Hoppa till huvudinnehåll

Eva Pursiainen: Är det okej att ta kanonselfies med gamla vapen?

Vi leker associationsleken en stund. Jag säger ett ord och du skriver ner det första du kommer att tänka på. Min lista ser ut så här: Vapen? Vattenpistol. Krig? Farfar. (Länge sen. Hemskt.) Döden? Oundviklig.

Vapen, krig och död. Fruktansvärda ord, ting och händelser. För många av oss finländare är de ändå något som ligger på historiskt eller geografiskt avstånd, något vi aldrig vidrört eller behövt leva med. (Förutom döden, som är oundviklig.)

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på just vapen, krig och död. Men inte på de vapen som jag ser i stadsbilden. Dem har jag varit blind för. Låt mig förklara.

Jag har turistat i min egen stad. Åkt med familjen över till Sveaborg och utforskat gamla vallgravar, håligheter i murarna, tittat in i kanonerna uppe på Gustavssvärd. Vi vuxna njöt av vyn över det glittrande havet, de smaragdgröna kullarna som tagna ur filmen Braveheart. Dottern klättrade upp på en av kanonerna. Det såg lustigt ut, jag knäppte en bild. Som så många andra gjort. Sedan tänkte jag inte så mycket på saken.

Förrän jag träffade konstnären Erkan Özgen. Han kommer från en del av världen man gott kunde kalla för krutdurk, nämligen sydöstra Turkiet. Han tillbringade sommaren på Safe Haven-konstnärsresidenset på Sveaborg. Det är till för konstnärer som lever i en pressad situation. Özgen blev bjuden till Safe Haven för att kunna pusta ut.

Det behövs inte mycket för att man ska uppfattas för ett hot för den turkiska regimen, säger Erkan. Det är inte bara akademiker, konstnärer, kolumnister och journalister som lever under hot, det gör också alldeles vanliga människor i sin vardag, varje dag.


Bara några dagar innan vi träffades hade en bilbomb exploderat
i Özgens hemstad Diyarbakir. Och några dagar före det ägde en självmordsbombning rum mitt i en bröllopsfest i Gaziantep. 54 människor dog.

På Sveaborg vandrade Özgen runt och bekantade sig med öns historia. Han såg horderna av turister, hur de fotograferade kanonerna, poserade kring dem, använde dem som accessoar. Och han frågade dem: Hur känns det att göra så där? Varför poserar du framför kanonen med ditt barn? Tänker du på att det är ett dödligt vapen?

Kanonerna på Sveaborg är antagligen något som betraktas som historia, som ting som var i hård användning under slutskedet av Finska kriget när svenskarna stred mot ryssarna under vårvintern 1808.

Fästningen hade ännu under första världskriget krigsuppgifter.

Sedermera har Sveaborg använts som fångläger för röda fångar efter inbördeskriget 1918. Vad man gjorde med kanonerna då förtäljer inte historien.


Få av oss tänker på allt det här idag
, men det gör Erkan Özgen som vet vad kanoner gör med människor.

År 1991 lades Sveaborg till UNESCO:s lista för världsarv. Tittar man in i kanonerna uppe på Gustavssvärd ser man dem fyllda med godispapper och hopskrynklade ölburkar. Kanske en fullständigt vettig användning av en kanon?

I Erkan Özgens hemtrakter finns UNESCO:s världsarv i Sur. Det är sönderbombat, förstört. Han frågar sig om turister kommer att ta selfies där om 100, 200 år. Kommer man att estetisera dödliga vapen även då?

Om man slutar tänka på vad kanonerna har använts till, avväpnar man dem då från sin funktion? Blir de bara lustigt formade klätterställningar och skräpkorgar om man fotar sina klängande barn på dem? Eller bör man ständigt hålla i minnet vad dessa vapen – ja, vapen – varit till för? För att inte glömma vad ett krig är.

Krig är en viktig del av Finlands historia. Frihet och krig hänger samman och tragiken och lidandet har arbetats in som något heroiskt i vårt kollektiva minne.

Vi har ett rätt pragmatiskt förhållningssätt till våra krig. De var tragiska, hemska, men nödvändiga. Forskning visar att generationerna efter den som varit med om ett krig, påverkas av det: Hur man förhåller sig till varandra, vad man får och inte får tala om. Men vem får tala om våra tabuer? Får en person från ett annat land, och ett annat krig, komma hit och ställa frågor om våra kanoner?

För det som för mig är normalt, som jag avfärdar med en axelryckning, är för en annan ofattbart.

Det Erkan Özgen gör är att han dimper ner i ett sammanhang som jag ser som helt oproblematiskt och får mig att tänka på det i ett nytt ljus.

Kanonerna på Sveaborg kommer knappast att döda någon mera
– men jag slås av att det fortfarande finns skäl att minnas att krig och våld i olika former är sådant som vi som folk plötsligt kan drabbas av. Och som vi därför aktivt har ett ansvar att bekämpa.

Se Erkan Özgen och hans resonemang på Sveaborg här ovan, och kommentera gärna - hur reagerar du?

Safe Haven, det här är det frågan om

Safe Haven är ett projekt som erbjuder kortvariga fristäder för förföljda konstnärer, människor som behöver en andningspaus.

Safe Haven Helsinki bekostas i år av Helsingfors stad tillsammans med Helsinki international artist program (HIAP) och föreningen Perpetuum Mobile.

50 städer runtom i världen är redan så kallade Safe Haven-städer

Fortsättningen för verksamheten efter årsskiftet är fortfarande öppen och föreningen Perpetuum Mobile letar efter potentiella finansiärer.

Safe Haven Helsinki är prisbelönt, både med EU-parlamentets medborgarpris och Årets konstgärning i Finland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje