Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: När klasskamrat vänds mot klasskamrat

Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater.
"Meidän luokka" ges på Esbo stadsteater i höst. Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater. Bild: Yehia Eweis Tadeusz Słobodzianek,Vår klass,markus riuttu,Susanna Haavisto,Jukka Rasila,Matti Onnismaa,Timo Torikka,Raimo Grönberg

Du är min klasskamrat, som en del av min familj, säger Zygmunt till Wladek strax efter att andra världskriget tagit slut och det som återstår av den forna klassen är spillror. Skärvor av skuld. Splint av smärta.

I början är de tio små pojkar och flickor i klassen. Kamrater som stojar, busar, skrattar, sjunger och dansar med varandra. Rysiek skickar kärleksbrev till Dora och Wladek slår lovar kring Rachelka. Jakub småretas med Heniek.

En dag meddelar Abram att han ska resa till Amerika för att gå i skola där. De andra blir avundsjuka, för vem skulle nu inte vilja resa till andra sidan Atlanten? Och så var de bara nio.

Så småningom börjar vi ana gränser och sprickor i en grupp som dittills varit en sammansvetsad enhet.

Innebrända i en lada

I pjäsen Vår klass skildrar den polska dramatikern Tadeusz Słobodzianek de tilltagande spänningarna mellan den judiska och den polska befolkningen i ett litet samhälle på den polska landsbygden.

Słobodzianeks historia tar sin början år 1925 och under föreställningens gång får vi följa eleverna under 1930-talets tilltagande antisemitiska stämningar och genom andra världskrigets pogromer fram till början av 2000-talet.

Hur kommer det sig att klasskamrat vänder sig mot klasskamrat? När blir jag polack och katolik och du jude? Vad gör mig till bödel och dig till offer?

I Vår klass utgår Tadeusz Słobodzianek från dokumenterade händelser i den polska byn Jedwabne den 10 juli 1941.

Andra världskriget bröt ut 1 september 1939 när Tyskland gick över gränsen till Polen. Med tyskarnas välsignelse övertog Sovjetunionen de östra delarna av Polen.

Under krigsåren lydde Jedwabneborna än under ryssarna, än under tyskarna. Båda ockupantmakterna utnyttjade byns invånare för sina egna syften vilket skapade ytterligare misstänksamhet och hat mellan de olika folkgrupperna.

Judepogromerna kulminerade onsdagen den 10 juni 1941 när man föste samman byns judiska befolkning på stadens torg. De som var för sjuka eller för gamla för att lämna sina hem stacks ner på plats och ställe, de som försökte fly togs till fånga. På torget beordrades judarna att rensa bort ogräset mellan gatstenarna.

En grupp män fick order att ha sönder Leninstatyn som stod i närheten av torget och därefter bära omkring på en del av bysten och sjunga ”kriget är vårt fel”. Därefter tvingade de påk- och svängelförsedda invånarna judarna att bege sig till en lada i stadens utkant, där en del av männen likviderades innan man fyllde ladan med kvinnor, barn och gamla. Sedan hällde man fotogen runtom och över träladan och tände på.

Enligt olika vittnesmål uppgick antalet judar som omkom i branden till allt mellan 1 000 och 1 600, men enligt dagens utredningar räknar man med att minst 340 personer brändes till döds inne i ladan – förutom alla de som dödades på annat sätt.

Idag står det utom all tvivel att det var polska bybor, grannar, tidigare skolkamrater som utförde morden på judarna i Jedwabne.

Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater.
Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater. Bild: Yehia Eweis Tadeusz Słobodzianek,Vår klass,esbo stadsteater,Jukka Rasila

En sårig och omstridd historia

På 1930-talet uppgick den judiska befolkningen i Polen till ca 3,3 miljoner, dvs. 10 % av landets befolkning. Majoriteten av judarna levde i städerna, men i småstäderna i östra Polen var det vanligt att hälften eller tre fjärdedelar av invånarna var judar – också i Jedwabne utgjorde den judiska befolkningen 40 %. I dag räknar man med att det bor ca 1 100 judar i hela Polen.

Tadeusz Słobodzianeks pjäs bygger delvis på den polsk-amerikanska historikern Jan Tomasz Gross debattbok Grannarna samt intervjuer som journalisten Anna Bikont gjorde för sin bok Vi från Jedwabne där hon försöker reda ut vad som hände i Jedwabne.

I decennier har man bedyrat att skulden för massakern i Jedwabne ligger hos de tyska nationalsocialisterna som både beordrade och utförde massmordet på de judiska invånarna i byn. Men efterforskningar har gett vid handen att de polska byborna de facto var aktiva initiativtagare och gärningsmän till det grymma dådet.

Det är knappast förvånande att dagens polska beslutsfattare velat skyla över händelser som de i Jedwabne och frikänna polackerna från skulden för brott man anser vara överdrivna eller till och med påhittade. Jan Tomasz Gross har beskyllts för att vara landsförrädare och man har hotat att frånta honom den hedersutmärkelse han tilldelades av den polska staten år 1996.

I ett reportage i Nya Argus 5-6/2016 skildrar samhällsvetaren J.P. Roos en resa han gjorde i februari i år till det nyöppnade judiska museet i Warszawa och till Jedwabne. Spåren efter det som hände är som bortsopade, det går knappt att hitta minnesmärket som restes över blodbadet:

”Det saknas vägvisare till den judiska gravgården, gamla synagogan och stället där människorna brändes i ladan”, noterar J.P. Roos.

När vän blir fiende

I Vår klass får vi se hur de polsk-katolska klasskompisarna Rysiek, Zygmunt och Heniek går samman och bildar en terroristgrupp som sätter skräck i det lilla bysamhället.

Zocha gömmer Menachem på vinden i sin lada och Wladek ser för sin del till att hans älskade Rachelka inte faller offer för bödlarnas yxor.

Jakub lyckas inte fly undan sina forna klasskamrater utan blir sönderslagen med träpåkar och stenar. Dora blir våldtagen av sin tidigare beundrare och därefter släpad till torget. Hon hör till dem som bränns inne i ladan.

Efter kriget vaknar byns invånare till en ny verklighet – såväl politiskt och samhälleligt som religiöst har Polen blivit ett annat land.

Wladek vill gifta sig med sin Rachelka – men ett giftermål mellan en katolsk polack och en judinna ter sig fullkomligt otänkbart. Rachelka tvingas omvända sig och bli Marianna. Hon tvingas förneka sitt ursprung och sin historia för att bli accepterad av samhället omkring henne – men hon kan inte undgå glåporden, blickarna, spottet.

Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater.
Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater. Bild: Yehia Eweis Tadeusz Słobodzianek,Vår klass,esbo stadsteater

Medlöpare eller motståndare – vem är du?

"Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig" står det på den tyska filosofen Immanuel Kants grav.

De orden hänger i luften när Rachelka/Marianna ser tillbaka på ett långt liv som judinna i katolska kläder.

För hur ser eftermälet ut? Vilken är den självbild de överlevande får leva med?

En del väljer att leva i lögn och självförnekelse, andra i spritrus och ansatta av återkommande mardrömmar. Skulden tynger som en sten i samvetet. Rädslan för att bli avslöjad, för att bli utsatt för hämnd, sticker som röklukt i näsan.

På Esbo stadsteater sitter vi alla inne i ladan omgärdade av väggar av träplank. Härmed ställs vi mycket konkret framför de rannsakande och smärtsamma frågorna:

Vem skulle du ha varit? Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit en medlöpare och stillatigande (eller kanske rentav uppmuntrande?) sett på medan ondskan och hatet skörade liv eller skulle du ha vågat göra motstånd?

I skenet av det som skett i vårt eget land under den senaste tiden blir frågeställningarna ytterst påkallade och akuta - imperfekt blir presens.

De tio klasskamraternas livsval och levnadsöden skildrar vårt förhållande till historiska skeenden samtidigt som vi tvingas inse att främlingsfientligheten, antisemitismen, hatet, ondskan, misstänksamheten ständigt skapar gränser och friktioner mellan oss om vi inte aktivt och medvetet tar vårt ansvar.

I programbladet skriver regissören Satu Rasila att mänskligheten efter andra världskrigets slut lärde sig att det krävs internationellt samarbete för att skydda människovärdet.

I december 1948 godkände FN:s generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna som bl.a. anger att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” och att ”var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.”

Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater.
Seela Sella gör rollen som Rachelka i "Vår klass" på Esbo stadsteater Scen ur föreställningen "Vår klass" av Tadeusz Słobodzianek på Esbo stadsteater. Bild: Yehia Eweis Tadeusz Słobodzianek,Vår klass,markus riuttu,Wanda Dubiel

Lyhört och stringent

På Esbo stadsteater har Markus Tsokkinen skapat en effektiv, enkel och rörlig scenbild där tio par skor, tio stolar, tio glödlampor och tio resväskor utgör den huvudsakliga rekvisitan som växer till centrala symboler för mänskligt lidande under förtryck och förföljelse. Också rummets/ladans potential utnyttjas till fullo för att skapa en känsla av instängdhet och förskjutningar i tid och rum.

Ensemblens samspel är lyhört och stringent – vilket är av största vikt eftersom pjäsen i hög grad bygger på röster/berättelser som avlöser varandra i snabb takt.

Framför allt gör Jukka Rasila en fenomenal tolkning av Rysiek – killen som älskar judiska Dora, men som låter sig förblindas av nationalism och antisemitism. I hans kroppsspråk förenas en kaxig och vilsen tonåring med en iskallt självmedveten streber, en sårbar yngling med en samvetslös mördare.

Wanda Dubiel gestaltar rollen som den åtråvärda och av många uppvaktade Dora, och Dubiel gör henne till ett slags sinnebild för det judiska folkets lidandes väg under 1900-talets första hälft.

I rollen som Rachelka ser vi en känslig, resignerad och rasande Seela Sella, som de facto själv konverterade till judendomen i slutet av 1960-talet.

Vår klass/Meidän luokka är en föreställning som inte torde lämna någon oberörd – och frågan om en klasskamrat tillhör ens familj oberoende av ”ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt” är något var och en av oss tål att tänka på.

Läs också