, med Maarit Ruikka som den enda kvinnliga 90-talsregissören.

Skavabölen pojat som legendarisk inledning

Q uppstod i en tid då Jouko Turkka och hans lärjungar fortfarande dominerade den finska teaterdiskussionen, men teaterns kärngäng verkar aldrig ha köpt Turkkas ideologier fullt ut. Som en av skådespelarna Hannu Kivioja konstaterar i boken; ”många (som hoppade på Turkkas revolt) kom från fina familjer och gjorde nu ett sent fadersmord. Vi andra hade en ruffig bakgrund, och om hela ens barndom bara hade varit kaos fanns det inget intresse av att slå sönder (också på teatern)”.

Q grundades officiellt hösten 1990, men det är produktionen Skavabölen pojat (1991) som klassas som teaterns födelse, satsningen som omedelbart fick ett otroligt genomslag, blev en generationsgrej och spelades i långt över ett år – något som i regel är helt omöjligt när det handlar om en fri grupp.

Q-teatteris grundare
Den grundande trion: Antti Raivio, Leo Raivio och Heikki Kujanpää. Q-teatteris grundare Bild: Juhani Niiranen Antti Raivio,Heikki Kujanpää,leo raivio,q-teatteri

Antti Raivios Skavabölen pojat utspelar sig åren 1972-82, från Lasse Virens OS-seger i München till Mauno Koivistos presidentseger i Finland. En historia om bröderna vars föräldrar skiljs varefter pappan tar barnen och sin nya flickvän till Skavaböle (Hyrylä) där tragedierna, död och alkoholism och våld, får sin fortsättning. Litet som en syskonhistoria till Susanna Alakoskis Svinalängorna.

Det var en föreställning som – även om historien inte alls var ens egen – kändes som att det var ”en av oss” som berättade något djupt känslomässigt angeläget, här och nu, och som lika mycket fanns med i uppföljningen Huokausten laakso ett par år senare.

Den känslan var jag och många andra inte bortskämda med. Det var också befriande med teater som inte jagade de fysiska aggressiva urladdningarna som Turkka-teatern stod för. Dramatikern & regissören Antti Raivio sägs istället ha jagat en positiv underton – eller som han själv konstaterar i boken: ”mina pjäser berättar att man kan lära sej leva med sin historia”.

En nyckel till spänningen med det tidiga Q var regissörsduon Antti Raivio och Erik Söderblom som jobbade turvis, med totalt olika teatersyner och bakgrund. Säkö och Kemppi beskriver motpolerna: Söderblom hämtade med sig en intellektuell klassisk bildningsbakgrund från en finlandssvensk borgerlig miljö, Raivio en sårig ruffig arbetarklasskultur. Söderblom jobbade på en makronivå och skapade stora världar, Raivio på mikronivå med ett här och nu.

Leea Klemola som Hamlet

Det var också Söderblom som valde att sätta upp Hamlet 1995, med den androgyna Leea Klemola i huvudrollen. Media blåste upp förväntningarna, kallade Qs satsning för årets finländska teaterhändelse redan innan premiären, och jag reste till Helsingfors för att se något av det som repeterades fram där i den gamla biograflokalen i Tölö.

Jag minns ännu hur jag såg en supertuff Klemola göra sin Hamlet stenhård, närmast farlig, och hur hon lyckades jaga fram en alldeles speciell laddning i sin Hamlet med att vara kvinna – samtidigt som hennes approach var totalmanlig.

Jag minns också hur jag under en paus sitter i salongen ett par bänkrader från henne, och tvekar, ska jag alls gå fram och be om en intervju, hennes aura av kompromisslöshet är inte inbjudande precis.

Programbladet till Hamlet.
Leea Klemolas ögon på Hamlets programblad. Programbladet till Hamlet. Bild: YLE/Tomas Jansson q-teatteri

Mera än så minns jag faktiskt inte. Jag tror jag intervjuade henne, men jag minns inte.

När jag nu hittar det färdiga radioinslaget från januari 1995 finns där en enda intervju – med regissören Söderblom. På sitt kaxiga sätt konstaterar han att ”Hamlet kan inte spelas på en institution, den handlar om ungdom och om revolt mot etablissemang, om utanförskap, och det är svårt att spela om man är mitt i syltburken.”

Men ingen Leea Klemola.

Leea Klemola och Soli Labbart  i Q-teatteris Hamlet 1995.
En Hamlet-repetitionsbild med Leea Klemola och Soli Labbart, som skulle spela vålnaden men sedan insjuknade och tvingades lämna produktionen. Leea Klemola och Soli Labbart i Q-teatteris Hamlet 1995. Bild: Patrik Pesonius Leea Klemola

Kanske gick jag aldrig fram till henne. Kanske sa hon att hon inte har någonting att säga. Kanske det senare. I Q-boken berättar hon att hon genom hela repetitionsprocessen inte riktigt fick grepp om vad hon gjorde. Och fast hon blev prisbelönad för sin rollprestation, konstaterar hon ”att jag fortfarande inte vet om det vi gjorde var bra eller dåligt.”

2016 är Q på nytt en generations teaterhem

Själv tappade jag bort Q vid millennieskiftet, och i boken konstaterar Erik Söderblom ett det är först nu på 2010-talet som teatern iochmed det senaste generationsskiftet hittat tillbaka till något av teaterns ursprungliga spänning. Med produktioner av namn som Milja Sarkola och Akse Pettersson och Saara Turunen har Q igen producerat superpersonliga föreställningar som både har fungerat som en bild av en generation men samtidigt också har attraherat en publik utanför den generationen.

Om Skavabölen pojat blev symbolen för det tidiga Q och länge fungerade som en jämförelsepunkt, nådde Q något liknande igen med Kaspar Hauser 2014.

Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri
Laura Birn, Pyry Nikkilä och Antti Heikkinen i Saara Turunens Tavallisuuden aave Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri Bild: Pate Pesonius antti heikkinen,Laura Birn,pyry nikkilä,Q-teatteri,tavallisuuden aave

Lämpligt till 25-årsjubileet verkar teatern igen må utmärkt, och jag har också hittat tillbaka. Vårens Tavallisuuden aave är min bästa inhemska teaterupplevelse under det senaste året.

  • Klocka på skolvägg i rödtegel.

    Beslut om svenska skolnätet i Esbo skjuts upp

    En invånarkväll skulle ordnas på onsdag, men den inhiberas.

    Beslutet om framtiden för det svenska skolnätet i Esbo skjuts upp. Planen var att ordna en invånarkväll om skolnätet på onsdag, men nu meddelar Svenska bildningstjänster att invånarvkällen är inhiberad.

  • Snö på strandgräset.

    Snöfall på kommande - håll vinterdäcken på

    Ingen vår under de närmaste dagarna.

    Snöslask och snöfall gör vägarna opålitliga under de närmaste dagarna. Väglaget är dåligt natten till tisdag i Egentliga Finland, Nyland och Egentliga Tavastland på grund av snöfall och snöblandat regn.

  • lunchportion med potatis och köttfärssås

    Pargasstyrelsen remitterade förslag om att låta Arkea ta över kosthållet

    Pargasstyrelsen remitterade förslag om stadens kosthållning.

    Stadsstyrelsen i Pargas remitterade enhälligt förslaget om huruvida bolaget Arkea tar över kosthållet i staden från och med augusti. Det blir nya fullmäktige som får sista ordet i frågan, säger styrelseordförande Mikael Holmberg (SFP).

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Alexandre O Philippe har gjort film om Star Wars, en filmserie och fenomen han säger har förändrat popkulturen för alltid.

    Regissören Alexandre O. Philippe: "Trump visar det farliga med popkultur"

    Alexandre O. Philippe älskar populärkultur, men ser faror.

    En hel film om den kända duschscenen i Hitchcocks klassiker Psycho, kan det gå? Absolut, tänkte regissören Alexandre O. Philippe - och gjorde en. Nu turnerar han världen runt med ett budskap: lär dig av populärkulturens goda krafter, och känn igen de farliga.

  • Bild från bokmässan i Göteborg år 2015.

    Avvaktan kring bokmässan i Göteborg

    På finlandssvenskt håll avvaktar man läget i Göteborg.

    I fredags publicerades en lista i svenska medier med över hundra namn på författare med flera som meddelade att de inte kommer att delta i bokmässan i Göteborg i höst eftersom arrangörerna tillåter den högerextrema tidningen Nya Tider att ställa ut på mässan. I dagsläget avvaktar de finlandssvenska aktörerna läget, men den finlandssvenska scenen kommer att vara på plats i Göteborg.

  • Österby skola i Raseborg.

    Läs en bok och gör gott

    Genom att läsa kan skolelever hjäpa folk i nöd.

    Olika lässatsningar uppmuntrar skoleleverna att läsa och att bidra med pengar till biståndsarbete och katastrofhjälp, såsom Röda Korsets "Bokmånad"-projekt.